Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala / 121-122 (1884) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kameloparden - Kamelott - Kamelslägtet - Kamelstriden - Kamenez - Kamenski (Kamenskoj), 1. Michail Fedorovitj - Kamenski (Kamenskoj), 2. Nikolaj Michailovitj

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Kameloparden. 1. Se Giraffen, zool. – 2. Stjernbild
mellan Stora björnen och Kusken. Se Giraffen, astron.

Kamelott. Se Kamlott.

Kamelslägtet, Camelus, zool., hör till kameldjurens
ordning (Tylopoda) bland däggdjuren. Halsen är
krökt. Ryggen bär 1 eller 2 pucklar. Tårna äro blott
framtill skilda och för öfrigt förenade genom en bred,
nästan kretsformig, framtill endast föga klufven
trampdyna. Svansen är mot spetsen försedd med långa
hår. Kindtänderna äro ofvan 6, nedtill 5 i hvardera
käkhalfvan. Till detta slägte, som förekommer endast i
Gamla verlden, höra enpuckliga l. arabiska l. vanliga
kamelen, C. dromedarius, vanligen kallad dromedar
(se d. o.), och tvåpuckliga kamelen,



C. bactrianus. Den senare igenkännes på sina två pucklar,
af hvilka den ene har sin plats öfver bogarna, den
andre framför korsryggen. Tvåpuckliga kamelen är tung
och klumpig, med större kropp, rikligare hårväxt och
mörkare (vanligen mörkbrun, om sommaren rödaktig)
färg än dromedarens. Båda kamel-arterna kunna med
hvarandra alstra bastarder, som hafva än en, än två
pucklar och äro fortplantningsskickliga såväl sins
emellan som med stam-arterna. Till sin begåfning står
den tvåpuckliga kamelen ej högre än dromedaren, utan
är lika dum, slö och feg som denne. Att försvara sig
mot en fiende på något verksamt sätt förstår den förre
icke; anfallen, endast spottar och skriker han. Under
parningstiden blir dock hingsten af denna art liksom
af dromedaren ytterst orolig och ofta så ursinnig, att
han måste fängslas, för att han ej må göra sina likar
eller till och med menniskor lifsfärlig skada. Den
tvåpuckliga kamelen älskar särskildt saltväxter,
och salt utgör för honom en nödvändighetsartikel; så
dricker han salthaltigt vatten eller slickar upp det
salt, som återstår efter dess afdunstning. En stark
kamel af denna art kan bära 220 till 270 kg. och
dermed på en dag tillryggalägga 30 till 40 km.;
minskas bördan till hälften så mycket, kan djuret
hinna nästan dubbelt så långt om dagen. Sommartiden
kan han törsta två till tre, under vintern fem
till åtta dagar; under hälften så lång tid kan han
undvara foder, och blott hvar sjette eller åttonde dag
behöfver han hvila ett helt dygn. Tvåpuckliga kamelen
länder menniskan till stort gagn. Hans hår, mjölk,
hud och kött användas; sjelf begagnas han som lastdjur
och dragare. Med hans tillhjelp är det möjligt att

färdas i Asiens vattenlösa stepper, och han trifves i
bergstrakter på ända till 2,000 m. höjd. Arten tillhör
östra och mellersta Asien, der han sorgfälligt
uppfödes och underhålles af åtskilliga folk,
t. ex. kalmucker, kirgiser, tatarer, tibetaner m. fl.,
men finnes äfven på Krim. Vid Pisa (uti Italien)
finnes ett kamelstuteri, som rekryterar en stor del af
Europas menagerier. – Vilda kameler, hvilkas tillvaro
man länge betviflat, ehuru redan Marco Polo talar
om dem, hafva af den ryske resanden Prsjevalski
anträffats öster om Lob-nor i öcknen Kum-Tag;
vidare finnas de i öckentrakterna vid floden Tarim
och i Kuruktagbergen äfvensom, ehuru sällsyntare,
i öckentrakterna vid Tsjertsjen-darja. I motsats mot
de tama kamelerna äro de vilda sluga och utrustade
med väl utbildade sinnen, skarp syn, fin hörsel och
utomordentligt godt luktsinne. De vilda kamelerna
skilja sig från de tama genom frånvaron af knädynor
på frambenen, genom blott hälften så stora pucklar,
rödaktig sandfärg, gråare nos, hvilken, liksom öronen,
synes kortare, och mindre storlek. Den omständigheten
att de tama kamelerna kunna fortplanta sig endast
med menniskans bistånd talar mot att dessa kameler
skulle härstamma från förvildade exemplar. Det är
således mycket möjligt, att Prsjevalski har rätt i
sin förmodan att man i den central-asiatiska öcknens
otillgängligaste delar har funnit sista qvarlefvan
af en i forna tider öfver större delen af mellersta
Asien utbredd, ursprungligen vild, äkta kamelras,
som dock väl då och då uppblandats med bortlupna
tama kamelston. C. R. S.

Kamelstriden. Se Kalif, sp. 54.

Kamenez. 1. K. Litovski (P. Kamieniec Litowskii),
stad i ryska guvernem. Grodno, vid en liten biflod
till Bug. Omkr. 3,000 innev., de fleste judar. –
2. K. Podolsk (P. Kamieniec Podolsk), hufvudstad
i ryska guvernem. Podolien, vid Smotritj, en biflod
till Dnjestr. Omkr. 25,000 innev., deraf hälften
judar. Staden, som är säte för grek. ärkebiskopen
af Podolien och Braclaw samt en katolsk biskop,
har 7 grek.-katolska och 5 rom.-katolska kyrkor, en
armenisk kyrka, en synagoga samt flere kloster. K. var
förr en af Polens vigtigaste fästningar.

Kamenski (Kamenskoj). 1. Michail Fedorovitj K.,
grefve, rysk generalfältmarskalk, f. 1730, d. 1809,
utmärkte sig under sjuåriga kriget (1756–63) och
i 1769–74 års krig med Turkiet. Under det senare
besegrade han turkarna vid Jenibasar (1774) och
nödgade den i Sjumla inneslutne storvesiren att
antaga de fredsvilkor, som lades till grund för
freden i Kutsjuk-Kainardji s. å. Den 19 och 21
Dec. 1778 vann han segrarna vid Jangur och Sakulzy,
för hvilka belöningen blef marskalkstafven. Då han
1806 fick befälet mot Napoleon, var hans kraft redan
bruten, hvarför han snart måste lemna detsamma. –
2. Nikolaj Michailovitj K., den föregåendes son,
rysk general, f. 1776, skar sina lagrar under kriget
i Finland 1808–09. Under början af kriget förde han
ett underordnadt befäl i södra Finland, men kallades
efter ryssarnas nederlag vid Lappo, d. 14 Juli 1808,
af öfverbefälhafvaren general

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>