Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kleonymos, en son af den spartanske konungen Kleomenes II - Kleopas, en af de lärjungar, som enligt evangelisten Lukas (24:18) sammanträffade med den uppståndne Jesus - Kleopatra. 1. Den macedonske konungen Filip II:s gemål - Kleopatra. 2. En dotter af den ofvannämnde Filip, förmäld med konung Alexander i Epirus - Kleopatra. 3. Egyptisk drottning af Ptolemaiernas ätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med den senare och led ett nederlag i Beotien. För
en tid återvände han då till Sparta, men 272
uppträdde han i förbund med konung Pyrrhos
fientligt mot sitt fädernesland. Företaget
misslyckades, och K. finnes sedan ej vidare omnämnd.
A. M. A.
Kleopas, en af de lärjungar, som enligt evangelisten
Lukas (24: 18) sammanträffade med den uppståndne
Jesus på vägen till Emmaus. Han torde böra skiljas
från den i Joh. 19: 25 omtalade Klopas, hvars
hustru hette Maria och af många anses hafva varit
Jesu moders syster. Namnet Kleopas är bildadt
af Kleopatros, liksom Antipas af Antipatros.
P. F.
Kleopatra (Lat. både Cleopatra och
Cleopatra). 1. Den macedonske konungen Filip II:s
gemål, brorsdotter till hans fältherre Attalos. Kort
efter Filips död (336 f. Kr.) mördades hon på
anstiftan af Olympias, hans äldre gemål. – 2. En
dotter af den ofvannämnde Filip, förmäld med
konung Alexander i Epirus och efter hans död med
Perdikkas. Då denne blifvit mördad (321), ville
hon, tillbakavisande Lysimachos’, Kassanders
och Antigonos’ anbud, förmäla sig med Ptolemaios,
herskaren i Egypten, men hindrades af Antigonos, som
länge höll henne fängslad i Sardes och förmodligen
äfven lät mörda henne (308). – 3. Egyptisk drottning
af Ptolemaiernas ätt. Efter sin faders, Ptolemaios
Auletes’, död (51 f. Kr.) skulle hon – då 16 eller
17 år gammal – jämte sin yngre broder Ptolemaios
Dionysos, till hvilkens gemål hon var utsedd, föra
regeringen. Men denna utöfvades i sjelfva verket
af ministern Potheinos såsom förmyndare för den
unge konungen. Potheinos fördref snart K., hvilkens
inflytande han fruktade. Hon lät sig emellertid icke
nöja dermed, utan sökte från Syrien återvinna sin
makt. För att utestänga henne hade den egyptiska
hären blifvit samlad vid Pelusion, då Pompejus
efter slaget vid Farsalos (48) såsom flykting
landsteg i närheten och mördades på tillskyndan af
de egyptiske hofmännen. Kort derefter anlände Caesar
till Alexaridria. Han afgjorde tronstridigheten genom
sitt maktspråk så, att båda syskonen skulle gemensamt
regera. Men snart uppstod i Alexandria en resning,
underblåst af konungens rådgifvare, och Caesar
belägrades i den kungliga borgen. Efter någon tid
befriades han genom undsättning från Mindre Asien,
och vid det tillfället drunknade den unge konungen
i Nilen. K. blef då insatt till regent tillika med
en annan yngre broder. – Under Caesars vistelse i
Alexandria hade K. tjusat honom. Skön och snillrik
samt väl förfaren i alla de konstgrepp och medel,
som en på en gång ärelysten och behagfull qvinna
plägar använda till att locka männen, kunde hon icke
förfela att göra intryck på Caesars lifliga och för
kärlek lätt tillgängliga hjerta. Något inflytande på
hans romerska politik utöfvade hon deremot icke och
försökte det knappast. Hon skall i sin förbindelse med
Caesar hafva födt en son, som fick namnet Caesarion
och erkändes af Caesar, hvilken senare lät modern
komma till Rom. Efter Caesars död (44 f. Kr.) måste K.
återvända till Egypten, der hon några år senare kom
att spela en mera betydande rol. Då nämligen Antonius
efter slaget vid Filippoi (42 f. Kr.) gjorde sitt
triumftåg genom Mindre Asien och ordnade landets
angelägenheter såsom en verklig envåldsherskare,
lät triumvirens förtrogne, Q. Dellius, kalla K. till
Tarsos för att stå till ansvar för att hon icke nog
verksamt understödt triumvirernas sak. Anklagelsen
var helt visst en förevändning, ty K:s hållning mot
Caesars mördare hade alltid varit fientlig, hvarför
Cassius ämnat afsätta henne; men Dellius ville
utan tvifvel föra henne tillsammans med Antonius,
viss om den verkan, som hennes behag skulle utöfva
på honom. Han hade icke missräknat sig. Redan vid
första sammanträffandet, då drottningen, smyckad
som den ur hafvet uppstigande Afrodite, seglade
honom tillmötes uppför floden Cydnus på ett förgyldt
fartyg med segel af purpurtyg och åror af silfver,
intogs han af den ännu sköna och alltid förföriska
qvinnan. K. började då drömma om något högre än hvad
Caesars gunst hade skänkt: hon ville genom Antonius
blifva herskarinna öfver hela den romerska verlden
och fullföljde sitt mål på samma gång hänsynslöst
och skickligt. Från barndomen kunnig i de ränker,
som öfverallt i den hellenistiska verlden och icke
minst i det egyptiska konungariket drefvo sitt
spel, förstod hon att småningom göra Antonius, som
beherskades af sina lidelser, till ett viljelöst
verktyg för hennes önskningar och planer. Tid efter
annan vistades den romerske triumviren i Alexandria,
der yppiga fester aflöste hvarandra. Men i trots af
alla sina beräkningar hade K. dock ej rätt fattat
omständigheterna. Visserligen insnärjde hon Antonius
alltmer i sina bojor, och då han ändtligen lät förmå
sig att förskjuta sin senare hustru, den dygdiga och
sköna Octavia, hvilken han tagit till äkta för att
bibehålla sämjan med Octavianus, stod intet mer i
vägen för ett äktenskap mellan K. och honom eller för
att deras barn skulle till skänks erhålla land och
riken. Men Antonius hade, genom sin hängifvenhet för
K. och sin småningom framträdande, af henne närda
riktning åt den österländska hofhållningen och
sultanväldet, blifvit alltmera främmande för romarna,
på samma gång som hans medtäflare, Octavianus, i
vesterlandet, synnerligen i hufvudstaden, började
framstå ej endast såsom arfvinge till Caesars makt,
utan äfven såsom en upprätthållare af det gamla Roms
välde. Dessutom synes Antonius, såsom naturligt var,
under sitt vekliga och yppiga lefnadssätt i Egypten
hafva förlorat ej litet af den handlingskraft, som
fordom hade skänkt honom framgång. När brytningen
med Octavianus inträffade (32 f. K.), ådagalade
Antonius, som i sjelfva verket dock förfogade öfver
rika hjelpmedel och stridskrafter, icke sin vanliga
duglighet, emedan han med drottningen blott lefde
för njutningar. I afgörandets stund i sjöslaget
vid Actium (d. 2 Sept. 31) lät han bestämma sig af
K. att framför allt tänka på återfärden till Egypten,
hvarför han jämte drottningens flotta öfvergaf sin
kämpande sjömakt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
