Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Karl (VII) den segersälle (Charles le victorieux, fransk konung) - 8. Karl (VIII) den godmodige (Charles l’affable, fransk konung) - 9. Karl IX (fransk konung) - 10. Karl X (fransk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Karl VI:s namn. För att befästa sitt välde öfver
K. stiftade Armagnac oenighet mellan honom och hans
moder, Isabella af Bajern, hvilken till följd deraf
öfvergick på det burgundiska partiets sida. Redan
1418 blef Armagnac tillfångatagen och dödad af
det burgundiska partiet, och K. blef derefter det
orleanska partiets hufvudman. Ett möte aftalades
mellan honom och hertig Johan af Burgund för att söka
åstadkomma en samverkan mellan de båda partierna
mot deras gemensamma fiender, engelsmännen, men
försoningen omöjliggjordes derigenom att hertig
Johan förrädiskt nedhöggs af K:s följeslagare
(1419). I stället förenade sig Isabella och den
mördades son, Filip den gode, med engelsmännen och
aftalade i fördraget i Troyes d. 21 Mars 1420, att
Henrik V af England skulle under Karl VI:s lifstid föra
regeringen och efter hans död uppstiga på Frankrikes
tron. Frankrikes ständer bekräftade fördraget,
hvarefter K. anklagades inför parlamentet i Paris
samt dömdes förlustig alla sina rättigheter och till
evig landsflykt. Då både Henrik V och Karl VI två
år derefter afledo (1422), hyllade det burgundiska
partiet Henrik VI af England såsom Frankrikes konung;
armagnacarna slöto sig till den legitime tronarfvingen
K. Denne innehade landskapen söder om Loire, men hans
skattkammare var uttömd och hans trupper färdiga att
skingra sig. Genom Jungfruns af Orléans uppträdande
och den franska nationalkänslans återuppvaknande
lyckades K. efter hand komma i besittning af hela
Frankrike, utom Calais, oaktadt han sjelf genom sin
svaghet och lättleddhet snarare skadade än gagnade
sin sak. Biträdd af generalfälttygmästaren Jean Bureau
och finansministern Jacques Coeur, upprättade han en
stående här, hvilken underhölls medelst en för detta
ändamål af ständerna beviljad skatt (la taille),
ordnade finans- och rättsväsendet samt häfdade genom
en ny "pragmatisk sanktion" (1438) den gallikanska
kyrkans frihet. Men äfven vid den inre styrelsen
visade K. samma karakterslöshet som under kriget:
han tvekade ej att uppoffra sin trognaste tjenare,
Jacques Coeur, åt det med reformerna missnöjda
partiets hat. K:s sista regeringsår upptogs af strider
med sonen, dauphin Ludvig (XI), och af fruktan för
att blifva förgiftad af denne skall han hafva dött
af svält (1461). Om hans förhållande till Agnes Sorel
se d. o.
8. K. (VIII) den godmodige (Ch. l’affable), den
föregåendes sonson, Ludvig XI:s son, f. 1470, uppsteg
på tronen 1483. Han förmälde sig 1491 med Anna,
arfvinge till Bretagne, och möjliggjorde sålunda
detta vigtiga landskaps förening med franska kronan,
men råkade derigenom i strid med hennes förre
trolofvade, kejsar Maximilian, med hvars dotter
K. förut varit förlofvad. På konungariket Neapel hade
han arfsanspråk efter det utdöda regenthuset Anjou,
och utan svärdsslag eröfrade han 1495 Neapel, men
lemnade plötsligt sin eröfring i sticket, då flere
italienska stater, kejsar Maximilian och Ferdinand
den katolske emot honom ingingo den s. k.
ligan i Venezia. Död 1498. Han var godmodig, men
inskränkt. Med honom utslocknade den äldre linien af
huset Valois.
9. K. IX, son af Henrik II och Katarina af
Medici, f. 1550, d. 1574, efterträdde sin broder
Frans II 1560. Under hans minderårighet fördes
regeringen af hans moder, hvilken äfven efter hans
myndighetsförklaring utöfvade ett stort och
förderfbringande inflytande på honom, ehuru han
tidtals sökte frigöra sig derifrån. Under hans
regering börjades hugenottkrigen, och han lät af
sin moder öfvertala sig att gifva sitt bifall till det
parisiska blodbröllopet (1572; se Bartolomei-natten).
10. K. X, broder till Ludvig XVI och
Ludvig XVIII, född d. 9 Okt. 1757,
bar före sin tronbestigning titeln grefve
af Artois. Illa liden af franska folket,
var han en af de förste, som vid den stora
revolutionens utbrott emigrerade från Frankrike
till Tyskland (1789), der han eggade kejsar
Leopold II att uppträda mot revolutionen och deltog
i furstemötet i Pillnitz (1791), hvarefter han 1793
begaf sig till Petersburg. Efter Ludvig XVII:s död,
1795, utnämndes han af Ludvig XVIII till
konungens ställföreträdare ("generallöjtnant") och
gjorde med en engelsk flottilj ett misslyckadt
landstigningsförsök på kusten af Vendée (s. å.). Han
vistades derefter nästan uteslutande i England till
1814, då han åtföljde de allierade härarna till Paris.
I Ludvig XVIII:s namn öfvertog han der regeringen
och afslöt ett vapenstillestånd med de förbundne.
Vid Napoleons återkomst, 1815, vistades han
i Lyon, men flydde, öfvergifven af trupperna,
derifrån till Gent. Efter den andra restaurationen
återvände han till Paris, men tog icke under
Ludvig XVIII:s regering någon egentlig del i det
politiska lifvet. Vid 67 års ålder efterträdde han
sin broder såsom fransk konung (1824). Han ville
sitt folks väl, men var alltför okunnig,
fördomsfull och lättledd för att kunna uträtta
något till dess fromma. Stödjande sig på högadeln,
presterskapet och jesuiterna samt öfvertygad om
den absoluta monarkiens förträfflighet, arbetade
han på den gamla ordningens återinförande.
Redan 1824 framkallade han det liberala partiets
missnöje genom ätt föreslå och genomdrifva ett
årligt anslag af 30 mill. francs åt emigranterna
under revolutionen, och oppositionen ökades, då
regeringen framlade lagförslag till tryckfrihetens
inskränkande samt upplöste nationalgardet i Paris
(1827). 1827 års val till deputeradekammaren
utföllo till oppositionens fördel. Till följd deraf
nödgades väl K. afskeda sin konseljpresident, den
reaktionäre de Villèle, och i hans ställe utse en
af den moderata högerns ledare, de Martignac,
men redan i Aug. 1829 måste denne lemna platsen
åt konungens gunstling Jules de Polignac.
Denna ministèrförändring framkallade en brytning med
deputeradekammaren. Kammaren upplöstes (Maj 1830); men
oaktadt regeringen sökte vinna folkets ynnest genom
Algeriets eröfring, utföllo valen i afgjordt
liberal anda. Då beslöt konungen sätta sig öfver
författningen, och d. 25 Juli s. å. utfärdade han
de bekanta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
