Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Knoxville ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För att värja rikets södra gräns sattes K. till
jarl, eller, såsom han efter tysk sed kallade sig,
hertig, i Jylland (1115), och inom kort kunde han
angripa Henrik i dennes eget land, hvarest K. anlade
fästningen Kiel (1117). Slutligen slöt Henrik
vänskapsförbund med sin frände och korade honom,
med förbigående af två söner, till sin efterträdare,
på det att slaverna under honom så mycket bättre
måtte kunna motstå tyskarna. Efter Henriks död
(1125) blef K. också obotriternas furste ("knes");
men han var så långt ifrån att se någon fara i
tysk eröfringslusta, att han tog sitt nya rike som
län af kejsaren och lät sig af denne upphöjas till
konung (1129). I Danmark var drottning Margareta
(Fredkulla) K:s bästa stöd hos den svage konungen
mot afundsmäns förtal, och hon skaffade honom sin
systerdotter, prinsessan Ingeborg från Gårdarike,
till gemål. Gemensamt arbetade K. och Margareta på
Dannevirkes utvidgning ("Margretevolden"), men han
väckte många danskars ovilja genom sin smak för tyska
seder, drägt och språk samt underlättade derigenom
sina fienders stämplingar. Den förnämste af dessa
var Nils’ och Margaretas son Magnus, som i K. såg en
farlig medtäflare om kronan och derför ständigt eggade
konungen mot honom. Margareta sträfvade å sin sida att
hålla sin son tillbaka och tog på dödsbädden löften af
de bägge motståndarna att de skulle lefva i fred med
hvarandra. Men knappt var hon död (d. 4 Nov. 1130),
förrän Magnus åvägabragte en sammansvärjning i
ändamål att rödja K. ur vägen, och möjligen var
konung Nils medveten om denna plan. Inbjuden till ett
julgille i Roskilde hos konungen, drog K. dit trots
sin hustrus varningar. Flere försök att öfverfalla
honom misslyckades; men då han begifvit sig till sin
franka fru Cecilia på Haraldsted nära Ringsted,
drogo de sammansvurne dit och lockade, med hjelp
af en tysk sångare, Sigwart, K. till ett möte i den
närbelägna skogen. Då han kom dit obeväpnad och med
få följesmän, öfverföll Magnus honom och dräpte honom
(d. 7 Jan. 1131). Detta illdåd var inledningen till
en rad af blodiga tronföljdsstrider, hvilka med
få afbrott fortforo i 28 år. Emellertid förtäljde
ryktet om en mängd tecken på den mördades helighet,
och hans son Valdemar I utverkade hans kanonisering
(1169). Den 25 Juni 1170 skrinlades han med stor
högtidlighet; hans egentliga åminnelsedag var d. 7
Januari. C. R.
6. K. Magnusson, son af den föregåendes kusin Magnus
Nilsson och den polska konungadottern Rikissa,
blef efter Erik Lams död (1147) vald till konung på
Viborgs ting, under det att själländingarna korade
Sven, Erik Emunes son. Följden blef ett långvarigt
tronföljdskrig, under hvilket Knut Lavards son
Valdemar från 1150 uppträdde först såsom Svens
anhängare, sedan på K:s sida. Under det att K. och
Sven skiftevis fördrefvo hvarandra och sökte stöd
i Tyskland genom att ställa sig under kejsarens
länshöghet, förvärfvade Valdemar allt större anseende,
så att han slutligen kunde tvinga K. och Sven att gå
in på en delning af riket, enligt hvilken K. skulle
besitta Själland,
Fyen och småöarna (1157). Då Sven och Valdemar
kort derefter voro K:s gäster i Roskilde, lät Sven
öfverfalla sina medkonungar, hvarvid K. blef dräpt,
men Valdemar undkom. K. hade två (oäkta) söner, Nils,
som blef kanoniserad, och Valdemar, biskop i Slesvig.
C. R.
7. Knut Valdemarsson, af senare historieskrifvare
kallad Knut VI (de bägge Hardeknutarna räknas
då med bland konungar med namnet Knut), son af den
föregåendes syssling Valdemar I och drottning
Sofia, föddes 1163 och blef på ett stormansmöte i
Roskilde (1169) korad till sin faders blifvande
efterträdare, hvarvid han erhöll konunganamn.
Han kröntes vid sin farfaders, Knut Lavards,
skrinläggning (1170). Vid Valdemars död (1182)
blef han regent. Hans styrelse följde samma
spår som faderns och leddes under de första åren
af dennes främste man, Absalon. Ett af Harald
Skreng tillstäldt uppror i Skåne dämpades
snart. Den tyske kejsaren Fredrik Barbarossa,
hvilken (1163) genom svek förmått Valdemar I
att erkänna det af Knut Magnusson och Sven
Eriksson förut ingångna länsförhållandet, kräfde
samma medgifvande af K. Då Absalon i konungens
namn stolt och bestämdt afvisade dessa anspråk,
hetsade kejsaren den pommerske hertigen Bogislav
att angripa Danmark. Denne blef fullständigt
slagen till sjös (1184) och måste hylla K. såsom
sin länsherre, hvarefter K. antog den titel, som
Danmarks konungar sedan dess burit: "de venders konge"
och som, de danska konungarna till trots, äfven
de svenska upptogo på 1500-talet. 1194 och 1196
företog K. krigståg till Estland, hvars hedniska
befolkning oroade Östersjön med sitt sjöröfveri.
Emellertid hade biskopen i Slesvig Valdemar
Knutsson, understödd af flere nordtyska furstar,
höjt upprorsfanan och antagit konunganamn. Men K:s
broder Valdemar (Sejr) tog biskopen till
fånga samt eröfrade Holstein och Ditmarsken (1201). K.
dog d. 12 Nov. 1202 och begrofs i Ringsteds
kyrka. Han var gift med Henrik Lejonets dotter
Gertrud. Deras äktenskap var barnlöst.
C. R.
8. K., Valdemar Sejrs oäkta son med Esbern
Snares enka, Helena, föddes 1211, blef 1232 hertig
af Reval och Bleking, men måste sedermera utbyta
dessa län mot Låland. Död 1260. K. hade med
en brandenburgsk prinsessa, Hedvig, två söner,
af hvilka den ene, Svantepolk (d. 1310), blef
lagman i Östergötland och gift med Benedikta
Sunesdotter af folkungarnas ätt, den andre,
Erik, blef hertig i södra Halland (d. 1304).
C. R.
Knut. Mäster (d. ä. magister) Knut, domprost i
Vesterås, en af anstiftarna af 1:sta dalupproret mot
Gustaf Vasa. Se Daluppror, sp. 814, 815.
Knut Alfsson, svensk-norsk storman, var son till den
norske rådsherren Alf Knutsson, som tillhörde den
svenska slägten Tre rosor, och Magnhild Oddsdotter. I
sina yngre år vistades K. A. mycket i Sverige och
tog äfven del uti Sten Stures strid mot Ivar Axelsson
1487. Efter sin faders död blef han egare af gården
Giske m. fl. gods i skilda delar af Norge. 1497
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
