Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungaförsäkran, den ed konungen vid tillträde till styrelsen aflägger att författningsenligt styra riket - Konungahella. Se Kungelf - Konung Alexander, en medeltidsdikt. Se Alexander-sagan - Kounga- och höfdingastyrelsen (Um styrilsi kununga ok höfþinga)), en medeltidsskrift af okänd författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sätt tillvägabragtes de handfästningar, som till
stormännens förmån så betydligt kringskuro den
danske konungens myndighet. Hvarje dansk konung hade
vid sitt tillträde till styrelsen att utfärda en
handfästning, till dess enväldets kongelov (1665)
en gång för alla bestämde konungens makt. I Sverige
gällde den i landslagen intagna konungaförsäkran,
sådan den der blifvit bestämd, såsom en konungen i
rikets styrelse förpligtande grundlag. De i denna
konungaed intagna lagbestämda förpligtelser bibehöllo
sig naturligtvis såsom sådana lika, utan att vare
sig utvidgas eller inskränkas. Derjämte förekom
under unionstiden, att de utländske konungarna
måste till förmån för de store afgifva särskilda
försäkringar till rådet öfver och bredvid lagen,
liknande de danska handfåstningarna. Med Gustaf
I:s uppstigande på tronen återställdes landslagens
konungabalk i sin gällande kraft med deri intagna
konungaförsäkran. Någon särskild försäkran, som
innebar andra afvikelser i afseende på författningen
än dem, som voro en följd ät reformationen och
arfföreningen, kom ej i fråga. Dock är att märka
konung Gustaf II Adolfs konungaförsäkran, som upptog
en mängd statsrättsliga bestämmelser utöfver dem,
som föregående konungaförsäkringar innehöllo. Den
fick emellertid ej någon praktisk betydelse under
denne konungs tid. Efterföljande regenter upptogo ej
dessa bestämmelser i konungaförsäkran. Under enväldet
förekom ej någon konungaförsäkran. Frihetstidens
statsskick, som i särskilda grundlagar bestämde
konungs och folks ömsesidiga förpligtelser samt
angaf och begränsade konungens makt, återinförde
konungaförsäkrans afgifvande, använd såsom ett
ytterligare band på den inskränkta konungamakten. I
denna tids konungaförsäkringar intogos hufvuddragen af
de rättigheter och skyldigheter, som regeringsformen
närmare utvecklat. Konungaförsäkran uppräknas
i de k. stadfästelserna af 1734 års lag såsom
en af de rättsurkunder, hvilka, i stället för
landslagens konungabalk, skola skattas och anses
såsom fundamentallag. Gustaf III måste vid sin
tronbestigning afgifva en särskild konungaförsäkran. I
och med bekräftelsen af 1772 års regeringsform
såsom grundlag upphörde konungaförsäkrans egenskap
af grundlag. I 1772 års R. F. § 2 stadgades, att
landslagens konungabalk skulle jämte denna R. F. vara
rättesnöret för rikets styrelse, och således upphörde
den af konungen förut afgifna konungaförsäkran att
ega giltighet. I stället för de till ordalagen
vexlande konungaförsäkringar, som af ständerna
förelades konungen till underskrift vid tronombyte,
blef genom ständernas beslut d. 26 Jan. 1779 § 3
på K. M:ts proposition en ständig konungaförsäkran
stadfäst att gälla för alla kommande konungar. Denna
var af ungefär samma innehåll som den nuvarande,
nämligen att konungen skall styra riket efter gällande
regeringsform. Till följd af dessa förhållanden blef
ej konungaförsäkran vid 1809 års statsförändring
upptagen bland grundlagarna. I hufvudsaklig likhet med
den 1779 stadfästa bestämdes det för dess affattande
ännu gällande formulär af konung
och riksdag (i riksdagsbeslutet d. 2 Maj 1810, § 8).
H. L. R.
Konungahella. Se Kungelf.
Konung Alexander, en medeltidsdikt. Se
Alexander-sagan.
Konunga- och höfdingastyrelsen (Um styrilsi
kununga ok höfþinga), en medeltidsskrift af okänd
författare. Den kan sägas utgöra ett sammandrag
af medeltidens politiska och sociala läror med
tillämpning på svenska förhållanden och är indelad
i fyra "balkar", i hvilka följande ämnen utredas:
1) hvarför folket behöfver en konung, och hvem det
tillkommer att vara rätt konung; 2) huru konungar
och höfdingar skola styra sig sjelfva; 3) huru de
skola styra sina närmaste underlydande, och 4) huru
de skola styra land och allmoge. – Som man ansett
det omöjligt, att ett arbete med en så förträfflig
stil och logisk reda kunnat förskrifva sig från
medeltiden, och då skriften dessutom ej omnämnes i den
öfriga medeltidsliteraturen, hvartill ytterligare
kommer, att den enda kända handskriften spårlöst
försvunnit, sedan den af Bureus utgafs (1634),
förfäktades länge den åsigten att här förelåge ett
literärt bedrägeri. Denna misstanke synes redan 1669,
då Scheffer utgaf sin upplaga, hafva varit allmän,
att döma af dennes försvar för skriftens äkthet. Man
har utpekat Joh. Bureus, bokens förste utgifvare,
såsom dess sannskyldige författare, med eller utan
hjelp af riksrådet Joh. Skytte, i hvars boksamling
handskriften skall hafva anträffats af Bureus. Genom
den 1867 af S. Elmgren i Helsingfors’ senatsarkiv
gjorda upptäckten af ett handskriftsfragment (det
s. k. "Vadstena-fragmentet"), härstammande från förra
hälften af 1400-talet, rentvåddes bägge dessa män
från misstanken för ett slikt bedrägeri, och skriftens
äkthet bestyrktes. Redan af språkformen i fragmentet
är man berättigad att sluta till originalets
tillkomst i en betydligt äldre tid än nämnda fragment
tillhör. Genom K. F. Söderwalls undersökningar
är det också numera ådagalagdt, att urskriftens
affattningstid med all sannolikhet bör förläggas till
tiden 1335–1350. Angående Konungastyrelsens författare
har man haft många gissningar. Bl. a. har man tänkt
på biskop Brynjulf Algotsson i Skara (författare
till "Biskop Brynjulfs stadga"), domprosten i
Upsala Andreas And (hvilken länge idkade studier
vid universitetet i Paris), vidare på författaren
af parafrasen öfver Moseböckerna samt Karl Ulfsson
(Sparre) till Tofta (hvilken i rimkrönikan berömmes
såsom en lärd man) m. fl. Författaren – han må nu
hafva varit en klerk (såsom man på goda grunder
förmodat) eller en lekman – har till närmaste
förebild haft Egidius Romanus, hvars skrift "De
regimine principum" (förf. omkr. 1280) han i sin
plan följt nästan stycke för stycke och från hvilken
han gjort betydliga, ehuru endast sällan ordagranna,
lån. För öfrigt citeras åtskilliga af bibelns böcker,
såsom Ordspråksboken, Predikareboken, Vishetens
bok, Jesu Syraks bok m. fl. Deremot är det troligt,
att citaten från Aristoteles’ arbeten härflyta från
Egidius’ skrift. – Konunga- och höfdingastyrelsen,
som i språkligt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
