Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kommunernas historia ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vesterns filosofer och statsmän länge förgäfves
begrundade samhällsuppgifter.
Skandinavien. Om England med rätta betraktas såsom
sjelfstyrelsens hemland, intager Sverige härvid
andra rummet. Då det svenska "riket", ursprungligen
ett statsförbund af "landen" l. "landskapen", hvilka
i sin ordning utgjorde förbund af småstater ("härad",
"hundare", "skeppslag"), fått en konung och Sverige
blifvit en verklig stat, blefvo de nämnda smärre
samhällena med minskad sjelfständighet denna stats
"kommuner". I den mån konungen genom sina ämbetsmän
utsträckte sitt inflytande och äfven de forna
kommunalämbetsmännen öfvergingo till kungliga
sådana (se Häradsdomare, Häradshöfding, Lagman),
försvagades dock dessa samhällens sjelfstyrelse mer
och mer, och redan under medeltidens senare skede
förlorade de i sjelfva verket större delen af sina
då ännu i lag qvarstående rättigheter. Utvecklingen
blef hvarken jämn eller naturlig. Dessa kommuner
började mista hvad som för dem utgjorde det
lämpliga verksamhetsfältet, nämligen vården om
egna angelägenheter, sjelfständig verksamhet för
fyllandet af de mindre kretsarnas samhällsbehof. De
rättigheter af annan art åter, som kommunerna gjorde
anspråk på att qvarhålla, och hvilkas bevarande
var ett af ändamålen med deras betydelsefulla
insatser i den senare medeltidens politiska lif,
voro då en onaturlighet, som derför måste af
samhällsutvecklingen småningom utplånas. Gustaf
Vasa fick pröfva nog af deras onaturliga lifstecken
för att icke undertrycka dem och förebygga deras
upprepande. Samhällsutvecklingen gick sedan
sin väg framåt öfver kommunallifvets ruiner:
demokratien hade öfverväldigats af aristokratien
– om än ej till den grad, att vår bondeklass
blef ofri. Statsförvaltning och representation
centraliserades; staten tog de nya samhällsbehofven
om hand. Starkast framträdde det kommunala förfallet i
fråga om landskapen. Landskapsförfattningen utträngdes
tidigt af ståndsförfattningen, och landskapet fick
derefter blott ringa betydelse (jfr Allmänning,
Lagmansting). De gamla landstingen hade längesedan
upphört, utom i Norrland (se Landsting). Såsom
administrativa indelningar ersattes landskapen,
genom 1634 års regeringsform, af länen, hvilka dock
först långt senare blefvo kommunala enheter. Väl
höllos framdeles s. k. landsting, eller stämmor
länsvis, dit landshöfdingen för en eller annan
angelägenhet inkallade innevånarna eller deras ombud,
men dessa voro tillfälliga sammankomster utan bestämd
uppgift eller stadgad verksamhet. Beskattningsärenden
förhandlades dock ännu länge stundom på provinsmöten
(se Beskattningsrätt). Längre fram uppstod ett
slags kommunalt lif i länens berednings- och
pröfningskomitéer, enskilda associationer och
hushållningssällskap, och länen fingo betydelse
för sjukvården. Redan under frihetstiden började
bemödandena att bereda länen organ för
sjelfstyrelse, och de fingo omsider sitt uttryck i 1862 års
förordning om landsting. Landskapet åter utgör efter
landsallmänningarnas delning och lagmansrätternas
afskaffande endast
ett geografiskt begrepp. I den mån de gamla
landskapstingen förföllo, drog sig kommunallifvet
i vidsträcktare mening från landskapet till den
trängre kretsen, häradet. Dess föreningspunkt var
häradstinget, der såväl judiciella som ekonomiska
ärenden förhandlades. Häradet hade böteskassa och
allmänning, utgjorde tiggeridistrikt och område för
många kommunala besvär, svarade för häradsböter och
hade politisk betydelse, i ty att det sände deputerade
till riksdagar och möten. Äfven dess betydelse
sjönk dock mer och mer i mån af bondeståndets
försvagande. Häradstingen förmådde ej såsom förr
samla allmogen: Häradshöfdingen, med tiden ofta
representerad af en underordnad lagläsare, trädde
såsom folkledare i bakgrunden för sockenpresten, och
häradet såsom organ för kommunallifvet öfverflyglades
af de yngre sockenkommunerna (se nedan). Sin sålunda
försvagade ställning har dock häradet sedermera
behållit tämligen oförändrad, och försöken att åter
bereda det en mera omfattande kommunal organisation
hafva icke rönt framgång (se vidare Härad). De för
äldre tider såsom häradets underafdelningar omtalade
tredingar, fjerdingar, attungar och tolfter synas
icke hafva utgjort verkliga kommuner. Deremot hade
byn en viss kommunal betydelse. För statslifvet
blef dock byn snart främmande, men har för egna
förvaltningsangelägenheter och privaträttsliga
förhållanden bevarat en viss organisation (se
By, Byordning). – Danmarks och Norges forna
kommunalförfattning företer den största likhet med
Sveriges. Danmarks härad och landskap samt häradsting
och landsting motsvara de svenska. I Norge återfinnes
häradsförfattningen ; men dess "fylken" voro mindre
och flere än de andra landens "landskap", och öfver
dem trädde snart såsom de vigtigaste kommunerna fyra
"lagdömen" med "lagting", öfverordnade fylkes- och
häradstingen. Lagdömena fingo hvar sin lagman och
hade menighetskassor (bondafé). Se vidare Fylke, Jarl,
Herse. Äfven i dessa land försvagades kommunallifvet
snart nog och nedsjönk till följd af centralisationen
och, hvad Danmark beträffar, allmogens förtryck af
adeln långt mera fullständigt än i Sverige.
De kretsar, som i Sverige bildat grundvalen för
ett nytt kommunallif, äro de med kristendomen
införda kyrkosocknarna. Kyrkoförsamlingarna i
olika land erhöllo i mycket olika grad andel i
de kyrkliga och särskildt de kyrklig-ekonomiska
angelägenheternas handhafvande; ingenstädes torde
denna andel varit större, alltifrån början, än
i Sverige. Redan de äldsta källor framhålla
socknemännens å landet rätt att med biskopen
välja prest, med presten klockare och ensamma
sina kyrkvärdar. Socknens förvaltningsmyndighet,
presten jämte kyrkvärdarna, hade att i alla
vigtigare ärenden inhemta socknemännens bifall
och årligen gifva dem redovisning. En viss, dock
mycket begränsad, sjelfbeskattningsrätt tillkom
socknemännen (se Kommunalbeskattning). Såsom
sjelfstyrelseorgan var socknen nästan uteslutande
kyrkokommun. Sockentjenstemännen, hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
