Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kierkegaard, Sören Aabye - Kierman, Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
presterskapets obenägenhet att gifva sanningen äran,
teg han i tre år, till dess Mynster hade dött
(d. 30 Jan. 1854). Då utmanades K. af Martensen,
i det denne i ett minnestal (d. 5 Febr.) skildrade
den döde som ett äkta "sanningsvittne", en i
"vittnenas rad från apostlarnas tid till våra
dagar". Sitt inlägg deremot nedskref K. genast; men
för att icke synas vilja motverka Martensons utnämning
till biskop offentliggjorde han först i Dec. 1854 (i
"Fædrelandet") den hvassa artikeln Var biskop Mynster
et sandhedsvidne, et af de rette sandhedsvidner
– er dette sandhed?, hvari han skarpt klandrade
Martensen för att han talat så om en man, som i sin
predikan alltid förtegat något af det mest afgörande
kristliga, och hvilkens lefnad förflutit i välstånd,
ära och anseende samt således stått i föga samklang
med Nya testamentets kristendom. Det harmens skri,
som från alla sidor höjdes mot K., hvilken så kränkt
en stor mans minne, gjorde honom allt häftigare. I
en följd af artiklar i "Fædrelandet" (samlade,
jämte några äldre, af K. Nielsen, under titeln Sören
Kierkegåards bladartikler, 1857) och derefter i
en serie flygskrifter, Öjeblikket N:o 1–9 (26
Maj–25 Sept. 1855, samlade i ett band 1877) häfdade han
rättmätigheten af sin dom öfver Mynster och kom,
då man ej ens ville erkänna det omätliga afståndet
mellan idealet, som var Nya testamentets kristendom,
och verkligheten, till den med flammande vrede
och den mest bitande ironi uttalade slutsatsen att
bland de kristna är all sann kristendom försvunnen,
att presterna hycklande predika läror, på hvilka de
sjelfva icke tro, att man derför begår en synd mindre,
om man icke deltager i en gudstjenst, som i sjelfva
verket är ett hån mot Gud, ja att hela menniskolifvet
är förtappadt, och att äktenskapet är en dödssynd,
ty derigenom bringas evigt förtappade varelser till
verlden. Längre var det icke möjligt att gå. K. hade
sagt sitt sista ord, hvartill derjämte hör ett
"uppbyggelsetal", Guds uforanderlighed (d. 3
Sept. 1855), och nu var också hans kraft uttömd. Ett
slaganfall lade honom på sjukbädden i Oktober,
och d. 11 Nov. 1855 afled han (i Köpenhamn). Det
visade sig, att han på sina skrifter, som han utgaf
på eget förlag, och på en storartad välgörenhet mot
fattiga offrat hela sin betydliga förmögenhet. (Hans
efterlemnade tillgångar utgjorde endast 250 rdr.) –
Ensidigheten i K:s kristendomspredikan torde kortast
kunna sägas hafva hvilat derpå att han, på samma gång
som han till fullo insåg, att Guds rike är perlan,
för hvilkens skull mannen säljer allt hvad han eger,
icke tillräckligt uppmärksammade, att Guds rike också
är surdegen, som småningom genomsyrar hela degen. Men
otvifvelaktigt var den förra af dessa sanningar den,
som mest behöfde inpräglas hos tidens menniskor,
och otvifvelaktigt har K., ehuru icke något parti
samlat sig omkring hans namn – något, som han sjelf
icke häller på minsta sätt önskade –, hos många
väckt den slumrande ansvarskänslan. År efter år
har intresset för hans författareskap blifvit mera
lifligt och utbredt, icke endast i Skandinavien,
utan äfven i Tyskland. Bland
arbeten om K. må nämnas tysken A. Baertholds "Sören
Kierkegaard, eine verfasser-existenz" (1873) och
"Noten zu Sören Kierkegaards lebensgeschichte
(1876), G. Brandes’ "Sören Kierkegaard, en kritisk
fremstilling i grundrids" (1877; öfvers. till
svenska s. å.), norrmannen F. Petersens "Sören
Kierkegaards kristendomsforkyndelse" (s. å.) och
V. Rudins förtjenstfulla skrift "Sören Kierkegaards
person och författareskap" (1880), säkerligen den
bästa vägledning till att förstå honom. K:s många
anteckningar äro utgifna i Efterladte papirer, I–IV
af H. P. Barfod, V–VIII af tysken H. Gottsched. De
äro en vigtig hjelp vid tolkningen af hans öfriga
arbeten. Ett stort antal af K:s skrifter är öfversatt
på svenska. C. R.
Kierman [tjerr-], Gustaf, politiker, grosshandlare,
f. i Askersund 1702, började med intet, men bragte
sig upp genom drift och en företagsamhet, som icke
var nogräknad om medlen. Redan 1738 hade han gjort
sig så bemärkt, att han blef ett af Stockholms
borgerskaps ombud vid riksdagen och genast insattes
i sekreta utskottet, af hvilket han sedan under
hela sin riksdagsmannatid (1738–62) fortfor att
vara medlem. I förening med sin värdige kollega
T. Plomgren ingick K. med Frankrikes ambassadör det
"pactum turpe" att mot en viss penningesumma hålla
borgareståndets röst till hans disposition. Affären
gick bra, och K. blef under de närmast följande
riksdagarna en af ambassadörens högt betrodde
penningeutdelare. K. glömde dervid nog icke
att se sig sjelf till godo, och denna hjelpkälla
förskaffade honom också ett stort inflytande hos de
fala folkombuden. Borgareståndet visade honom sin
erkänsla genom att göra honom till sin fullmäktig
i Manufakturkontoret. Sekreta utskottet gynnade i
stor skala hans affärsverksamhet. Längre fram blef
K. bankofullmäktig och förstod att göra denna syssla
inkomstbringande genom stora lån ur banken, hvilka
kommo honom väl till pass såsom förlag. Under så
lyckliga konjunkturer förvärfvade K. sig en furstlig
förmögenhet. Han var en af hattpartiets stödjepelare
och näst Plomgren borgareståndets inflytelserikaste
medlem samt valdes till dettas talman 1755
och 1760. Han blef 1757 handelsborgmästare i
Stockholm och kort derefter direktör vid Ostindiska
kompaniet. Den mäktige och afundade penningefurstens
ställning syntes skyddad mot lyckans omkastningar. Men
den mest gifvande inkomstkällan blef anledningen till
K:s undergång. Såsom bolagsman i Vexelkontoret hade
K. skördat en ofantlig vinst på statens bekostnad, och
sedan ständerna 1762 gifvit Vexelkontoret decharge,
syntes denna vinst vara i säkerhet. Men ödet hade
annorlunda beslutit. Att K. ej blef återvald
till riksdagsman 1765 bebådade en ny sakernas
ordning. Vid 1765–66 års riksdag underkastade det
segrande mösspartiet Vexelkontorets räkenskaper en
ny granskning, och mot dem gjordes så graverande
anmärkningar, att sekreta utskottet lät sätta
K. i husarrest (Mars 1765) och kort derefter (Maj)
i allmänt fängelse. Vid K:s afförande dit måste
soldater skydda honom mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
