Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Konstantin I den store
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fortfara att vara deladt. År 323 förnyades kriget,
och K. blef åter segrare samt till följd deraf
allena kejsare. Licinius skonades i början på
Konstantias förböner, men blef redan följande året
afrättad. K. regerade sedan ostörd till sin död,
337. Hans styrelse under tiden från 323 var mest
riktad på de inre förhållandena; ett tilltänkt
fälttåg mot persernas konung Sapores hann K. icke
sätta i verket. I det inre deremot genomförde han
flere förändringar; de vigtigaste äro kristendomens
upptagande till statsreligion, förvaltningens ordnande
och residensets förläggande till Konstantinopel.
K:s förhållande till kristendomen har varit föremål
för olika omdömen. Man har sökt bevekelsegrunden
till att han gynnade densamma än i hans religiösa
öfvertygelse, än åter i en slug statskonst. Efter
all sannolikhet var det i förstone K:s afsigt att
åstadkomma ett slags sammansmältning emellan den
hedniska religionen och den kristna, hvars stora
betydelse den klarsynte statsmannen ingalunda
underkände. K. synes sjelf hafva egnat sin dyrkan åt
"den högste guden", ett slags verldsmakt, till hvilken
han bad om seger och lycka. Enligt en berättelse
skall han aftonen före slaget mot Maxentius hafva
på himmelen ofvanför den nedgående solen sett ett
strålande kors med grekisk inskrift: "Vinn seger
genom detta!", samt om natten i en drömsyn af
Kristus hafva fått befallning att begagna korsets
tecken. Derefter skall han hafva låtit förfärdiga
korsfanan (labarum) med Kristi monogram. Denna
berättelses enskildheter äro tvifvel underkastade,
hvaremot det är ganska sannolikt, att K. på sitt banér
låtit anbringa samma tecken, som han enligt en annan
uppgift lät inrista på sina krigares sköldar, hälst
som monogrammet [chi rho] synes hafva varit ett segertecken
och en sinnebild af solen, hvilken både K:s fader
och en tid han sjelf tyckas hafva satt främst bland
de himmelska makterna. Huru som hälst genomdref han
313 ett edikt till förmån för kristendomen; ediktet
påbjöd fullständig religionsfrihet och erkände på
samma gång de kristna församlingarna samt gaf dem
rättighet att besitta egendom och att återfå hvad
de under förföljelserna förlorat. Licinius deltog
i utfärdandet af ediktet, men icke Maximinus. Under
åren 313–323 sökte K. på grundvalen af ediktet låta
de båda religionerna förenas; men alltmera klarnade
hans blick för kristendomens företrädesställning,
och efter sin seger 323 förklarade han i ett edikt
till Österlandets folk de kristnes gud för att vara
den ende sanne guden. Hedendomen blef derefter endast
tolererad, och kejsaren visade på mångfaldiga sätt,
bl. a. genom deltagande i kyrkomöten t. ex. i det
arianfientliga mötet i Nicaea 325, sitt intresse för
den kristna kyrkan samt sökte häfda den verldsliga
maktens inflytande genom henne. Dock lät han icke döpa
sig förrän i de sista dagarna af sitt lif, och ett
noggrant betraktande af hans handlingar ådagalägger,
att den kristna läran ingalunda hade trängt till
hans väsendes kärna.
I afseende på förvaltningen af riket fullföljde
K. Diocletianus’ system. Riket delades i 4
s. k. prefekturer: Orienten, Illyricum (Grekland,
Macedonien, Mesien), Italien (med Donaulanden och
Afrika) samt Gallien (med Spanien och Britannien);
prefekturerna delades i tillsammans 13 dieceser och
116 provinser. Prefekterna hade blott civil myndighet;
befälet i krig var öfverlemnadt åt 2 öfverfältherrar
(magistri) samt underfältherrar (comites, duces). Det
pretorianska gardet upphäfdes. Trupperna skildes
i två klasser, den ena afsedd att upprätthålla
ordningen i rikets inre, den andra att värja
gränserna. Kejsaren hade vid sin sida sju högre
ämbetsmän. Fyra rangklasser inrättades (illustres,
spectabiles, clarissimi, perfectissimi). Till följd
deraf uppstod en hof- och ämbetsadel, hvilken åtnjöt
särskilda privilegier (skattefrihet m. m.), under
det att massan af folket hårdt trycktes af de genom
den kostbara hofhållningen ökade skatterna. Man har
förebrått K:s inrättningar, att de påskyndat rikets
upplösning; men denna förebråelse är ej rättvis,
i synnerhet som de utgjorde endast den naturliga
utvecklingen af förvaltningssystemet i verldsriket.
En tredje åtgärd af betydelse var residensets
förflyttning. K. hade lika litet som Diocletianus
någon förkärlek för Rom, hvilket för öfrigt flere
af hans föregångare måst såsom vistelseort utbyta
mot lägret. Tvärtom vistades han i Rom så litet som
möjligt, och snart mognade hos honom tanken att skapa
en ny hufvudstad vid Bosporen, på ett ställe, hvars
fördelar han lärt känna under kriget mot Licinius,
näml. det gamla Byzantion. Det sammanhängde jämväl med
hans organisation i öfrigt att ega en hufvudstad fri
från alla republikanska minnen, och möjligen inverkade
äfven tanken på närheten till Donau och Eufrat,
der gränserna då syntes bäst behöfva bevakning. Den
nya hufvudstaden, till hvars förskönande inga
kostnader sparades, och som efter honom fick namnet
Konstantinopel, invigdes d. 11 Maj 330.
K:s karakter har blifvit olika bedömd, i det att
kristna skriftställare upphöjt, hedniska nedsatt
honom. Sanningen torde här, såsom i allmänhet,
ligga i midten. Utan tvifvel var han begåfvad med
utmärkta härförare- och regentegenskaper, hvaremot
den rent menskliga sidan af hans väsende är mindre
tilltalande. Sjelfvisk och beräknande var han helt
säkert af naturen, om också de yttre förhållandena
måste hafva utöfvat stort inflytande på utbildningen
af hans karakter. För att nå de mål, till hvilka han
sträfvade, skydde han icke att uppoffra mer än hvad
skäligt var. Han hade med sin första gemål, Minervina,
en ädel och rikt utrustad son, Crispus. Denne lät
han döda, till en del föranledd genom afund, men
möjligen ock, såsom man berättar, på tillskyndelse
af Crispus’ styfmoder, Fausta, hvilken han senare
lät afdagataga, vare sig till följd af angifvelse
för äktenskapsbrott, eller emedan han uppdagat, att
Crispus var oskyldig. Med sin andra gemål, Fausta,
hade han bl. a. sönerna Konstantin Konstantius och
Konstans, hvilka blefvo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
