Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Karl XV (Karl Ludvig Eugen, svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sluta sig till faderns skandinaviska politik,
hvilken varit farfadern en styggelse, utan dref
honom äfven att stränga egen lyra för att kalla
nordiska kämpagestalter till lif. En prosa-saga,
Fosterbröderne, trycktes 1848 (tysk öfversättning:
"Die kampfgenossen", s å.). Den utdelades blott
till vänner, liksom hans första saga i bunden
stil, Heidi, Gylfes dotter (1852). Vid samma tid
vågade han äfven försöket att till Svenska akademien
ingifva en täflingsskrift. Det var En vikingasaga på
orimmad vers, sedermera (1855) tryckt för enskilda
vänner. Akademien fann den väl ega "poetisk lyftning,
särdeles styrka och lycka i naturmålningarna" samt
märkte "djup både af känsla och tanke", men ansåg
ämnet "utslitet genom årliga täflingsskrifter ända
från Lings tider". Det blef den yngre brodern Oskar
förbehållet att några år senare mottaga akademiens
prispenning.
Den väldiga skandinaviska känslostämning, som utmärkte
senare hälften af 1850-talet, föranledde fortsatt
personligt närmande mellan Sveriges kronprins och
Danmarks konung, Fredrik VII. Grundlagd redan 1846,
utvecklade sig denna bekantskap till en varm vänskap
efter Karls besök i Köpenhamn i Aug. 1857. De
politiska frukter, hvilka mången deraf väntat,
kommo icke Norden till del. Dels äro icke längre
konungarnas personliga önskningar afgörande för
landens öden, dels brast måhända viljans allvar dem
båda, ehuru ingenderas goda vilja kan betviflas. –
Konung Oskar I hade under just det tidsskede, då han,
i samråd med Fredrik VII, väntades skola bringa
sin skandinaviska politik från ord till gerning,
träffats af den förlamning, som efter tvänne år
lade honom i grafven. Fruktande, att under mindre
lugn tid än 1852–53, då konung Oskar ett halft
år varit urståndsatt att föra riksstyrelsen, den
grundlagsstadgade "interimsregeringen" af 20 svenska
och norska statsråd icke erbjöde tillräcklig trygghet,
uppdrogo riksdag och storting, efter k. proposition,
riksstyrelsen åt kronprins Karl i Sept. 1857. Det var
ett öfvergrepp, alldeles icke grundlagsenligt, men
hade häfd för sig. Och dessutom ansågs det nödvändigt
att till hvad pris som hälst förebygga möjligheten af
årslång "interimsregering". Så gafs åt kronprinsen
personligt regeringsuppdrag, långt ifrån af tilltro
till hans person, snarare i enlighet med den gamla
regeln att af två onda ting välja det minst onda. Men
farhågorna för en personlig, halsstarrig, äfventyrlig
regering, hvilka då ännu icke saknade utbredning inom
landet, försvunno, så snart kronprinsen-regentens
regering hunnit några månader framåt i tiden. Ärligt
och trofast fullföljde han sin faders verk, så i den
yttre som i den inre politiken, och vida uppriktigare
än fadern slöt sig K. till en verkligt konstitutionel
uppfattning af konungens rätt och pligt. "Sin
ställning som konstitutionel konung", så vittnar
en af hans mångårige rådgifvare, F. F. Carlson,
"uppfattade Karl XV med enkelhet och klarhet, icke
sänkande sig i den ändlösa mängden af små frågor,
icke brytande de rådslag han fann syfta till rikenas
väl, om de ock någon gång gingo en annan väg
till målet, än den hans personliga önskan skulle
hafva valt".
Ifrån d. 25 Sept. 1857 till d. 18 Sept. 1872 regerade
K. i Sverige och Norge, med konunganamn från d. 8
Juli 1859 (han kröntes i Sverige d. 3 Maj och
i Norge d. 5 Aug. 1860). Under ingen föregående
period af lika längd har Sverige företett en så
stark politisk och ekonomisk utveckling som under
dessa 15 år. Detsamma kan ock sägas om Norge. I sitt
förhållande som unionskonung fick K. tidigt bittra
erfarenheter af huru föga förtroende brödrafolken hysa
till hvarandra, men han underlät aldrig att verka
för närmande och endrägt. Norges afslag å
mellanrikslagar (på hvilka Danmark sedan ingick) skapade
den retade sinnesstämning i Sverige, som gaf sig luft
i motioner och riksdagsbeslut (1860) angående sättet
för afskaffande af svensk mans kompetens att nämnas
till Norges ståthållare, och denna "ståthållarefråga"
vann först efter K:s död sin lösning. Men närmandet
mellan folken hade under tiden tagit vigtiga steg
genom jernbanebyggandet inom båda rikena. Stockholm
förbands med Kristiania, liksom förut med Göteborg
och Malmö. – Den skandinaviska politiken, hvilken
K. ansåg bäst främja Nordens framtida sjelfständighet
och frihet gent emot andra stater, lyckades han
icke att fullfölja så, som han önskat. Bättre än i
de diplomatiska noter, dem en gång häfdaforskningen
skall framdraga, röja sig konung Karls personliga
känslor i dikten Till Sverige, hvilken 1864 ljöd från
hans sorgsna lyra:
"Ditt segernamn kring verlden går,
och lagern glänser i ditt hår.
Vill du den mer ej bära?
Tror du, att re’n du kämpat ut
för rätt och frihet, tro och ära,
och att ditt sköna värf är slut?
O Svea! Slumra dina barn
i sjelfviskhetens falska garn,
som tidens klokskap spinner?
Det smärtans rop från bröder går, månn
det ditt öra icke hinner,
månn det ditt hjerta mer ej når?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
