Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala / 679-680 (1884) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kilskrift, den af lodräta, vågräta och snedt ställda kilar samt kil-vinklar i de mest vexlande förbindelser sammansatta skrift, hvilken i en stor del af vestra Asien återfunnits inristad på forntida minnesmärken

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

den turanska gruppen (till hvilken höra
turkarnas, magyarernas, finnarnas och lapparnas
tungomål, förutom flere munarter i mellersta
Asien). Flere forskare anse det, liksom de
armeniska kil-inskrifternas språk, besläktadt med
de kaukasiska, särskildt georgiskan. Man har för
detsamma föreslagit benämningen medisk-skytiskt
(l. proto-mediskt). Emellertid har A. Delatre
i ett 1883 utkommet arbete bestridt denna af
bl. a. J. Oppert i dennes vigtiga arbete "Le peuple et
la langue des Mèdes" (1879) förfäktade åsigt, att den
andra kilskriftartens språk vore forn-mediska. Enligt
Delatre är det i stället en elamitisk dialekt,
och han anser å andra sidan intet tvifvel längre
böra råda om att mederna varit ett afgjordt ariskt
folk. Detta forntidsmässiga språks hittills i dagen
bragta literatur inskränker sig till öfversättningar
från de forn-persiska originalinskrifterna. –
De största svårigheterna företedde den tredje
skriftarten, till följd af tecknens förvånande
mångfald (man fann dem uppgå till ett antal af 400)
och den skenbara, förvirrande godtyckligheten i deras
användning. Emellertid sporrades de lärdes ifver
mäktigt, då underrättelsen om den franske konsuln
Bottas fynd i det forna Ninive nådde till Europa
(1845). Han hade i de assyriske konungarnas palats
jämte underbara bildverk funnit massor af inskrifter
i en stilart, som öfverensstämde med den i tredje
kolumnen af achaemenid-inskrifterna. Till dessa
sistnämnda texter vände man nu å nyo sitt studium,
eftersom de tydligen måste bilda utgångspunkten. Redan
de första ord man lyckades läsa utom nomina
propria ådagalade det nyfunna språkets karakter af
semitiskt och nära beslägtadt med hebreiskan. (Det har
sedermera bestämts vara systerspråk till denna och
till arabiskan, arameiskan samt etiopiskan.) Det
hade uppenbarligen haft sitt hem i det forna
ninivitiska riket, och vetenskapen gaf det derför
namnet assyriska. Äfven i Babylon talades det
för årtusenden tillbaka. Med allt skäl fick det
derför en plats jämte mediskan (l. elamitiskan)
på perserkonungarnas inskrifttaflor, sedan desse
underlagt sig Nebukadnesars välde. – Som prof på
kilgruppernas utseende återgifves här namnet Darius
(Fornpers. Darajavus) i de tre alfabeten :

forn-persiska :


(D - - a - - ra - - ja - - v - - - u - - - s)

medisk-skytiska:

(Ta - - - ri - - - ja - - va - u - sj)

assyriska:

(Da - - - - ri - - - - ja - - - vus).

Genom skarpsinniga undersökningar af fransmannen de
Saulcy, Hincks samt framför alla H. Rawlinson
och Oppert fullfölj des

upptäckterna rörande assyriskan, och de egenskaper man
lärde känna hos skriften och språket voro delvis
mycket öfverraskande. Ett betydande hjelp-material
fick man i den långa, trilingua Behistan-inskriften
(utg. af Rawlinson 1851). Högt uppe på en brant
klipphäll mellan Babylon och Ekbatana hade Darius
låtit inmejsla denna väldiga text, i hvilken en
massa folk- och personnamn förekommer. – Assyrernas
skrift var icke såsom andra semitiska folks en
konsonantskrift, hvars vokaler läsaren sjelf får
ifylla, utan en stafvelseskrift (på samma sätt som
japanernas, abessinernas m. fl. folks). Den eger
icke blott såsom medisk-skytiskan särskilda tecken
för tvåljudiga, utan äfven för treljudiga stafvelser
(ex. på assyriska stafvel-ser: al, el, il; ba, bi,
bu; kam, kar, kas; rak, man, nat, lam, lim, lub).
Bland sällsamheter i den assyriska skriften väckte
ingen en större undran än den af Rawlinson upptäckta
polyfonien (flerljudigheten), som innebär,
att ett och samma tecken kan hafva flere olika
betydelser. Tecknet [tecken], som lästes man, kunde ock
betyda nis; hade förutom ud, ut äfven värdena par,
tam, lakh. Derjämte hade det förstnämnda tecknet såsom
ideogram sakvärdet "konung" (sär) och siffervärdet 20
(isra), det senare vid sidan af sina nämnda ljudvärden
sakvärdena "sol", "ljus", "dag", "haf". Olägenheten af
denna flertydighet hos sina ideogram sökte assyrerna
ofta afhjelpa genom att tillfoga ett s. k. fonetiskt
komplement: efter ideogrammet skrefvo de sista
stafvelsen i det ord, som detta skulle beteckna
(ungefär så som vi vid våra ideogram, siffrorna, ofta
tillfoga en uttalsfyllnad, t. ex. 4:de, fjerde,
4:o, qvarto). Äfven ideografiska determinativ
(jfr Hieroglyfer, sp. 1208) brukades till ett
begränsadt antal i den assyriska skriften. Hvarje
manligt personnamn föregås (i den assyriska liksom
i den medisk-skytiska l. elamitiska texten) af
tecknet [tecken], hvarje lands namn af [tecken],
gudars af [tecken] (utveckladt ur det ursprungliga
ideogrammet [tecken], bilden af en åttastrålig
stjerna). Sålunda buro äfven andra nomina propria
m. fl. ord så att säga sin skylt på sig. En annan
egendomlig omständighet är att namn, som ena gången
skrifvas rent fonetiskt med stafvelsetecken,
vid andra tillfällen tecknas sammansatta af flere
ideogram; detta mera högtidliga beteckningssätt
var möjligt till följd deraf att assyrernas namn
nästan alltid hade en klar betydelse, såsom af önskan,
åkallan, samt innehöllo verkliga ord (t. ex. Balsasar:
Bil-sar-uçur, "Bel, skydda fursten"; Sanherib:
Sin-akhe-irib, "Sin ökar bröderna"). – Som prof på
hur invecklade många assyriska skriftecken för öfrigt
äro må här meddelas ideogrammet för "altare", "helgedom":

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>