Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolbein ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hittills blifvit förskonade för koleran, äro Island,
Färöarna, Hebriderna och Lappland. – Den epidemiska
koleran är en infektionssjukdom, beroende på ett
specielt smittämne, som, från början utveckladt i
Ostindien, kan föras kring hela verlden, men hittills
icke synes hafva uppstått sjelfständigt på någon
annan punkt än i den ursprungliga härden. Smittämnets
natur känner man ännu icke fullständigt. Senare
undersökningar, särdeles genom tysken R. Koch,
göra det väl sannolikt att smittämnet är bundet
vid lägre organismer, kolerabaciller, men frågan
är ännu icke fullt utredd. Vid undersökningar af
färska koleralik mot slutet af den senaste epidemien
i Egypten fann Koch en bestämd art af bakterier i
sjelfva tarmväggen, i synnerhet i nedre delen af
tunntarmen. De voro stafformiga, alltså "baciller",
och liknade i storlek närmast rotsbaciller. De äro
mindre än lungsotsbacillorna, tjockare och klumpigare,
något böjda, liknande ett komma, hvarför de kallas
komma-baciller. Stundom utväxa de till spiralformiga
trådar, antydande en öfvergångsform mellan baciller
och spiriller. Deras utveckling hämmas af alkohol,
koksalt, jernsulfat, kopparsulfat, alun, kamfer,
karbolsyra, pepparmyntolja, kinin samt i synnerhet
af sublimat och torkning. Deremot träffades
inga baciller i blodet eller i de organ, som vid
andra infektionssjukdomar vanligen äro sätet för
mikroparasiter, nämligen lungorna, mjelten, njurarna
och lefvern. Detta öfverensstämmer med det länge kända
förhållandet att kolerasmittan öfverföres lättast med
tarm-exkrement, vare sig genom direkt beröring, eller
sedan dessa inträngt i lösa jordlager eller förgiftat
vattnet i brunnar eller fäst sig på kläder eller andra
föremål. Den tyska kommission, för hvilken Koch var
chef, fortsatte sina undersökningar i Kalkutta och
kom der till mera bestämda resultat. Bakterier af
samma slag som de i Egypten upptäckta träffades i de
kolerasjukes både uttömningar och inelfvor. Vid odling
visade sig dessa bakterier skiljaktiga från andra
stafformiga, hvarför de måste anses specifika för
koleran och utgörande den verkliga orsaken till denna
sjukdom. Dylika kolerabakterier påträffades äfven i en
vattencistern, hvilket gifver stöd åt det antagandet
att äfven vatten är bärare af koleragiftet. Sedan
Kalkutta 1870 fått vatten af utmärkt beskaffenhet,
har dödligheten i kolera derstädes minskats från 10,1
på 1,000 innev, till 3 på tusendet. Såsom slutligt
resultat meddelar Koch, att kolerabaciller träffas
icke i andra kroppar än kolerapatienters, der de
hålla sig till de angripna inelfvorna, och att,
i likhet med andra sjukdomsalstrande bakterier,
deras första uppträdande sammanfaller med sjukdomens
början, deras förökning håller jämna steg med
sjukdomens framåtskridande och deras försvinnande
motsvarar sjukdomens aftagande. På linne, som varit
nedsmutsadt af tarmuttömningar och hållits fuktigt
under ett dygn, hafva bacillerna mångfaldigat sig i
oerhörd mängd. Detsamma inträffar, om innehållet i
koleraliks inelfvor eller kolerauttömningar utbredas
på fuktigt linne eller
läskpapper. Om ett tunnt lager af dylika uttömningar
kommer på våt jord, förvandlas det till en tjock
massa af kolerabaciller. Detta förklarar smittans
spridning genom brunnar, hvilket är så vanligt i
Indien. Kolerabacillerna växa endast i alkaliska
lösningar, och en ringa mängd fri syra är nog att
hindra deras utveckling. Derför torde de kunna
tillintetgöras genom den sura magsaften i en frisk
ventrikel. Genom torkning dö de under loppet af 2
à 3 timmar. Diarré och andra magåkommor synas gynna
smittämnets upptagande i kroppen. Mottagligheten för
smittan ökas för öfrigt genom allt, som försvagar
organismen och rubbar matsmältningen, särdeles
missbruk af alkohol. – Den kochska kolerabacillen
har ännu icke vunnit erkännande i Frankrike. En
fransk kommission, fyra lärjungar af Pasteur,
arbetade samtidigt med den tyska i Alexandria hösten
1883. Den fann väl i tarmkanalen hos koleralik en
mängd mikrober, bl. a. äfven en som liknade den af
Koch beskrifna "kolerabacillen", men då den saknades
i flere af de färskaste och häftigaste fallen,
kunde de icke tillägga densamma någon specifik
betydelse. Deremot anse de, att kolerans upphof
sannolikt är att söka i blodet, som alltid undergår
betydliga förändringar, hvilka ock förorsaka en
hastig, asfyktisk död i de häftigaste fallen, utan
diarré eller kräkningar. Också funno de i blodet
små bleka, aflånga kroppar, hopträngda på midten,
liknande mjölksyrans ferment, talrikast i tarmarnas
vener. Utsatta ett par dygn för 38° temperatur, ökades
dessa kroppar i mängd och förenade sig 3–4 stycken
i kedjeform. Någon renodling af dessa i vanliga
odlingsvätskor lyckades dock ej, hvarför kommissionen
ännu icke vågat uttala något bestämdt omdöme om
desammas betydelse. Äfven blodets sura resektion,
tjärlika, klibbiga beskaffenhet m. m. gifva kraftiga
stöd för det antagandet att koleran väsentligen
beror på någon specifik förändring i blodet. Kolerans
inkubationsstadium varierar från några timmar till
några dagar, sällan veckor. I den lindrigaste formen
uppträder blott diarré, koleradiarré, utmärkande sig
genom sin envishet och smittbarhet. I något svårare
form kallas sjukdomen kolerin, som består i ymniga,
tunna, risvattenlika öppningar jämte kräkningar
och stark mattighet samt stark törst och kramp
i vådorna. Går icke detta stadium snart tillbaka,
inträder vanligen den svåraste formen af kolera, den
asfyhtiska, som utmärker sig genom ytterlig kramp i
musklerna, cyanotisk, blåröd hudfärg, kall hud med
klibbig svett, liten puls, hög febertemperatur,
trög, rosslande respiration, oro, delirium,
slutligen medvetslöshet och sopor. Sällan lyckas det
i detta stadium att hindra döden genom en energisk
behandling. Stundom kommer sig dock patienten efter
ett sådant koleraanfall, men återhemtar icke krafter
på länge, utan faller in i ett svaghetstillstånd, som
liknar tyfus samt derför kallats koleratyfoid och som
sannolikt beror på uremi, eller urinämnets inträngande
i blodet. Behandlingen i kolera bör framförallt gå
ut på att hindra smittans utbredande och att i tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
