Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolsyradt salt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förflyktigas i luften så hastigt samt binder dervid
så mycket värme, att en del af kolsyran öfvergår till
fast form och bildar en snölik, hvit massa af så låg
temperatur, att qvicksilfver ögonblickligen stelnar,
om det kommer i beröring med den fasta kolsyran. Genom
att låta en blandning af fast kolsyra och eter
afdunsta i luftförtunnadt rum kan man åstadkomma en
temperatursänkning af ända till - 110°. Kolsyregas
är löslig i vatten och äfven i alkohol. En volym
vatten kan vid 0° upptaga 1 4/5 volym kolsyra och
betydligt mer under starkt tryck. Den i vatten eller
alkohol lösta gasen bortgår, då trycket minskas eller
temperaturen höjes. Kolsyregasen är icke bränbar,
och brinnande kroppar slockna deri. Vid inandning
verkar kolsyregas, i ej alltför mycket förtunnadt
tillstånd, hastig död, men deremot kan den utan
olägenhet inandas i blandning med stora mängder
luft. En halt af 1 proc. kolsyra i luften utöfvar
ingen skadlig verkan; men ökas mängden, inställa sig
förgiftningssymtom (se Kolsyreförgiftning). En ökad
halt af syrgas i luften förhindrar ej kolsyrans
giftiga verkningar. – Den i luften förekommande
kolsyran spelar i naturen en vigtig rol, ty det är
från kolsyran i luften, som kolet i alla organiska
ämnen medelbart eller omedelbart härstammar. Under
solljusets inflytande sönderdela nämligen växternas
gröna organ kolsyran och bilda af dess kol organiska
föreningar. Samtidigt afgifva de syrgas till luften,
så att djurens respiration, som ökar luftens
kolsyrehalt, och växternas assimilationsprocess
motverka hvarandra. Växternas assimilationsprocess
är endotermisk, d. v. s. sker under absorption
af värme eller energi; och till följd deraf är
de organiska ämnenas syrsättning till kolsyra
och vatten en exotermisk process, d. v. s. sker
under utveckling af värme eller någon annan form
af energi. – Kolsyran är icke någon syra i egentlig
bemärkelse, utan en anhydrid. Den egentliga kolsyran,
eller kolsyrehydratet, finnes icke, utan sönderdelas
genast i vatten och anhydrid, så snart man söker
framställa den. Vid närvaro af vatten har kolsyran
dock svagt sur reaktion och sura egenskaper: den ger
t. ex. med baser kolsyrade salter. Af de kolsyrade
salternas sammansättning kan man sluta, att kolsyrans
hydrat, om det funnes, vore en tvåbasisk syra af
formeln CO(OH)2. I några eterarter är kolsyran äfven
fyrbasisk, motsvarande formeln C(OH)4. – Kolsyras
närvaro i luft eller i andra gaser upptäckes lätt
derpå att gasen, inledd i kalk- eller barytvatten,
frambringar en fällning eller grumling af olösliga
karbonat. Man kan genom att bestämma den mängd
karbonat, som med en viss mängd luft kan erhållas,
komma till kännedom om luftens kolsyrehalt.
P. T. C.
Kolsyradt salt. Se Karbonat.
Kolsyradt vatten, vatten mättadt med kolsyra. Se
Mineralvatten.
Kolsyrebad. Se Gasbad.
Kolsyreförgiftning. Kolsyran, som utgör en normal
beståndsdel af den luft vi inandas, verkar som ett
välgörande retmedel på lifscentra,
i synnerhet på respirationscentrum, då luftens
procenthalt af kolsyra icke öfverskrider det
normala måttet: 0,03–0,06 proc.; ja ända till 1
proc. anses menniskan kunna tåla, i synnerhet om
hon vant sig dervid, ty kolsyran hör till de ämnen,
som organismen kan vänja sig vid att fördraga
till en viss grad. Stiger den inandade luftens
kolsyrehalt derutöfver, så verkar kolsyran som
ett gift, dels indirekt genom att den hindrar
blodets afskiljande af kolsyra och upptagande af
syre, dels direkt genom dess hopande i blodet och
dess alltför häftiga retning på respirationscentra,
hvarigenom andnöd och qväfning framkallas. Menniskor
och djur kunna qväfvas icke endast genom utifrån
tillförd kolsyra, utan äfven genom den rikliga
mängd af kolsyra de sjelfva producera i alla
väfnader, om den hindras att genom exspirationen
afföras från blodet. Ofta verka båda dessa orsaker
i förening. Kolsyra kan tillföras blodet ej blott
genom den inandade och dermed mättade luften, såsom i
hundgrottan vid Puzzuoli, i mofetter och giftdalar,
der kolsyra utströmmar ur jorden och genom sin tyngd
qvarstannar i de lägre luftlagren, i källare, öl-
och vinjäsningskamrar, kalkbrännerier o. d., utan
äfven från magens och tarmkanalens slemhinna genom
kolsyrehaltiga drycker. Hopandet af menniskor i
trånga, illa ventilerade lokaler medför snart den
inandade luftens förskämning genom den utandade
kolsyran och det alltmer aftagande syret. Den
lindrigare form af kolsyreförgiftning, som derigenom
uppstår, ger sig tillkänna genom dåsighet, sömnighet,
svindel, yrsel, hufvudvärk, äckel, hjertklappning
m. m. Vid fullständigare kolsyreförgiftning inträder
sanslöshet, andnöd, svag puls och slutligen döden
under qväfningssymtom. Liköppningen visar äfven de
vanliga qväfningsfenomenen. Rörande botemedel mot
kolsyreförgiftning se Koloxidförgiftning. F. B.
Kolsäter, by i Gesäters socken på Dal, Elfsborgs län,
Vedbo härad, är bekant genom det 1305 derstädes
afslutna fördraget mellan konung Birger och hans
bröder, hertigarna Erik och Valdemar, i hvilket desse
underkastade sig konungens nåd, lofvade att erkänna
junker Magnus som konung och med ed förpligtade sig
att göra den bot konungen kunde af dem fordra; dock
skulle de icke vara skyldiga att föra något krig emot
konungen af Norge. K. H. K.
Kol-torn. Se Gas, sp. 907.
Kol-tornsvällugnar, metallurg., äro ett slags för
Sverige egendomliga vällugnar med gaseldning, som
först uppfunnos och infördes (1846) af den om den
svenska jernindustrien så högt förtjente brukspatronen
Gustaf Ekman på Lesjöfors. Ekman hade nämligen funnit,
att vid jernets vällning (se Jern), hvilken då för
tiden vanligtvis utfördes i härd, en högst ringa del
af kolens värmeeffekt nyttigt tillgodogjordes. Han
antog derför, att kolbesparing borde vinnas, om man,
äfven med uppoffrande af det värme, som åtgår för
kolets försättande i gasform, använde den dervid
bildade koloxiden såsom bränsle, en åsigt, som på
det fullständigaste bekräftades genom den i praktiken
vunna erfarenheten, oaktadt de mest ansedde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
