Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klein ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utmynnar i en hymn och en teodicé. "Vårens sångare"
betecknar ett afgjordt framsteg inom tyska
skaldekonsten genom sin sträfvan efter natursanning,
genom sin hjertlighet och friska fantasi. K:s
"Sämmtliche werke" utgåfvos af Ramler (1760; flere
uppl.) och derefter, med lefnadsteckning, af W. Körte
(1803; 5:te uppl. 1853).
Kleist (K. von Nollendorf), Friedrich Heinrich
Ferdinand Emil, grefve, preussisk fältmarskalk, född
1762, blef 1778 officer vid ett infanteriregemente
och 1808 generalmajor. Han deltog med den preussiska
hjelpkåren i 1812 års fälttåg i Ryssland och
uppträdde 1813 på den tyska krigsskådeplatsen. Vid
Bautzen d. 20 Maj s. å. försvarade han med
förtrupperna höjderna vid Burg och Spree-öfvergångarna
vid Nieder-Gurkau mot öfverlägsna fiender. Efter
stilleståndet tilldelades han med sin armékår den
böhmiska armén. Hans första bedrift i Böhmen blef
det djerfva tåget öfver Erzgebirge, då han föll den
franska kåren Vandamme i ryggen och d. 30 Aug. genom
segern vid Kulm tillintetgjorde densamma, genom
hvilken bedrift han förvärfvade sig titeln "grefve
af Nollendorf" (efter den nära Kulm belägna byn
Nollendorf). Äfven i slagen vid Leipzig (Okt. 1813)
och vid Laon (d. 9 Mars 1814) tog han verksam del. Han
var 1815 utsedd till befälhafvare för den nordtyska
förbundsarmén, hvilken befattning sjukdom dock
hindrade honom att öfvertaga. Vid afskedstagandet,
1821, utnämndes K. till fältmarskalk. Han dog i
Berlin 1823. C. O. N.
Kleist, Bernd Heinrich Wilhelm von, tysk dramatiker
och novellförfattare, föddes d. 18 Okt. 1777 i
Frankfurt an der Oder. Han egnade sig 1792 åt den
militära banan och befordrades 1796 till fänrik vid
gardesregementet i Potsdam, men fattades af leda
vid garnisonslifvet, fördjupade sig i studier och
fick 1799 på egen ansökan afsked med sekundlöjtnants
rang. 1801 reste han till Paris och förde det följande
året ett kringströfvande lif i Schweiz, hvarest han
kom till insigt om sin skaldebegåfning. Han hyste
äfven planer att för framtiden bosätta sig derstädes
såsom bonde. Efter att några år hafva i Tyskland
och Frankrike fortsatt detta irrande lif, anställdes
K. 1804 såsom e. o. tjensteman vid domänkammaren i
Königsberg och fick en liten pension af drottning
Luise. Detta någorlunda tryggade läge rubbades dock
af de för Preussen ogynsamma krigshändelserna,
hvarefter K. hade den oturen att på en resa till
Berlin 1807 tagas i fängsligt förvar af fransmännen
och såsom misstänkt föras till Frankrike. Han lösgafs
emellertid efter sex månader. I Königsberg hade
hans rika anlag mognat, och den 1808 af honom och
Adam Müller i Dresden utgifna tidskriften "Phöbus"
upptog hans bästa arbeten. Samtidigt blef K.,
före andra skalder och med större kraft än någon
annan, en härold för sitt fosterlands väckelse till
frihetskampen mot inkräktarna. Efter Österrikes
krigsförklaring i April 1809 vandrade han till Prag,
skref der politiska uppsatser, hade åtskilliga
äfventyr och var efter slaget vid Wagram t. o. m. sinnad
att mörda Napoleon. Återkommen till Preussen, utgaf
K. någon tid "Berliner abendblätter" (1810). Den
ringa framgång hans arbeten fortfarande rönte,
misshälligheter med familjen äfvensom sorgen
öfver fosterlandets nöd och förnedring bragte till
mognad hans från tidigare år närda lust att begå
sjelfmord. 1811 lärde han känna fru Henriette Vogel,
en ung, mycket begåfvad qvinna, som till följd
af en obotlig sjukdom blifvit svärmisk ända till
ekstas. Hon och K. öfverenskommo om att gemensamt
taga sig af daga. Detta skedde vid Wansjön nära
Potsdam d. 21 Nov. 1811. K. sköt först sin väninna
och sedan sig sjelf. – Under sina ynglingaår framstod
K. såsom en synnerligen finkänslig natur, fylld af
höga, måttlösa sträfvanden för egen fullkomning; ej
mindre lidelsefullt efterträdde han sedermera ett
erkännande, som dock icke kom honom till del. Alltjämt
kastad mellan tillförsigt och förtviflan, saknade
han ihärdighet i sina lefnadsplaner liksom harmoni
och ro i själen. Men han egde en dramatiskt bildande
kraft och en konstnärlig samvetsgranhet, som i
efterverldens dom lyft honom nära till jämnhöjd
med Tysklands ypperste skalder. Från den med
honom samtida nyromantiken skiljer han sig högst
fördelaktigt genom sitt sinne för fasta konstformer
och sin säkra karakteristik. På samma gång visar
K. dock frändskap med nämnda riktning genom att
hufvudpersonerna i nästan alla hans arbeten vid
ena eller andra tillfället visa sig viljelöst
underkastade någon mystisk naturinflytelse, som
ofta konvulsiviskt förrycker handlingens klara
gång. I sitt kärft knappa uttryckssätt och sin håg
att teckna den nakna sanningen framstår för öfrigt
K. såsom en egendomlig föregångare till nutidens
naturalister. Mest kända bland hans dramer äro
Die familie Schroffenstein (1803), den utmärkta
komedien Der zerbrochene krug (s. å.), den af vild
passion glödande, till antiken förlagda tragedien
Penthesilea (1808), dramat Die Hermannsschlacht
(1809), som gaf ett symboliskt uttryck åt skaldens
patriotiska vrede mot fransmännen, riddareskådespelet
Das Kätchen von Heilbronn (1810; "Liten Karin från
Heilbronn", 1863), som framställer en qvinnas
undergifna kärlek drifven till sin paradoxa spets,
samt det nationella skådespelet Prinz Friedrich von
Homburg (tryckt först 1821), hvilket är K:s bästa
drama. På den mindre prosaberättelsens
område har han åstadkommit ypperligare effekter
än någon annan tysk författare; han utmärker
sig här särskildt för stilens stränga enkelhet
och energi. Berömdast af hans berättelser äro
Michael Kohlhaas (jfr Kohlhase) och Das
erdbeben in Chile. Bland hans få lyriska poem
märkas särskildt några patriotiska sånger. K:s
"Gesammelte schriften" utgåfvos af Tieck (3 bd,
1826), Julian Schmidt (3 bd, 1859 samt 1874)
och H. Kurz (2 bd, 1868). "Heinrich v. K:s
politische schriften" utgåfvos 1862 af R. Köpke,
"Heinrich von K:s leben und briefe" 1848 af
E. v. Bülow, "Heinrich v. K:s briefe an seine
schwester Ulrike" 1860 af K. A. Koberstein.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
