Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Karl (III) den tjocke (Karl der dicke; Charles le gros l. le gras, romersk kejsare) - 4. Karl IV (romersk kejsare och konung af Böhmen) - 5. Karl V (konung af Spanien, romersk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en herredag i Tribur 887 afsattes K. den tjocke, och
i hans ställe korades den bajerske Karlmans oäkta
son Arnulf till Tysklands konung. K. inspärrades i
fängelse, der han inom kort dog (888). I Frankrike
och Italien följde man snart det af tyskarna gifna
föredömet och valde egna konungar. Sålunda upplöstes
åter, och för alltid, Karl den stores rike. Ur dess
spillror framgingo fem sjelfständiga riken, nämligen
Tyskland, Frankrike, Italien, det nedre Burgund
och det öfre ("trans-juranska") Burgund, af hvilka
det sistnämnda vid denna tid (888) stiftades af en
afkomling af welfernas ätt, Rudolf, som der upphäfde
sig till konung. S. F. H.
4. K. IV, romersk kejsare och konung af
Böhmen, son af Johan den blinde af Böhmen, f.
1316, hette före sin konfirmation Wenzel. Han
uppfostrades vid det franska hofvet och erhöll
der en utmärkt undervisning. 1331 utnämndes han
af kejsar Ludvig Bajraren till riksvikarie uti
Italien och 1334 blef han markgrefve af Mähren,
hvarjämte han från 1342 i faderns namn styrde
Böhmen. 1346 efterträdde han sin fader såsom konung
af Böhmen och s. å. blef han af Ludvig Bajrarens
motparti vald till tysk konung. Först sedan
Ludvig dött (1347) och den af bajerska partiet
till konung valde Günther af Schwarzburg i Maj 1349
afsagt sig konungakronan, blef K. allmänt erkänd
såsom tysk konung. Den 5 April 1355 kröntes
han till romersk kejsare. Han var en duglig och
pligttrogen regent, som förstod att upprätthålla
lugnet och ordningen i Tyskland. Långt ifrån att söka
bryta den uppblomstrande furstemakten, ville han
endast gifva stadga åt de praktiska förhållandena, och
sålunda bekräftade han genom den "gyllene bullan"
(1356) kurfurstarnas rätt att välja tysk konung.
Sin största uppmärksamhet egnade dock K. åt sina
arfland, och särskildt verkade han outtröttligt för
Böhmens höjande i både materielt och andligt afseende.
1347–48 grundade han universitetet i Prag. Genom
köp, giftermål och arfsfördrag förvärfvade han åt sin
familj Öfre Pfalz, Schlesien, Lausitz och Brandenburg,
och för att befästa sin familjs makt lät han
välja sin son Wenzel till sin efterträdare såsom tysk
konung. Död 1378 i Prag.
5. K. V, konung af Spanien (såsom sådan Karl I)
m. m., äldste son af ärkehertig Filip den sköne och
Johanna af Kastilien, föddes i Gent d. 24 Febr. 1500
och uppfostrades i Nederländerna under ledning af
hertigen af Chièvres och den lärde Hadrian Floriszoon
(sedermera påfven Hadrianus VI), hvilken gaf hans
uppfostran en viss kyrklig riktning. Efter sin
fader (d. 1506) ärfde han Nederländerna, der han redan
1515 förklarades myndig, och Franche-Comté. Vid sin
morfaders, Ferdinand den katolskes, död, 1516,
blef han herskare öfver Spanien med Neapel,
Sicilien och de spanska besittningarna i Amerika,
enär hans moder af sitt sjuka lynne hindrades att
föra styrelsen. 1519 ärfde han efter sin farfader,
kejsar Maximilian I, de s. k. Österrikiska arflanden,
hvilka han dock d. 21 April 1521 afträdde till sin
broder Ferdinand. Den 28 Juni 1519 blef han vid
kejsarevalet i
Frankfurt föredragen sin medtäflare, Frans I af
Frankrike, samt kröntes den 26 Okt. 1520. Aachen [i]
såsom "vald romersk kejsare". (Den 24 Febr. 1530
skedde i Bologna hans högtidliga kröning till romersk
kejsare.) Vid 19 års ålder var K. sålunda herskare
öfver Europas till både utsträckning och folkmängd
största rike. Det fordrades stor statsmannabegåfning
för att sammanhålla detta välde, som var sammansatt
af en mängd till stam, sedvänjor och intressen skilda
samt på hvarandra afundsamma folk, ett välde, som vid
denna tiden dessutom var upprördt af den kyrkliga
reformationsfrågan samt utifrån hotadt af turkar
och fransmän. K. hade visserligen under sin ungdom
utvecklat sig synnerligen långsamt, men hunnen till
mognad ålder, visade han sig vara samtidens störste
statsman och på samma gång en skicklig fältherre. Rik
på stora och vidtflygande planer, skydde han ingen
ansträngning för att bringa dem till utförande. Medan
K. 1520–22 var borta från Spanien, der hans forne
lärare Hadrian qvarlemnats som ståthållare, utbröt
derstädes ett uppror, framkalladt af K:s despotiska
regeringssätt och förkärlek för nederländare. De
upproriske sökte t. o. m. förklara K:s moder, Johanna,
såsom regerande drottning. Stödd på adeln lyckades
den spanska regeringen, i synnerhet efter slaget
vid Villalar (d. 24 April 1521), alldeles qväfva
oppositionen, men K. tog lärdom deraf: han gaf efter
den tiden de spanska ämbetena åt infödingar och, ehuru
han fortfarande regerade enväldigt, iakttog han dock
sedermera de i Spanien öfliga formerna. På riksdagen
i Worms (1521) tog han parti mot reformationen samt
förklarade Luther och hans anhängare i akt. Från ett
kraftigt uppträdande mot reformationen hindrades han
dock till en början af sina krig (1521–26; 1527–29;
1536–38; 1542–44) med Frans I af Frankrike, genom
hvilka han visserligen förvärfvade Milano, men genom
hvilka hans plan att upprätta en universalmonarki med
religiös likformighet stäcktes (se Frans I). Samtidigt
låg han i strid med turkarna, hvilka sökte fördrifva
hans broder Ferdinand från dennes nyförvärfvade riken,
Böhmen och Ungern, samt 1529 belägrade Wien. På
sommaren 1535 företog K. från Barcelona ett tåg till
Tunis, störtade dess herskare, sjöröfvarehöfdingen
Hairaddin Barbarossa, och befriade en mängd kristna
slafvar. Deremot misslyckades hans tåg på hösten
1541 mot sjöröfvarena i Algeriet. Under dessa K:s
yttre strider utbredde sig reformationen i Tyskland,
och K. nödgades gång på gång göra eftergifter åt
densammas anhängare, på det att icke ett inbördes
krig skulle komma till de yttre krigen. 1532 måste
han, efter att hafva på riksdagen i Augsburg 1530
förklarat sig skola utrota protestantismen, genom
religionsfreden i Nürnberg förbinda sig att tills
vidare inställa alla processer i religionssaker mot
de protestantiske furstarna och städerna, hvilka i
Schmalkalden 1530 ingått ett förbund "till evangeliums
upprätthållande". Först sedan han 1544 fått fred med
Frankrike, kunde han egna odelad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
