Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Karl (I) den store (Carolus magnus, Charlemagne, romersk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hand varande lagböckerna. Men i synnerhet
ingrep han ordnande både i kyrkans och i det
verldsliga samhällets förhållanden genom sina många
administrativa stadgar (se Kapitularier), om hvilka
han på årliga herredagar rådplägade med sina andlige
och verldslige stormän. Han höll nämligen hvart år två
rådplägande församlingar (placita regis). Den ena,
fåtaligare, hölls om hösten och hade karakteren af
ett hemligt rådsmöte, der de ärenden förbereddes, som
sedan föredrogos på den andra, talrikare församlingen,
som hölls om våren eller sommaren. Den senare var
en af andlige och verldslige stormän talrikt besökt
herredag, der de båda stånden öfverlade på särskilda
kamrar, de andlige för sig om kyrkans, de verldslige
om det verldsliga samhällets angelägenheter, dock så,
att de i för båda gemensamma frågor sammanträdde till
gemensam öfverläggning. Men den afgörande rösten
i alla dessa administrativa lagstiftningsfrågor
tillkom konungen allena, som i en stadga, vanligen
utfärdad från sjelfva herredagen, i sitt namn påbjöd
hvad han efter öfverläggningen med herredagen ansåg
lända till statens och kyrkans bästa. Denna på K:s
tid årligen återkommande herredag bör ej, såsom
förr skett, förvexlas med det s. k. "Majfältet"
(campus madius) som var en härstämma med det till
härnad uppbådade krigsfolket. Väl sammanföllo båda
ofta till tiden, alldenstund det ju föll sig beqvämt
att rådpläga med stormännen, när härstämman var
samlad; men till sin sammansättning voro de alltid
skiljaktiga, alldenstund herredagen utgjordes blott
af stormännen, härstämman äfven af de lägre till
krigstjenst uppbådade frie. – Äfven i härförfattning
en vidtog K. åtskilliga förändringar, dels för att
införa bättre ordning och manstukt, dels för att
lätta den ytterst betungande krigstjenstskyldigheten
för de mindre bemedlade. Ursprungligen voro alla frie
vapenföre män skyldige att lyda häruppbådet, och det
vunna krigsbytet var för dem ett medel att hålla sig
skadeslösa, ja stundom t. o. m. att rikta sig. Men med
tiden inträdde deri en förändring, då härnadstågen
blefvo långväga och fördes mot barbariska folk, som
ej gåfvo ens en segrande fiende något synnerligt
tillfälle att rikta sig med byte. Nödvändigheten
bjöd nu, att de mindre bemedlade, hvilkas vilkor icke
medgåfvo dem att sjelfva bekosta sin utrustning och
förplägning, förskonades från krigsuppbådet. Men
hvilka som skulle uppbådas bestämdes utan tvifvel
för hvarje särskild gång, genom det kungliga påbudet
derom (heribannus), dock torde med tiden en viss
praxis dervid hafva uppkommit och utbildat sig till
häfd. Det är möjligt, att härvid, såsom Waitz antager,
redan på merovingernas tid blifvit häfdvunnen sed,
att blott den, som egde eller såsom landtbo brukade
ett hemman (mansus), plägade uppbådas, ehuru detta
hvarken är bevisadt eller bevisligt. Vi veta blott,
att dessa härar, måhända drifna af tvingande nöd,
ofta på ett hänsynslöst sätt plundrade i eget land
och derför voro en verklig landsplåga för de trakter
de genomtågade. De täta och ofta i långt
från hembygden aflägsna trakter förda krigen
gjorde på K:s tid denna krigstjenstskyldighet
ännu mera tryckande. Derför införde K. efter hand
flere lindringar deri. I en från Aachen 807 (eller
808?) utfärdad stadga påbjudes, med anledning af en
rådande hungersnöd, att "från andra sidan af Seine"
(räknadt från Aachen) blott hvar och en, som hade tre
hemman, skulle vara skyldig att sjelf draga i härnad,
medan deremot af dem, som hade mindre, flere skulle
förena sig, så att af innehafvarna af tillsammans
tre hemman en skulle draga i fält och de andre
lemna honom bidrag (adjutorium) till hans utrustning
o. s. v. Sedermera följde ytterligare lindringar, men
tillika beifrades missbruk och underslef. – Till
främjande af ordningens och krigstuktens
upprätthållande i hären stadgade K. vidare, att de,
som voro i en skyddsherres (seniors) försvar (hans
homines), skulle draga i fält under hans befäl,
hvarvid det ålåg honom att upprätthålla manstukten
bland dem och svara för deras uppförande; men om
han sjelf af laga förfall vore hindrad att uttåga,
skulle de stå under befäl af den grefve, inom hvars
grefskap de voro bosatte. Detta seniorns militära
öfverbefäl öfver hans skyddslingar upphäfde således
ännu icke desses omedelbara krigstjenstskyldighet
och undersåtsförhållande till konungen, utan var för
seniorn snarare ett åliggande än en företrädesrätt. –
Länsväsendet, som sannolikt leder sitt ursprung
från Karl Martel (se d. o.), vann under den följande
tiden allt större utveckling, men först efter K:s tid
började det genom en mängd samverkande omständigheter
utbilda sig till feodalism. (Se Länsväsende.)
– Äfven de kyrkliga förhållandena bemödade
K. sig att ordna. Enligt hans åsigt borde kyrkan
och det verldsliga samhället såsom statens båda
hufvudbeståndsdelar ömsesidigt stöda hvarandra
och troget samverka till ett stort gemensamt
mål: samhällsordningens och civilisationens
främjande. Derför bestod den förutnämnda herredagen
både af andlige och verldslige ledamöter, derför
afsågo K:s stadgar både kyrkliga och verldsliga
ärenden, derför sändes både andlige och verldslige
stormän såsom missi dominici för att öfvervaka såväl
den kyrkliga som den verldsliga ordningen inom sina
anvisade områden. Sjelf stod konungen såsom statens
öfverhufvud i spetsen äfven för kyrkans styrelse
och förvaltning, och liksom han utlyste herredagar,
sammankallade han äfven kyrkomöten för att ordna
kyrkans angelägenheter och slita lärotvister. Ett
sådant af K. sammankalladt kyrkomöte hölls t. ex i
Frankfurt am Main 794, der bl. a. de på kyrkomötet
i Nicaea till förmån för bilddyrkan fattade besluten
(se Bilddyrkan) och den af biskop Felix af Urgel
hyllade adoptianismen (se Adoptianer) voro föremål
för öfverläggning. Senare, 813, sammankallade
K. fem provinssynoder (i Arles, Reims, Mainz, Tours
och Chalons) för att närmare ordna de kyrkliga
förhållandena. Dessa synoders beslut underställdes
sedermera den i Sept. s. å. hållna herredagen i Aachen
och upptogos delvis i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
