Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konsumtionsskatt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"landtullen"), eller i allmänhet sändes från en ort
till en annan inom samma land eller lägges ner i
källare eller magasin. 4) Skatt på handel med varor
och andra förnödenheter. – När konsumtionsskatten är
indirekt, kan det hända, att den, som i första hand
erlägger den, ej är i stånd att öfvervältra skatten på
konsumenterna, i hvilket fall skatten i verkligheten
upphör att vara en konsumtionsskatt.
Konsumtionsskatterna spela en vigtig rol uti
alla lands skatteväsende. Enligt Westphal-Conn:
"Steuersysteme und staatseinnahmen" etc. (1884),
utgjorde konsumtionsskatterna till staten i
England (1881–82) 53,6 proc. af statsinkomsterna,
i Frankrike (1883) 47,1 proc., i Österrike (1882)
48,4 proc., i Tyskland (1882–83) 21,4 proc. I Sverige
uppgingo statsinkomsterna åren 1880–82 i medeltal
till omkr. 81,618 mill. och statens inkomster af
konsumtionsskatter till omkr. 44,689 mill.; de senare
utgjorde alltså 54,75 proc. af statsinkomsterna. –
Angående de särskilda konsumtionsskatternas förekomst
uti olika land se t. ex. Accis, Bränvinsskatt, Licens,
Maltskatt, Sockerskatt, Tull.
Att konsumtionsskatterna vunnit såväl statsmännens som
allmänhetens gunst har sin grund dels uti svårigheten
att anlägga inkomst- och förmögenhetsskatter så,
att de icke blifva orättvisa och komma att kännas
tryckande, dels deruti att konsumtionsskatterna,
när de hafva karakteren af indirekt beskattning,
obestridligen ega flere företräden framför nyssnämnda
slag af beskattning. Den, som erlägger indirekt
konsumtionsskatt (hvilket ju sker genom att betala
högre pris för de beskattade varorna), märker ofta
icke, att han erlägger skatt, utan förblandar lätt
den af skatten framkallade prisstegringen med sådana,
som uppstå af andra orsaker. Och äfven den, som är
medveten om, att han betalar sådan skatt, då han köper
beskattade varor, inbillar sig lätt, att detta är en
frivillig handling; han tror (ehuru med orätt), att
han när som hälst kan undandraga sig skatten, helt
och hållet eller delvis, genom att upphöra med eller
minska sin förbrukning af den beskattade varan. Den
skattskyldige slipper vidare i regeln att komma i
beröring med beskattningsmyndigheterna. För detta
obehag blifver endast den, som i första hand har att
erlägga skatten (producenten, försäljaren, importören
o. s. v.), utsatt; men hos denne mildras obehaget af
tanken på att det ej blir han sjelf, utan hans kunder,
som slutligen komma att betala den af honom blott
förskotterade skatten. Indirekta konsumtionsskatter
kunna derjämte erläggas i mycket små poster efter den
skattskyldiges behag; och erfarenheten har visat,
att detta betalningssätt för de mindre bemedlade
innebär en verklig lättnad. En direkt skatt, som i
regeln erlägges för ett år på en gång, kräfver af den
mindre bemedlade skattskyldige, att han under året
af sin hvarje eller hvarannan vecka utfallande lön
skall hopspara ett belopp motsvarande skatten. Den
skattskyldige är dervid utsatt för frestelsen att
använda denna sparpenning till ökad förbrukning,
och erfarenheten visar, att den viljekraft,
som erfordras för att öfvervinna denna frestelse,
mycket ofta saknas. Denna frestelse besparas deremot
samma person, om han har att erlägga indirekt
konsumtionsskatt, ty han får då erlägga skatt
samtidigt med att hans lön utfaller och han gör sina
inköp samt i mån af lönens eller uppköpens storlek.
Ehuru dessa omständigheter förklara hvarför indirekta
konsumtionsskatter förefalla vara föga tryckande,
följer deraf dock ingalunda, att dessa skatter
förtjena den gunst de åtnjuta, särskildt hvad de
skattskyldige beträffar. Det är mycket svårt att på
förhand beräkna hvad en indirekt konsumtionsskatt
kommer att inbringa. Detta belopp kan vara mycket
olika under olika år; man kan ej på förhand veta
om t. ex. en förhöjning af skatten kommer att öka
statens inkomst af densamma. Och de år, då dessa
skatter inbringa särdeles stora inkomster, förledes
staten eller kommunen lätt till öfverflödiga
utgifter. Dessa skatters största fel är dock att de
äro orättvisa, särskildt emot de mindre bemedlade. För
att nämligen konsumtionsskatter skola inbringa stat
eller kommun inkomster af någon större betydelse,
måste de läggas på varor, som äro föremål för
den stora allmänhetens förbrukning. Då nu de mer
bemedlade klasserna inom samhället af sådana varor
ofta ej konsumera mer än de mindre bemedlade och,
äfven om de förra konsumera mer än de senare,
skilnaden i deras förbrukning ej på långt när
motsvarar skilnaden i deras förmögenhetsställning,
blifva konsumtionsskatterna, för sig betraktade, en
orättvisa mot de mindre bemedlade. En mycket vanlig
invändning härvidlag är visserligen, att en skatt
ej kan kallas orättvis, då det är öfverlemnadt åt
hvars och ens fria skön att bestämma om och till hvad
belopp han skall erlägga densamma; den, som ej vill
erlägga dylik skatt, behöfver ju blott upphöra att
förbruka den beskattade varan. Denna invändning är
dock uppenbarligen ohållbar i afseende å de skatter,
som äro lagda på nödvändighetsvaror, hvilka man ju
icke kan underlåta att konsumera, åtminstone ej utan
att lida men till helsa eller arbetsförmåga. Men
detsamma gäller, när det är fråga om skatter på
andra slags varor. Man behöfver för att bevisa detta
ej lägga alltför stor vigt på den omständigheten att
skatt på dessa varor kränker de mindre bemedlades rätt
att få njuta af sina njutningsmedel, utan att behöfva
underkasta sig en orättvis beskattning. Ty oafsedt
att det måste anses vara stridande mot grunderna för
en god beskattning att de skattskyldige efter behag
kunna undandraga sig skatt, kan nämnda utväg anlitas
af endast ett särdeles ringa antal personer. Ty skulle
denna utväg att undandraga sig konsumtionsskatt
allmännare anlitas, blefve följden, att stat och
kommun ej erhölle de inkomster de påräknat; de måste
då fylla denna brist på något sätt, och detta sätt
måste i regeln blifva nya konsumtionsskatter af samma
skaplynne som de gamla. Faktiskt är det alltså i det
hela för massan af de skattdragande nästan lika svårt
att undandraga sig en skatt på öfverflödsvaror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
