Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karolinger. 1. Italienska karolinger - Karolinger. 2. Tyska karolinger - Karolinger. 3. Franska karolinger - Karolingiska sagokretsen, Frankisk-karolingiska sagokretsen eller Karlssagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Mellanfranken", d. v. s. en landsträcka längs Rhône,
Saône och Rhen från Medelhafvet till Nordsjön. Lothar
delade sitt rike mellan sina tre söner på sådant
sätt, att den äldste, Ludvig (II), fick Italien och
kejsarevärdigheten; den andre, Lothar II, erhöll det
efter honom uppkallade Lotharingien (Lothringen),
innefattande landet mellan Rhen, Maas och Schelde,
jämte Friesland och det sedermera s. k. Öfre
Burgund; den tredje sonen, Karl, fick Provence och
Dauphiné. Karl dog redan 863, och hans rike delades då
mellan de båda äldre bröderna. Lothar II dog 869,
och hans rike delades året derefter genom fördraget
i Marsna (Mersen) mellan hans farbröder, Ludvig den
tyske och Karl den skallige. Med Ludvig II, som dog
år 875, utgick Lothar I:s ätt på svärdssidan.
2. Tyska karolinger. Desse härstammade från
Ludvig den tyske, vid hvars död, 876,
hans rike (Tyskland) delades mellan hans tre söner
Karlman, Ludvig och Karl (den tjocke), af hvilka
den sistnämnde öfverlefde de båda äldre bröderna och
ärfde deras riksandelar, ja för kort tid förenade
nästan hela Karl den stores monarki under
sin spira (se Karl, romerske kejsare 3). Men i
Tyskland störtades Karl från tronen af sin äldste
broder, Karlmans oäkta son Arnulf, år 887. Denne
dog 899 och efterträddes af sin son Ludvig barnet,
med hvilken äfven denna oäkta gren af de tyske
karolingernas ätt utgick 911.
3. Franska karolinger, härstammande från Karl
den skallige. Denne efterträddes 877 af sin ende
ofverlefvande son, Ludvig II den stammande, vid hvars
död hans rike delades mellan hans båda äldste
söner, Ludvig III (d. 882) och Karlman (d. 884),
som dock båda dogo i unga år, utan att efterlemna
söner. Med förbigående af den tredje sonen,
Karl den enfaldige, valde fransmännen till sin konung
först Karl den tjocke (885–888), sedan Eudo, grefve af
Paris och hertig af Francien (888–898). Men mot den
sistnämnde upphöjdes omsider (892) Karl den enfaldige
till motkonung och bibehöll sig efter hans död (898)
en längre tid (till 922) såsom ensam konung.
Då den mot honom uppställde motkonungen
Rudolf dog utan manliga afkomlingar (936), hemtade
man Karl den enfaldiges son, Ludvig, från
England, dit han vid faderns fall blifvit räddad
undan de upproriske. Ludvig (IV), som deraf fick
tillnamnet ultramarinus, Fr. d’outre mer (d. v.
s. från hinsidan hafvet), efterlemnade vid sin död
(954) tvänne söner, Lothar och Karl, af hvilka den
förre efterträdde fadern på Frankrikes tron,
den senare (977) emottog nedre Lothringen såsom
hertigligt län af Tyska riket. Lothar efterträddes
af sin son, Ludvig V fainéant, som afled redan
987. Med honom utgick den karolingiska ätten på
Frankrikes tron; ty då hans farbroder Karl genom
sitt vasallförhållande till Tyskland ådragit sig
fransmännens ovilja, förbigick man honom vid
konungavalet efter Ludvig V och korade i stället
Hugo Capet. Karl af Lothringen, som blifvit Hugo
Capets fånge och dog i fängelset
991, efterlemnade 3 söner. Den äldste af dem, Otto,
blef faderns efterträdare i Nedre Lothringen och dog
utan manlig afkomma år 1005; de båda yngre sönerna,
Ludvig och Karl, dogo obemärkte i Tyskland, man
vet icke ens när. Så vissnade den yngsta och längst
lefvande grenen af karolingernas urgamla stamträd, som
genom Karl den stores tre sonsöner gifvit konungaätter
åt det kristna vesterlandets tre förnämsta riken på
den tiden. S. F. H.
Karolingiska sagokretsen, Frankisk-karolingiska
sagokretsen eller Karlssagan, en af
de hufvudgrupper, i hvilka den romantiska
medeltidspoesien i Europa fördelade sig, har
till medelpunkt kejsar Karl den store och hans
paladiner. Den äldsta formen för denna literatur
var folkvisan; sedan följde de rimmade romanerna,
och slutligen upplöstes och omkläddes dessa i
prosadrägt. De första hjeltedikterna till Karl den
stores lof klingade i norra Frankrike, hvarifrån
de spredos till Italien, Nederländerna, Tyskland,
Spanien, England och Skandinavien. – Karlssagans
hjelte har föga mer än några spridda drag gemensamt
med den historiske Karl, och dennes romantiska
afbild urartade slutligen rent af till en vrångbild. Så
länge traditionerna om den store kejsaren voro vid
fullt lif, d. v. s. under de närmaste århundradena
efter hans död (814), lät man rättvisa vederfaras
hans dygder, men medeltidens senare romandiktare
framställde honom såsom en obillig herskare, stundom
t. o. m. (t. ex. i Quatre filz Aymon) som en löjlig
person eller en feg stackare. Detta gäller i synnerhet
om de dikter, som behandla Karls förhållande till
hans vasaller. Den karolingiska sagans idéverld är
i många afseenden så starkt påverkad af Artursagans
(se d. o.), att nästan samma iakttagelser kunna
göras i afseende på bägge dessa cykler. Båda grunda
sig på föregifna historiska fakta: Arturs krig med
sachsarna, Karls med sarasenerna; bägge hjeltarna
skildras såsom hemsökte af olyckor inom sina egna
familjer och ofta äfven i sina yttre företag. I bägge
diktkretsarna nedsättes monarkens karakter mer än
som öfverensstämmer med historiens vittnesbörd och på
bägge hållen af samma anledning, nämligen på det att
Arturs riddare af runda bordet och Karls paladiner
måtte framstå i så mycket bjertare dager.
Den äldsta formen för Karlssagans poetiska behandling,
den nordfranska kämpavisan eller balladen, från
9:de och 10:de årh., grundade sig på de ännu lifliga
minnena från Karl den stores dagar. Ur denna diktform
utvecklade sig från 12:te årh. det konstmässiga epos,
den rimmade romanen, som betecknas med benämningen
chanson de geste (se d. o.). Från och med 14:de
årh. började dessa rimmade romaner att omklädas
i prosadrägt; och i denna form vunno de efter
boktryckarekonstens införande (midten af 1400-talet)
en vidsträckt spridning i alla land, emedan de
ingingo i den stora folkliteraturen, hvilken har
sina yttersta utlöpare i det s. k. skillingstrycket.
Det karolingiska epos hade till sina källor, utom de
lefvande traditionerna och sångerna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
