Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kejsarekrona ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bekymmer. Redan efter freden i Stolbova hade hon, utgående
från det under tidehvarfvet gängse betraktelsesättet
att enhet i religionen var ett af grundvilkoren
för statens bestånd, begynt verka för att omvända
den grekisk-katolska befolkningen i länet till
lutherska religionen. Under Gustaf II Adolfs tid
ville man nå det åsyftade målet genom att till
K:s län sända personligen aktningsvärda lutherska
predikanter, hvilka skulle göra bekännarna af den
grekisk-katolska religionen bekanta med bibeln och
inverka på dem genom sina predikningar. Men inom
kort begynte man vidtaga strängare åtgärder. År 1635
utfärdades bl. a. befallning om att alla innevånare i
norra Karelen, af hvilken trosbekännelse de än voro,
skulle bidraga till uppbyggandet af lutherska kyrkor,
och att de vid strängt straff skulle afhålla sig
från att antaga prester, som i Ryssland utbildat
sig för sitt kall. Sedan Per Brahe 1637 blifvit
Finlands general-guvernör och landshöfdingen i K:s
län blifvit honom underordnad, fortgick man ännu
ifrigare i denna riktning. Omvändelseverket skulle nu
till väsentlig del bedrifvas af sjelfva de "ryska"
presterna, hvilka genom "föräring" af spanmål och
penningar eller andra likartade medel skulle förmås
att motarbeta sin egen religion. Resultatet af
dessa bemödanden var dock föga betydande; massan
af befolkningen förblef sin fåderneärfda tro
hängifven. Den ifver för den lutherska religionen
regeringen ådagalade bidrog endast till att öka
utvandringen till Ryssland, hvilken oaktadt alla
förbud oaflåtligt tilltog. Först genom Karl X
Gustafs ryska krig, som begynte 1656 och slutades
genom stilleståndet i Vallisaari 1658, inträdde
en väsentlig omkastning i länets förhållanden. De
inbrytande ryska skarorna emottogos med liflig
sympati af de grekisk-katolske trosförvandterna,
men sedan det ryska angreppet blifvit tillbakaslaget,
träffades de af en våldsammare förföljelse än någonsin
förut. Tusentals familjer flydde till Ryssland; i
deras ställe inflyttade lutheraner från Tavastland,
Savolaks och det öfriga Finland. Från denna tid
var pluraliteten af befolkningen i religiöst och
nationelt hänseende nära förbunden med det öfriga
Finlands innevånare. Emellertid hade regeringen redan
under slutet af Kristinas regering, för att befria
sig från alla bekymmer om K:s läns förvaltning,
bortdonerat hela området åt ett antal mäktige
adelsmän, hvilka öfverlemnade detsamma åt mer
eller mindre samvetslösa förvaltare. Förhållandet
blef knappt bättre efter Karl XI:s reduktion, då
arrendatorer trädde i förvaltarnas ställe. I öfrigt
är att märka, att K:s län icke ansågs höra till
det svenska riket, utan räknades bland dess biland,
hvarför det icke sände ombud till riksdagarna; endast
presterskapet, som lydde under Viborgs biskopsstol,
finna vi någon gång representeradt. Genom freden
i Nystad 1721 förenades södra delen af K:s län
med Ryssland, medan den norra delen förblef under
svenskt välde och förenades med Kymmenegårds län.
M. G. S.
Kekulé [hårdt k], Friedrich August, tysk kemist,
f. 1829, studerade under Liebig i Giessen,
blef 1858 prof. i Gent samt är sedan 1868 professor
i Bonn och direktor för det kemiska institutet
derstädes. K. har i väsentlig mån befordrat den
organiska kemiens utveckling. Särskildt har han,
slutande sig till K. F. Gerhardt, utvidgat typ-teorien
genom införandet af blandade typer (1857) och genom
sin teori om kolets fyr-atomighet (1858), hvilken
teori gaf uppslaget till de nya åsigterna om de
organiska föreningarnas byggnad. 1866 uppställde
K. sin bekanta benzolformel (se Kolväte),
hvilken kastade ett klart ljus öfver de aromatiska
föreningarnas dittills dunkla konstitution, och
hvilken har gifvit anledning till den utomordentliga
utveckling och betydelse studiet af de aromatiska
kropparna sedan dess erhållit såväl i teoretiskt som
praktiskt hänseende. K:s arbeten öfver thiacetsyran
och öfver det teoretiska sammanhanget mellan
bernstenssyra, äpplesyra och vinsyra höra till de
vackraste undersökningarna på kemiens fält. Utom
i en mängd monografier (i Liebigs annaler) har
K. offentliggjort sina teorier i det genom hela sin
metod epokgörande arbetet Lehrbuch der organischen
chemie oder der chemie der kohlenstoffverbindungen
(1859 o. f., ofullb.; i fortsättningen äfven med
specialtiteln Chemie der benzolderivate oder der
aromatischen substanzen).
Kelat [hårdt k], hufvudstad i Belutsjistan,
omkr. 2,000 m. öfver hafvet. Omkr. 12,000 innev.,
belutsjer, brahui, afganer, perser, dehwar, hinduer
m. fl., af hvilka hinduerna hufvudsakligen bilda
handelsklassen. Engelsmännen eröfrade K. 1839 och 1841
samt erhöllo 1854 genom ett skydds- och handelsfördrag
rätt att när som hälst inlägga en besättning i K.
Keleos (hårdt k; Lat. Celeus), Grek. mytol.,
sagokonung i Eleusis, hos hvilken gudinnan Demeter
(Ceres) under sökandet efter sin dotter rönte
ett gästfritt mottagande. (Se Demeter.) Äfven
säges han hafva infört Demeters dyrkan i Grekland.
A. M. A.
Kéler [hårdt k], Béla (Albert), ungersk tonsättare,
f. 1820, studerade från 1845 musik under Schlesinger
och Sechter, blef 1854 dirigent för Gunglska kapellet
i Berlin och 1855 för Lannerska kapellet i Wien
samt var 1856–63 militärkapellmästare i Wien och
1863–73 i Wiesbaden, hvarefter han återgick till
privatlifvet. K. är förnämligast känd genom sina
nationella marscher och dansar, särskildt sina
bearbetningar af "csárdás". A. L.
Kelfvene, socken i Skaraborgs län, Vartofta
härad, Slättängs tingslag (utom en liten del,
som tillhör Leaby tingslag). Arealen 665 har. 294
innev. (1882). Annex till Asaka, Skara stift,
Vartofta kontrakt.
Kelheim [hårdt k], stad i bajerska regeringsområdet
Niederbajern, vid Altmühls förening med Donau. 3,004
innev. (1880). Stora sandstensbrott. På Michaelsberget
nära K. ligger den s. k. "Befreiungshalle", en
monumental praktbyggnad i grekisk-romersk stil,
uppförd 1842–63 af konungarna Ludvig I och Maximilian
II till minne af det tyska befrielsekriget 1813–15.
Kelidonin, kem. Se Chelidonin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
