Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klassval ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvudsakliga skilnaden låg i anslagsmekaniken. Strängen
anslogs nämligen icke medelst hammare, utan medelst
ett i den öfver en vågbalk vippande tangenthäfstångens
bakre ände fäst, upprättstående mässingsstift,
hvilket vid tangentens nedtryckande slog upp mot
strängen och tänjde densamma en smula i höjden,
sålunda tjenstgörande på en gång såsom plektrum
för att frambringa tonen och tillika såsom stall
för att afmäta tonhöjden. Det var nämligen endast
den höger om stiftet befintliga strängdelen som ljöd,
hvaremot den venstra, kortare delen genast dämpades af
ett der mellan strängarna inflätadt band. Derigenom
vunnos flere fördelar, som saknas hos vårt nuvarande
piano. Först och främst kunde fingret mera dominera
tonen, emedan stiftet dröjde vid strängen, så länge
tangenten hölls nedtryckt, och under tiden kunde,
ledt af svagare fingertryckningar, förmå tonen att
hålla ut, att svälla eller aftaga, att trenmlera
o. s. v. Slutligen kunde under konstens primitiva
stadium, då ej två kromatiska halftoner användes
samtidigt, samma sträng disponeras af två tangenter
(t. ex. c, ciss) och således antalet strängar vara
mindre än antalet tangenter. Först i början af
1700-talet konstruerade D. Faber klavér, som voro
"bundfrei", d. v. s. hade skilda strängar för alla
tangenter, hvilket ock för utförandet af t. ex. Bachs
"Wohltemperierte clavier" är oundgängligt. Klavérets
(klavikordens) uppfinning sättes af O. Paul till 13:de
årh., af Ambros till det 14:de. Sin förebild har det
utan tvifvel dels uti monokorden, hvars flyttbara
stall redan i organistrum eller liran torde stått
modell för tangentsystemet, dels ock uti orgeln,
näml. beträffande klaviaturen. Klavérets tonomfång var
ock i början ej större än den guidoniska monokordens,
eller g–e2 utan andra öfvertangenter än b och b1;
dock finner man redan omkr. 1500 klaviaturen fullt
utvecklad med 12 halftoner på oktaven samt ett omfång
af öfver tre oktaver, och i början af 1600-talet
var omfånget redan detsamma som ännu under Bachs
tid, näml. fyra oktaver, C–c3. Klavéret bibehöll
sig ända till början af 1800-talet och hade då fem
oktavers omfång (F1–f3). I anseende till dess stora
schatteringsförmåga och i trots af dess svaga ton
måste man beklaga, att detsamma kommit ur bruk.
Under benämningen "klavér" inbegripes ofta äfven
ej blott, såsom i Tyskland, pianot, utan äfven dess
föregångare, klavecinen (af Med. Lat. clavicymbalum,
ett namn, som synes antyda, att man ansåg den
för en cymbal eller ett hackbräde, försedt med
klaviatur), hvilken utvecklade sig föga senare än
klavikorden och skilde sig från denna deruti att
anslaget skedde ej genom strängens beröring med
mässingstift, utan genom dess knäppning medelst
spetsiga korppennor, fästa i trästafvar, som voro
anbragta på tangentens bakre del. Då detta anslag
således var ögonblickligt och jämnstarkt samt ej
kunde göras fortfarande eller schatterande, så
egde klavecinen ej häller klavikordens eller det
egentliga klavérets uttrycksförmåga, hvaremot den
var klangfullare och mera lämplig såsom
briljant konsertinstrument samt särskildt nyttjades
till att dirigera orkestern och att ackompanjera
recitativen. Klavecinen byggdes ej sällan
med två manualer (stundom äfven med pedal)
liksom orgeln. Särskilda arter af klavecin
voro de taffelformiga instrumenten spinett (af
spina, tagg, d. v. s. korppennan) och virginal
("jungfrulig", anledn. till namnet obekant)
samt de flygelformiga harpsikord (af harpa och
chorda, sträng) m. fl., vidare clavicytherium,
med vertikalt löpande strängar, giraffklavér m. m.
A. L.
Klavérharmonika. Se Harmonika.
Klavérutdrag, fullständigt arrangement för piano af
en opera, kantat o. s. v., antingen med eller utan
text och sångstämmor. A. L.
Klaviatur (af Lat. clavis, i bet. tangent),
musikt., sammanfattningen af alla tangenter å ett
tangentinstrument. A. L.
Klavikord. Se Klavér.
Klazomenai (Lat. Clazomenae), fordom stad i
Mindre Asien, en af de tolf städerna i det joniska
handelsförbundet, vid södra kusten af Smyrnaviken, i
närheten af det nuv. Vurla, till en del på en ö. Der
föddes den grekiske filosofen Anaxagoras (omkr. 500
f. Kr.).
Kleanthes, grekisk målare från Korint, tillhörande
konstens allra äldsta period, skall enligt Strabon
hafva utfört ett par berömda målningar i Artemis
Alfeionias tempel nära Olympia, framställande Trojas
eröfring och Athenes födelse. Enligt Plinius kom han
till Etrurien 650 f. Kr., dit han då införde grekisk
stil. – Samma namn hade äfven en modern grekisk
arkitekt, som studerade i Berlin under Schinkel
och sedan byggde åtskilligt i det moderna Athen.
C. R. N.
Kleanthes, stoisk filosof från Assos i
Mysien, lefde omkr. 260 f. Kr. Genom tungt
dagsverksarbete, som ådrog honom spenamnet Freantles
(vattenösaren), förvärfvade han medel att uppehålla
sig i Athen och åhöra filosofernas, i synnerhet
Zenons, föreläsningar. Han efterträdde Zenon såsom
hufvudman för den stoiska skolan, men råkade sedan
i häftig strid med sin egen lärjunge Chrysippos
och säges hafva vid hög ålder slutat sitt lif
genom frivillig hungerdöd. Hans många skrifter,
hvilka ofta citeras af Cicero, hafva nästan helt och
hållet gått förlorade. I fullständigt skick återstår,
blott en hymn till Zevs, hvilken utmärker sig genom
höga och djupsinniga tankar (öfvers. till svenska af
G. Ingelgren). A. M. A.
Klearchos, grekisk bildhuggare från den
grekiska konstens äldsta period, tillhörde den
talrika skola af skulptörer, som utgick från det
kretiska konstnärsparet Dipoinos och Skyllis samt
hade sitt säte i Sparta. K. var från Rhegion i
södra Italien, och honom tillskrefs en bild af
Zevs i Sparta, utförd af drifna bronsplattor,
hvilka icke voro hoplödda, utan på gammalt vis
hopfästa med nitnaglar. Stoden beskrifves af
Pausanias såsom det äldsta af alla bronsverk.
C. R. N.
Klearchos (Lat. Clearchus), forngrekisk fältherre,
spartan, född omkr. år 450 f. Kr. Under det
peloponnesiska kriget förde han vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
