Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kinesiska språket, skriften och literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förnämsta kinesiska dialekterna hafva blifvit
grammatikaliskt och lexikaliskt bearbetade. Från
allmän lingvistisk synpunkt framställes kinesiska
språket i Grubes "Die sprachgeschichtliche stellung
des chinesischen" (1881).
Den kinesiska literaturen är inom de flesta
grenar en af de sjelfständigaste historien
känner och derjämte såväl den omfångsrikaste som i
geografiskt, etnografiskt och historiskt hänseende,
vid sidan af den arabiska, den vigtigaste af alla
orientaliska folks. Utan afbrott kan man följa
den så långt tillbaka som ett halft årtusende
f. Kr. Boktryckarekonsten uppfanns i Kina mer än 800
år tidigare än i Europa, nämligen under dynastien Sui
(593). Rörliga typer funnos väl sedan 1050, men fingo
ingen allmännare användning. Trycket sker vanligen med
fyrkantiga, 1/2 tum tjocka träskifvor, som innehålla
två trycksidor; dessa afklappas på papperet med
borste. Det vanliga papperet, som uppfanns redan år
95 e. Kr., förfärdigas af bambu, silke eller bomull
samt är blekgult och mycket tunt. Bladen tryckas
derför blott på ena sidan, sammanvikas och häftas så,
att alla kanterna på den öppna sidan sammanbindas med
silke. Häftena öfverstiga ej gerna några hundra blad;
då ett verk består af flere häften, förenas de alltid
i en pappkartong. Bokpriset är i Kina mycket lägre än
i Europa. En centralpunkt för bokhandeln var hittills
Sutsjeu. Stora bibliotek finnas öfverallt i riket,
särskildt i Peking (omkr. 400,000 bd) och Nanking,
och hvarje bildad man har sin boksamling. Böckernas
antal är ofantligt, och kataloger äro allmänna
(öfver kejsar Kjen-longs bibliotek utgör katalogen
122 band). Ett af samme kejsare föranstaltadt urval af
Kinas klassiska literatur med skolier och kommentarer
beräknades komma att omfatta 163,000 verk, af hvilka
till år 1818 verkligen 78,731 hade utkommit. Denna
rika literatur, som i afseende på språket delar
sig i tre hufvudperioder, grupperas af kineserna i
fyra fack: kanoniska, historiska, didaktiska och
skönliterära böcker. Till de kanoniska böckerna
höra i första rummet de fem urgamla king (kanon),
hvilka innehålla de äldsta minnesmärkena af kinesisk
filosofi, historia, lagstiftning och skaldekonst. Ur
olika källor sammanställdes de af Kong-fu-tse
i 6:te årh. f. Kr., och i denna redaktion finnas
de ännu nästan oförändrade. De äro: 1. Y-king
("förvandlingarnas bok"), ursprungligen en samling
af åtta gånger åtta teckenfigurer, hvilka heta
kwa och skola symboliskt beteckna elementen. Det
äldsta försöket att tyda dessa figurer gjordes
af kejsar Wen-wang och hans son Tsjen-king (från
12:te årh. f. Kr.), och härtill ansluter sig en
moralisk-politisk kommentar af Kong-fu-tse (utg. af
Mohl 1834). 2. Lju-king ("urkundsbok") innehåller
urkunderna till kejsarna Jao’s och Sjyn’s samt
dynastierna Hja’s, Sjang’s och Tsjeu’s historia
(utg. med engelsk öfversättning af Medhurst
1846). 3. Sji-king ("sångkanon"), folkvisor,
lof-, tadel- och klagosånger, samlade ur äldre
dikter af Kong-fu-tse (på tyska af Rückert,
1833, af Strauss 1875) och ofta utmärkta af frisk
naivitet. 4. Tsjyn-tsin ("vår och höst",
d. v. s. blomstring och förfall), en krönika öfver
de vasallriken, i hvilka Kina under Tsjeu-dynastien
var deladt. 5. Li-ki ("ritual-skrift"), en långt
senare kompilation, innehållande etikettsregler för
alla stånd. Hit höra vidare de s. k. Se-sju ("fyra
böcker"), dels författade, dels sammanställda af
Kong-fu-tses lärjungar: 1) Ta-hjo ("stor lära")
hvaruti Tseng-tse sammanställt det vigtigaste
af sin lärares politiska och moraliska system
(öfvers. af Hoffmann, 1861); 2) Tsjung-jung
("medelvägshållandet"), filosofisk afhandling
af Kong-fu-tses sonson, Tsese (utg. med fransk
öfversättning af Rémusat, 1817); 3) Lun-ju, samtal
mellan läraren och lärjungarna, mest af epigrammatisk
art (utg. med engelsk öfversättning af Marshman,
1809); 4) Meng-tse, namn såväl på författaren som
på hans verk, hvilket, betydligt vidlyftigare
än de förra, af handlar regeringskonsten
(öfvers. till latin af Julien). Meng-tse (omkr. 350
f. Kr.) aktas nästan lika högt som Kong-fu-tse,
och bägges afkomlingar utgöra Kinas enda ärftliga
adel. "Se-sju"-böckerna hafva flere gånger
blifvit fullständigt öfversatta, senast, jämte
alla andra kanoniska böcker, med inledning och
kommentar af Legge, 1868 o. fl. – Till den kinesiska
statsreligionens heliga skrifter höra slutligen äfven
Hjao-king ("lydnadens bok"), samtal om de barnsliga
pligterna mellan Kong-fu-tse och hans lärjungar,
hvars författare anses vara Tseng-tse. Denna kanoniska
literatur, till hvilken sedan ansluter sig en oändlig
mängd kommentarer, skolier, parafraser o. dyl.,
gaf naturligen en bestämd riktning åt Kinas hela
andliga utveckling, som i synnerhet karakteriseras
af det nära sambandet mellan moral och politik
och en derpå grundad omfångsrik praktisk-filosofisk
literatur. På rent teoretiska spörsmål inlät sig icke
Kong-fu-tses skola, i synnerhet sedan dess läror under
Tang-dynastiens tid upphöjdes till statsreligion och
infördes i de offentliga examina. En viss spekulativ
riktning framkallades dock i 12:te årh. af den store
polyhistorn, Tsju-hi. I sitt berömda arbete Sing-li
("naturlagar") gick han utöfver Kong-fu-tses
ståndpunkt, för att stanna vid ett urbegrepp,
"natur" eller "öde", som framförallt uppenbarar sig
i "ordning"; dermed fixerade han för den kommande
tiden hela den kinesiska tankeverlden till ett
storartadt fast system, der hvarje lefnadsyrke har
sin bestämda plats. Djupt ned bland folket trängde
hans läror genom det encyklopediska verket Sjao-hjo
("liten lära"). Den rytmiskt affattade läroboken
San-tse-king ("tre-ords-kanon"; utg. med fransk
öfvers. af Julien, 1864), som ännu läres utantill
af nästan hvarje kines, förestafvar hela riktningen
af hans utveckling. Först i nyaste tider, sedan man
begynt studera de kanoniska skrifterna med kritisk
sjelfständighet, har mot denna stela formalism en
opposition uppstått, hvarigenom en annan polyhistor,
Man-si-ho, författare till 120 arbeten, gjort sig
berömd. Många religiösa och etiska skrifter härröra
ock från de bredvid statsreligionen mest betydande
sekterna "tao-se", buddhaisterna och synkretisterna,
hvilka senare söka förmedla och sammanjämka alla
olika trosmeningar. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
