Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konstantinopel (Turk. Istambul l. Stambul, af den kringboende grekiska befolkningens uttryck is tan polin, "till staden"), hufvudstad i Turkiet - Konstantin-slaget, en berömd väggmålning i den s. k. Konstantinsalen i Vatikanen - Konstantius (Constantius), romerska kejsare: - 1. Konstantius Chlorus - 2. Konstantius, Konstantin den stores son - Konstanz, hufvudstad i badensiska kretsen K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter en på kajen uppställd
marmorgrupp, föreställande ett lejon i strid med
en tjur). En dryg timmes väg från Bosporslottet,
i nordvestra hörnet af K: s triangel låg vid
Gyllene hornet palatset Blachernae (Grek. Lachernai,
"slottet i träsktrakten"), som från Komnenernas tid
till rikets fall utgjorde kejsarnas bostad. Nära
Blachernae låg slottet Hebdomon, af hvilket ännu en
tre våningars ruin (Tekfur Serai) qvarstår. Af de
öfriga palatsen finnas numera inga spår. (Redan 30
år före osmanska eröfringen var Bosporslottets gamla
härlighet försvunnen.) 1203 och 1204 intogs K. af
korsfararna, hvarvid blod flöt i strömmar, kyrkorna
skändades och de härligaste konstverk förstördes
eller bortsläpades. Under det Latinska kejsaredömet,
som korsfararna 1204 upprättade, fingo de italienska
sjömakterna Genua och Venezia fast fot i K. Afunden
dem emellan kom, sedan Grekiska kejsaredömet 1261
återstälts, till öppet utbrott 1295, då en veneziansk
flotta besköt staden och brände Galata. Vid midten af
14:de årh. började turkarnas ödesdigra inblandning
i rikets tronstridigheter. Både Bajasids (1401)
och Murad II:s (1422) företag mot K. blefvo likväl
om intet, och först Muhammed II lyckades sätta sig
i besittning af staden (1453). Mot en här af 250,000
turkar och 180 skepp stodo endast 5,000 greker och
5,000 man genuesiska hjelptrupper. Efter 40 dagars
hjeltemodigt motstånd stormades K. den 29 Maj, hvarvid
den siste kejsaren, Konstantin, stupade, höljd med
odödlig ära, men genuesernas anförare, Giustiniani,
flydde; en stor del af befolkningen nedgjordes
eller bortfördes som slafvar, rikets förnämste män
afrättades, staden sköflades och ett omätligt byte
togs. Staden nybyggdes och omdöptes. Ur K:s nyare
historia äro att anteckna ett fredsslut 1540 mellan
Porten samt de förbundna Spanien, Venezia och påfven i
Rom, ett annat 1700 mellan Turkiet och Ryssland. År
1807 hotade en engelsk flotta staden, men drog sig
tillbaka för de 300 kanoner, som i hast planterats
på Seraljudden. Efter de blodiga förföljelserna mot
grekerna 1821 kom janitsjarupproret med åtföljande
massaker 1826. År 1854 afslöts i K. den mot Ryssland
riktade alliansen mellan Porten och vestmakterna,
hvarefter en fransk-engelsk armé landade vid Gyllene
hornet. – Inom kyrkohistorien har K. namn såsom
stället för fyra ekumeniska möten åren 381, 553,
680 och 869. S. A. L.
Konstantin-slaget, en berömd väggmålning i den
s. k, Konstantinsalen i Vatikanen, utförd af Rafaels
lärjungar efter mästarens kartonger och föreställande
Konstantin den stores seger öfver Maxentius (312
e. Kr.).
Konstantius (Constantius) romerska kejsare:
1. K. Chlorus var son af en förnäm dardanier,
Eutropius, och slägting till kejsar Claudius
Gothicus. Tidigt öfvad i vapnens bruk, blef han
en duglig fältherre. Af Diocletianus upphöjdes
han 292 e. Kr. till "caesar" (underkejsare)
samt erhöll Gallien, Spanien och Britannien att
styra. Diocletianus’ medregent Maximianus adopterade
honom och gaf honom sin styfdotter Teodora till
äkta, sedan
han förmått honom att skilja sig från sin maka
Helena. K. var en mild och menniskoälskande furste,
som sökte stödet för sin tron i sina undersåtars
hjertan, hvilka han också lyckades vinna. Med kraft
och skicklighet försvarade han gränserna vid Rhen
(mot alemannerna) och upprätthöll mot inkräktaren
Allectus Roms välde i Britannien, hvarifrån han äfven
tillbakaslog de vilda pikterna. Till hufvudstad hade
han först Trier (Augusta Trevirorum) och sedan York
(Eboracum). Efter Diocletianus’ tronafsägelse,
305, blef K. "augustus" (öfverkejsare), men afled
redan 306, i York. – 2. K., Konstantin den stores
son, lät efter sin faders död (337) mörda icke
blott sina kusiner, Dalmatius och Hannibalianus,
hvilka af hans fader blifvit utsedda till hans
medregenter, utan äfven många andra slägtingar
och förnäme män. Vid rikets delning mellan honom
och hans bröder, Konstantin och Konstans, föll på
hans lott Österlandet med Tracien och hufvudstaden
Konstantinopel. Sedan Konstantin omkommit (340),
regerade Konstans öfver återstoden af riket, men
han blef 350 störtad och dödad genom Magnentius
i Gallien och Vetranio i Illyrien. Emellertid
lyckades Konstantius att göra Vetranio oskadlig, och
kriget mellan honom och Magnentius, hufvudsakligen
afgjordt genom K:s blodiga seger vid Mursia (Essek)
i Pannonien 351, slutades 352 med Magnentius’
nederlag och död i Lyon. Nu var K. ensam herre öfver
romerska riket. Alltför svag att sjelf kunna sköta
hela regeringsbördan, som försvårades genom krig med
Persien i öster samt franker och alemanner i vester,
måste K. se sig om efter medhjelpare. Två söner af
Konstantin den stores broder, Julius Konstantius,
nämligen Gallus och Julianus, voro ännu i lifvet. Den
förre hade redan 351 blifvit utnämnd till "caesar"
och förmäld med kejsarens syster Konstantia, men
visade sig ovärdig det förtroende han erhållit och
blef derför efter några år afrättad. Då lät kejsaren
kalla till sig Julianus, hvilken på ett glänsande
sätt rättfärdigade de förhoppningar, som kejsaren
eller rättare kejsarinnan Eusebia fäst vid honom. Men
K., som alltför mycket leddes af sina eunuker och
gunstlingar, började snart känna afund och misstro mot
Julianus. Följden deraf blef slutligen öppen fejd,
hvarunder K., stadd på en marsch mot Julianus,
afled i Mopsukrene, 361. (Se vidare Julianus.)
R. Tdh.
Konstanz (från Hus’ tid har äfven namnformen
Kostnitz, af tsjechiskt urspr., varit brukad),
hufvudstad i badensiska kretsen K. (1,864,4 qvkm.,
131,394 innev., 1880), på södra stranden af Bodensjön,
der Rhen förenar denna sjö med dess vestra del, Unter
See. 13,372 innev. (1880), de fleste katoliker. Den
äldre delen af staden är till en del ännu omgifven af
gamla murar. Utanför dessa ligga 4 förstäder:
Kreuzlingen, Paradies, Neuhausen och Petershausen,
de båda sistnämnda på högra Rhenstranden och förenade
med den egentliga staden medelst en lång bro, öfver
hvilken går en jernväg, som sammanbinder de badensiska
statsbanorna med jernvägen till Basel och de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
