Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kommunalbeskattning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afgifter utdebiterades. Om öfriga mer eller mindre
förekommande debiteringsgrunder, såsom efter
hemmantal, fastighetsvärde o. s. v., saknas uppgifter.
Bland kommunernas inkomster, utgörande i rundt
tal 47 mill. kr. (1881), af hvilket belopp
21,9 mill. tillhörde landskommunerna och 25,1
mill. städerna, ingå kommunalutskylderna med 25,3
mill., deraf personliga afgifter 1,8, utskylder
efter fyrk eller bevillning 14,4, efter hemmantal
1,0, efter fastighetsvärde 0,6 och efter annan
eller ej uppgifven grund 5,3, hvarjämte aflemnade
naturapersedlar uppgå i värde till 2,2 mill. Öfriga
inkomster utgöras af statsbidrag 3 mill.; hyror,
arrenden, räntor o. dyl. 4,9; utskänknings-
och minuteringsafgifter 4,3; hamnafgifter 2,3;
tolagsersättning 1,7; gas- och vattenledningsafgifter
0,9 – de tre sistnämnda dock ensamt för städerna;
bidrag af andra kommuner, samfund eller enskilde,
testamenten och gåfvor, hundskattsmedel jämte flere
andra slags inkomster till sammanräknadt belopp af
4,6 mill. kr.
Kommunernas utgifter under samma tid stego deremot
till 49 mill. kr., fördelade med 22,1 mill. på
landskommunerna och 26,9 mill. på städerna. De
särskilda slagen af utgifter kunna sammanfattas i
följande större hufvudgrupper: a) för kyrkliga ändamål
9,2 mill., hvaraf större delen utgör aflöningar,
nämligen åt presterskap 5,7 och åt kyrkobetjening
1,1 mill.; b) för folkskola 8,9 mill., hvari
aflöningen åt lärare och lärarinnor ingår med 5,9
mill. samt utgifter för anskaffning och underhåll af
skolhus med inventarier, för undervisningsmateriel,
förbrukningspersedlar m. m. bilda återstoden; c)
för fattigvård 8,5 mill., deraf kostnaderna för
understödstagares vård och underhåll stiga till 7,1
mill.; d) för sundhetsvård 1,5 mill., företrädesvis
drabbande stadskommunerna; e) för allmänna och
tekniska läroverk 0,6 mill., endast för städerna;
f) för allmänna byggnader (utom föreg.), platser,
kommunikationsanstalter o. dyl. 10,6 mill., af hvilket
belopp 9,8 mill. kommo ensamt på stadskommunerna,
nämligen för anskaffning och underhåll af hus och
inventarier 1,4, för anläggning och underhåll af
gator, torg o. dyl. 3,9, för hamnar, broar, segelleder
o. dyl. 1,9, för renhållning 0,4, för gatubelysning
0,6, för vattenledningar 0,5, för brandväsende 0,5
och öfriga hithörande utgifter 0,6 mill.; g) för
öfriga ändamål 9,7 mill., hvaribland ingå aflöningar
åt tjenstemän vid magistrater och rådhusrätter med
1,0, utgifter för stadsfullmäktiges och nämnders
expeditioner med 0,7 samt för polisväsendet i
städerna 1,4 mill. – Af landskommunernas samtliga
utgifter voro 65 proc. beslutade å kyrkostämma och
35 proc. å kommunalstämma; af stadskommunernas voro
deremot endast 14 proc. beslutade af kyrkostämma, men
86 proc. af stadsfullmäktige eller allmän rådstuga.
Kommunernas tillgångar vid 1881 års slut uppgifvas
till 163,9 mill. kr. med följande fördelning:
fastigheter och inventarier 107 mill., hvaraf 31
mill. tillhörde landskommunerna och 76 mill. städerna;
fordringar, värdepapper,
kontanta medel och naturapersedlar 56,9 mill.,
hvaraf 22,5 belöpte sig på lands- och 34,4 på
stadskommunerna. Tillgångarna i fastigheter, bland
hvilka värdet å kyrkor och ecklesiastika boställen
icke inräknats, utgöras förnämligast af sådana
för kommunalförvaltningen erforderliga byggnader
som folkskolehus, fattighus, sockenstugor m. fl. –
Kommunernas skulder utgjorde vid nämnda tidpunkt 91,1
mill. kr, eller 56 proc. af tillgångarna. Deraf
tillhörde 10,3 mill. landskommunerna och 80,8
mill. städerna, utvisande resp. 19 och 73
proc. af hvarderas tillgångar. Skulderna för
kyrkostämma stego endast till 11 mill., men för
kommunalstämma och stadsfullmäktige (l. allmän
rådstuga) till 80,1 mill. Under året upptogos
nya lån till belopp af 12,3 mill., hvaremot
betalning å lån och förskott verkställdes med
8,3 mill. kr. K. G. O.
Kommunernas historia. I
det romerska riket var kommunalförfattningen
synnerligen mångskiftande. Inom Italien erhöllo de
olika områdena i anseende till medborgarerätt och
inre sjelfständighet en mer eller mindre gynnad
ställning, utmärkt medelst de betydelsefulla
beteckningarna socii populi romani l. foederati,
nomen latinum, municipes, coloniae civium romanorum
och coloniae latinae. Den egentliga kommunen utgjordes
af civitas (jfr d. o.), sedermera benämnd comitatus,
och derunder af dels städerna, dels landdistrikten,
vici (underafdelningar af pagi), hvilka åtminstone
under kejsaretiden utgjorde ett slags religiösa
kommuner, sedermera öfvergående till kristna
kyrkosocknar. Landsbygdens kommunalförhållanden
uppmärksammades jämförelsevis litet, städernas
dess mera. För de italienska städerna utfärdades
af Caesar den bekanta lex iulia municipalis,
hvarefter vid cisalpinska Galliens införlifvande
med Italien dess stadsförfattning ordnades genom
lex rubria de Gallia cisalpina. Utom Italien hade
provinserna sina särskilda författningar. De förblefvo
mindre sjelfständiga; dock erhöllo vissa städer
privilegierad ställning. Under kejsaretiden fortlefde
den sålunda genomförda municipalförfattningen i sina
hufvuddrag; men med centralisationen försvagades
alltmera kommunernas oberoende, och det allmänna
förfallet inom romareväldet drabbade icke minst
dem. – Det är mycket omtvistadt om och i hvad mån
den romerska municipalförfattningen legat till grund
för stadsförfattningen inom de riken, som reste sig
på romareväldets ruiner. Mångenstädes, särskildt
uti Italien och Frankrike, mindre i Tyskland,
torde romerskt inflytande gjort sig gällande;
i öfrigt framgingo i de bägge sistnämnda landen
städernas fria författningar ur stadsinnevånarnas
frihetskamp mot feodalherrars och biskopars förtryck
(se Borgare). – Frankrikes stadskommuner spelade
under medeltiden en ärofull politisk rol i förbund
med konungamakten mot feodalaristokratien. Senare
blefvo de föremål for konungarnas misstro, och genom
den öfverhandtagande centralisationen undergräfdes
småningom den lokala sjelfstyrelsen. Landsbygdens
områden, socknarna, paroisses, eller communautés
d’habitants ("folkgemensamheter") såsom de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
