Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karelen. 2. I vidsträckt mening finska landskapet K. jämte Ryska K., hvilket omfattar guvern. Olonets samt vestra delen af guvern. Archangelsk upp till Lappmarken och Hvita hafvet - Kareler (F. karjalaiset), den östligaste af de två hufvudstammar, som bilda den i Finland och närgränsande trakter af Ryssland bosatta s. k. vestfinska folkgruppen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
landet v. om en gränslinie, dragen från Systerbäck
till Saijokis utflöde i Vuoksen och derifrån till
södra Saima. Viborg blef hufvudstad i det svenska
området. Men större delen af landskapet förblef
ryskt, och dess befolkning antog småningom allmänt
den grekisk-katolska läran. Hufvudhärdar för det
grekisk-katolska missionsarbetet blefvo klostren
Valamo, som uppgifves vara grundlagdt år 992, och
Konevits, anlagdt år 1393, bägge i Ladoga. Keksholm,
der redan under hednatiden befästningar torde
förefunnits, var såväl i militäriskt som i
administrativt hänseende hufvudorten. I trakten
kring Ladoga var en talrikare befolkning bofast,
medan deremot norra K. var nästan fullkomligt öde och
endast besöktes för jagt och fiske eller tillfälligt
svedjebruk. Under de följande århundradena var
K. skådeplatsen for de vilda gränsfejderna mellan
Sverige och Ryssland. Der rasade det s. k. stora
ryska kriget (1495–97), efter hvars slut, enligt
rimkrönikans uttryck, i K. och Savolaks fanns hvarken
hund, hane eller ko. Af mindre betydelse var Gustaf
Vasas 2-åriga krig med Ryssland 1555–57; men deremot
blef det krig, som utbröt i början af Johan III:s
regering, 1570, ödesdigert för K., som hemsöktes af
oaflåtliga plundringståg. Genom freden i Teusina 1595
fastställdes, med traktaten af 1323 såsom grundval,
gränsen mellan de bägge landen närmare. Under
Gustaf II Adolfs ryska krig eröfrades Keksholm
1611 af Jakob de la Gardie och Arvid Vildeman,
och genom freden i Stolbova 1617 tillföll hela
det ryska området Sverige. Det för Sverige nyvunna
området ställdes under namn af Keksholms län under
ledning af ståthållaren i Keksholm, sedermera under
generalguvernören i Narva. Det ansågs ännu ligga
utom Finlands område, hvarför dess innevånare i
allmänhet icke hade rätt till representation vid
riksdagarna. Den svenska styrelsen behandlade icke
den nyförvärfvade provinsen med den försigtighet
och varsamhet, som hade varit af nöden. Den halft
militära förvaltningen, den slappa lagskipningen och
ämbetsmännens tygellösa utpressningar ökade oaflåtligt
innevånarnas missnöje. Ej mindre svårigheter beredde
de religiösa förhållandena. Regeringens försök att
omvända befolkningen till lutheranismen strandade,
hvarför den s k. "gamla" tron fortfarande var
herskande, ända tills de gamla bebyggarna genom
Karl X:s ryska krig, 1656–58, tvungos att utvandra
och ersattes genom lutherska nybyggare från vestra
Finland. Sedan dess finnas grekiska bekännare
endast i de östligaste socknarna. Under Kristinas
regering blef området förlänadt åt mäktige adelsmän,
hvilkas förläningar först genom Karl XI:s reduktion
återgingo till kronan. Genom stora nordiska kriget
(1700–21) inträdde en ny omkastning i landskapets
förhållanden, i det större delen af Södra K. med
städerna Viborg, Keksholm och Sordavala i freden i
Nystad 1721 afträddes till Ryssland, medan deremot
Norra K. förblef svensk besittning. Den till Ryssland
afträdda delen, som utvidgades genom freden i Åbo,
1743, benämndes Gamla Finland (se d. o.).
Genom amalgamering af svenska och ryska lagar och
institutioner, befolkningens uppblandning med ryska
element och bortförläning af en stor del af jorden
åt ryssar erhöllo förhållandena der en delvis rysk
prägel, hvarjämte ett nedåtgående i materiel och
andlig odling var märkbart. Det glest bebodda och föga
odlade Norra K. utgjorde efter freden i Nystad en del
af Kymmenegårds län, hvars höfding först residerade i
Fredrikshamn, men efter 1743 i Lovisa. Genom 1775 års
länsreglering skildes svenska K. och norra Savolaks
från Kymmenegårds län och ställdes under en egen
höfding, bosatt i Kuopio. Gamla Finland återförenades
först tvänne år efter freden i Fredrikshamn genom
manifest af d. 11 (23) Dec. 1811 med det öfriga
Finland. Ännu i dag märkas i K. vissa sociala,
administrativa och språkliga egendomligheter,
uppkomna genom ryskt inflytande. – Om innevånarna i
K. se Kareler. Mångenstädes bäres ännu den gamla
folkdrägten. – K:s vapen utgöres af tvänne emot
hvarandra huggande armar, den ena hållande en sabel,
den andra en pil, i rödt fält med en hertiglig
krona. – 2. I vidsträckt mening finska landskapet
K. jämte Ryska K., hvilket omfattar guvern. Olonets
samt vestra delen af guvern. Archangelsk upp till
Lappmarken och Hvita hafvet. M. G. S.
Kareler (F. karjalaiset), den östligare af de
två hufvudstammar, som bilda den i Finland
och närgränsande trakter af Ryssland bosatta
s. k. vestfinska folkgruppen. Namnets finska form,
karjalaiset, betyder "herdefolket", ett betecknande
namn för östfinnarna, som förnämligast idka
boskapsskötsel och svedjebruk, medan deras lugnare
vestra grannar Jamerna, Hämäläiset (tavasterna) redan
tidigare idkade ett mera ordnadt åkerbruk. Under hedna
tiden var trakten kring Vuoksen-elfvens utflöde i
Ladoga karelernas stamort. De kämpade i Novgorodernas
led emot svenskarna, när desse i slutet af 13:de
och början af 14:de årh. ville utbreda sitt välde
och den romersk-katolska läran till Karelen. Redan
tidigt hade nämligen karelerna blifvit döpte till den
grekisk-katolska läran. Detta bevisas bl. a. deraf
att flere benämningar på kristna begrepp lånats från
de slaviska språken. Genom fredsslutet i Nöteborg,
1323, skildes karelerna i två grupper. Svenskarna
fingo väldet öfver de tre häradena Äyräpää,
Jääskis och Savo samt befäste der den påfliga läran,
ryssarna behöllo samt stadgade sitt öfvervälde och den
grekisk-katolska läran bland de öfrige karelerna. I
arbetet för kulturens utbredande till Finlands inre
trakter har en vigtig rol spelats af den i svedjebruk
skickliga karelska stam, som kallades Savolaiset
(savolaksare) och ursprungligen bodde vester om insjön
Saima. Under Gustaf Vasas tid nedsatte savolaksare sig
såsom kolonister såväl i norra Tavastland och de inre
delarna af Österbotten som i n. v., nämligen i norra
delen af nuv. Savolaks och i Kajana-trakten. Då
svenska regeringen efter freden i Stolbova (1617)
ville till lutherska läran omvända karelerna i
Keksholms län, som Ryssland afträdt åt Sverige,
lemnade en stor del af desse sina boningsplatser
och flyttade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
