Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Karl Knutsson, Karl VIII (svensk-norsk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bonde (Tordsson) och Margareta Karlsdotter (Sparre),
föddes 1409 och uppfostrades efter sin faders död hos
sin styffader Sten Turesson (Bielke). Vid arfskiftet
efter modern, 1429, emottog han gården Fogelvik i
Småland, som var hans egentliga bostad, innan han
tog någon mer framstående del i det allmänna. I sina
yngre år gjorde K. K:n vidsträckta utrikes resor
samt lärde sig derunder krigskonsten och främmande
språk. Efter den af Engelbrekt ledda folkrörelsens
utbrott (1434) tog han oafbrutet del i det politiska
lifvet. Han slöt sig till Engelbrekt, då denne 1434
belägrade Stäkeborg, och omnämnes s. å. som medlem
af rådet. Under de derefter följande striderna och
underhandlingarna tillvann han sig sådant anseende,
att rådet 1435 vid förlikningen med konung Erik
af Pommern satte honom främst på förslaget till
drots. Konungen ogillade väl detta, men utnämnde
honom i stället till marsk. Då resningen till
följd af konung Eriks löftesbrott återigen utbröt,
valdes K. K:n, med förbigående af Engelbrekt, till
rikshöfvitsman (1436). Visserligen måste han till en
början, då allmogen tydligt visade sitt missnöje öfver
valet, dela sin makt med Engelbrekt, men efter dennes
mord (1436) blef han ensam herskare. Då den tappre,
men häftige Erik Puke sökte draga till sig Engelbrekts
anhängare och göra K. K:n makten stridig, blef han
gripen (osäkert är om det skedde på förrädiskt vis)
och af K. K:n sänd till Stockholm, der drotsen lät
aflifva honom. I Mars 1438, då rådet ansåg sig hafva
kommit till "en vänlig förening och dagtingan" med
konungen, nedlade K. K:n sitt rikshöfvitsmannaskap;
men redan på hösten s. å. hyllades han, sedan konung
Erik begifvit sig till Visby, på ett riksmöte i
Stockholm till riksföreståndare, hvilken värdighet då
för första gången omtalas i Sveriges historia. Hans
makt blef dock ej obestridd. Drotsen Kristiern Nilsson
(Vasa) arbetade nämligen för unionens upprätthållande
och Eriks återinkallande. K. K:n lyckades väl, sedan
missnöjet kommit till öppet utbrott, tillfångataga
och förödmjuka Kristiern, men dennes åsigter
hyllades fortfarande af flere i rådet. Sedan i
Danmark hertig Kristofer af Bajern blifvit vald till
konung, ansåg sig K. K:n derför ej längre kunna stå
emot unionspartiet. Efter att hafva betingat sig
hela Finland och Öland, hvartill sedermera lades
Svartsjö län, i förläning medgaf han 1440 Kristofers
utväljande till konung. K. K:n kom dock aldrig i full
besittning af alla dessa stora län. Kristiern Nilsson
gjorde svårigheter att afstå Viborg, och 1441 fråntog
konungen honom Åbo slott. Den gunst, hvari han till en
början stått hos konungen, som utnämnt honom till sin
drots, hade nämligen upphört, och efter 1441 vistades
han under hela Kristofers regering nästan uteslutande
i Finland. Endast en gång var han öfver till Sverige,
nämligen 1446, då han deltog i Gotlands-tåget och på
Svartsjö firade sin dotter Kristinas bröllop med Erik
Eriksson (Gyllenstierna). Så fort underrättelsen om
Kristofers död (1448) hade framkommit till Finland,
begaf sig K. K:n öfver till Sverige och erhöll vid
det efter
hans ankomst anställda konungavalet (d. 20 Juni)
de flesta rösterna. Vid valet skola visserligen
lagens föreskrifter ej blifvit fullt iakttagna, men
d. 28 Juni hyllades han formligen vid Mora stenar
och blef sedan krönt till konung. Hans första
regeringsföretag, ett försök att återförvärfva
Gotland, misslyckades genom Magnus Grens försumlighet
och förräderi. Samtidigt sökte han vinna Norges krona
samt blef äfven af det nationella partiet utvald
och i Trondhjem krönt till konung d. 20 Nov. 1449,
men ett annat parti, som var förherskande i den
södra delen af Norge, hade under tiden hyllat danske
konungen Kristian. Visserligen sökte konung Karl med
härsmakt göra sitt välde gällande äfven der, men
redan efter några veckor afslöts ett stillestånd,
hvari bestämdes, att med tvisten skulle anstå till
kongressen i Halmstad, der äfven frågan om Gotland
och öfriga tvistepunkter mellan Danmark och Sverige
skulle afgöras. Vid detta möte, som hölls i början af
Maj 1450, förbundo sig de svenska ombuden, tvärtemot
konung K:s föreskrifter, att söka förmå honom att
afstå från sina anspråk på Norge. Tvisten om Gotland
skulle deremot afgöras på ett följande möte. Dessutom
uppgjorde de en ny unionsakt, som vid endera eller
båda konungarnas död skulle tillämpas. Motvilligt
måste konungen på riksmötet i Arboga s. å. foga
sig deruti; men den sammansvärjning, som några af
ombuden ingått i syfte att inskränka hans rätt att
fritt förfoga öfver länen, blef af honom upptäckt,
innan den kom till utbrott. Sammansvärjningen
var en följd af den hätskhet, som hos en del af
den högre adeln och presterskapet herskade emot
honom. Några, särskildt drotsen Kristiern Nilssons
ättlingar, hyste gammalt hat till honom. Andra
hade han troligen stött genom att lemna flere län
endast "på räkenskap". Presternas ovilja hade
han väckt genom att fordra deras deltagande i
krigsgärder, och allmogens tillgifvenhet började
han förlora, emedan han lemnade sina höfvitsmän och
fogdar alltför fritt spelrum. I spetsen för hans
fiender stod den unge ärkebiskopen Jöns Bengtsson
(Oxenstierna). Det derpå följande unionsmötet vid
Avaskär, nära det nuv. Kristianopel, sommaren 1451
lemnade intet resultat, och i Sept. s. å. utbröt
öppen strid mellan K. och konung Kristian. Karls
ställning försvårades genom förrädiska stämplingar af
bl. a. ärkebiskopen, med hvilken han dock, på flere
rådsherrars bemedling, för en tid förliktes. Under
stilleståndet 1453–55 fick K. tid att mer egna sig åt
landets inre angelägenheter. Han ordnade myntväsendet
och skall hafva vidtagit åtgärder för jordbrukets
främjande. I synnerhet åt lagskipningen egnade han
stor omsorg och satt sjelf ofta till doms. Han lät sin
hofmästare och kansler resa kring landet och hålla
räfsteting. Då vid dem gods ej sällan fråndömdes
de andlige, föranstaltade ärkebiskopen en storartad
demonstration, till följd hvaraf efter en tid biskopen
och kapitlet tillkallades, då fråga var om de andliges
gods. När kriget 1455 åter utbröt, kunde K. i början
framgångsrikt göra danskarna motstånd; men sedan hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
