Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Karl IX (svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
artiklar). Denna tvist fick sin största
bety delse genom en fråga af allmännare intresse,
nämligen Johans liturgi l. gudstjenstordning,
hvilken K. med rätta ansåg innebära en fara för det
heligaste arfvet från fadern: reformationen. I denna
fråga lät han ej häller förmå sig till eftergift,
och häfdande hertigdömets sjelfständighet i
religiöst hänseende, gjorde han detta till ett
bålverk för den rena protestantismen under Johans
regering. Men reformationen var ej det enda af Gustaf
I:s storverk, som behöfde skyddas mot Johans förvända
statskonst. Den dåvarande högadeln, särskildt de
framstående representanterna för ätterna Bielke,
Banér och Sparre, längtade tillbaka till unionstidens
af Gustaf I stäckta rådsvälde och förläningsväsende;
och för en reaktion i denna riktning öppnade Johan
sjelf dörren, då han 1587 lät sin son Sigismund
väljas till konung i Polen. Aristokratien begagnade
sig nämligen deraf, i det den genom de ryktbara
Kalmar stadgar (se d. o.) sökte för den nya unionen
skapa ett stormannavälde likartadt med det, hvilket
utmärkt den förra Kalmarunionen. Dessa sträfvanden
funno i K. en afgjord motståndare. Gustaf I:s starka
konungadöme borde, enligt hans mening, äfven under
den stundande unionen hållas vid makt, nämligen på
sådant sätt att regeringsmyndigheten under konungens
frånvaro i Polen skulle anförtros åt den äldste
myndige arffursten i stället för att utskiftas bland
stormännen; och då han efter brytningen mellan Johan
och rådet 1589 försonades med den förre, genomdref
han, att Kalmar stadgar tillika med Vadstena artiklar
blefvo förklarade ogiltiga. Efter Johans död, 1592,
öfvertog han också samt skötte såsom "den förnämste"
jämte rådet regeringen till Sigismunds hemkomst. Genom
tronskiftet blef faran för reformationen ännu större
än under Johans tid, enär Sigismund var ett blindt
verktyg för den katolska reaktionen (se d. o.). Att
omintetgöra hans planer på Sveriges omvändelse till
katolicismen blef nu K:s förnämsta sträfvande, och
det var säkerligen för att dervid erhålla understöd
af aristokratien, som han genast efter Johans död
försonade sig med de af denne afsatte rådsherrarna
och återgaf dem deras ämbeten. Upsala möte (se
d. o.) och den konungaförsäkran, som K. i spetsen för
rådet och ständerna vid kröningsriksdagen i Upsala
1594 aftvang Sigismund, gåfvo också lagstadganden
till tryggande af reformationen. Men detta var ej
nog; ty för Sigismund, jesuiternas lärjunge, egde
de åt kättare gifna löftena ej någon bindande kraft,
och ställningen blef så mycket svårare, som frågan om
riksstyrelsen under konungens frånvaro åter dök upp
och ingrep i den religiösa. När Sigismund sommaren
1594 skulle återvända till Polen, framkommo nämligen
både K. och rådet med förslag angående regeringens
ordnande. Dessa öfverensstämde i sträfvandet att
genom en fast interimsregering betrygga rikets
sjelfständighet och enhet under de unionella
förhållandena, men skilde sig deri att K. för sig
kräfde en riksföreståndares makt, rådet deremot väl ej
uteslöt honom från
regeringen, men ville göra honom beroende af
aristokratien. Som Sigismund hvarken åt hertigen eller
rådet ville anförtro en fullständig regeringsmakt,
emedan båda varit hans motståndare i den religiösa
frågan, förkastade han bägges förslag. I stället
utfärdade han för dem tillsammans en fullmakt på
regeringen, som lemnade deras maktställning obestämd,
och vid deras sida satte han en mängd ståthållare,
af hvilka de fleste togo sina befallningar blott från
honom sjelf i Polen och, i strid mot hans försäkran,
gynnade katolikerna. Derigenom råkade både Sveriges
nationella sjelfständighet och reformationen
i fara. Men lyckligtvis var K. situationen
vuxen. Förkastande Sigismunds fullmakt, ingick
han straxt efter dennes afresa en förening med
rådet, enligt hvilken han såsom den förnämste
skulle jämte rådet förestå regeringen. Då ingen
rättelse kunde utverkas hos konungen, vare sig med
afseende på hans föreskrifter om regeringen eller
öfverträdelserna af hans försäkran, sammankallade
K. en riksdag i Söderköping 1595. Der erhöll han af
ständerna både fullständig riksföreståndaremakt och
bemyndigande att öfvervaka uppfyllandet af konungens
försäkran. Dittills hade rådsherrarna, af fruktan
för Sigismunds katolska planer och onådigt bemötte
af denne, funnit sig föranlåtna att göra gemensam
sak med K. Men då denne på grund af Söderköpings
riksdagsbeslut ville med vapenmakt betvinga den
trotsigaste af ståthållarna, Klas Fleming (se d. o.) i
Finland, vägrade de sitt bifall dertill. K. afsade
sig då, hösten 1596, regeringen, men vädjade på
samma gång till ständerna; och i trots af konungens
förbud samt af att denne öfverlemnade regeringen åt
rådet ensamt, sammanträdde dessa 1597 i Arboga och
bekräftade K. i riksföreståndareskapet. I detta möte
deltog endast ett af riksråden (Axel Lejonhufvud). De
öfrige ville ej, när det blef fråga om en öppen
brytning med konungen, följa hertigen, från hvilken de
i hela sin politiska uppfattning så vidt skilde sig,
och de fleste af dem begåfvo sig efter riksdagen till
Polen. På deras råd sökte Sigismund derefter med en
polsk här betvinga K., men besegrades vid Stångebro
1598 och blef, då han bröt en efter slaget ingången
förlikning och återvände till Polen för att rusta
sig till en ny strid, på riksdagen i Stockholm 1599
förklarad afsatt, såsom den der brutit mot Gustaf
I:s testamente och sina egna förbindelser till sitt
folk. K. öfvertog åter regeringen, och då de, som i
inbördes kriget uppträdt såsom hans fiender, äfven
syntes honom vara fäderneslandets, gaf han derefter
fria tyglar åt sin hämdlystnad och hårdhet. I Kalmar
och Finland, som längst förblefvo Sigismund trogna,
började den blodiga räfsten; de ädlaste offren föllo
dock 1600 i Linköping, der de rådsherrar, som flytt
till Sigismund, men efter Stångebro slag utlemnats
till K., jämte några andra ställdes till rätta inför
en ständernas domstol (se Linköpings blodbad). Äfven
under de följande åren fick K:s stränghet, till följd
af högadelns missnöje med hans välde, blott alltför
ofta tillfälle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
