Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kopparstick. Kopparstick i vidsträcktare bemärkelse är en gemensam benämning på alla de arter af grafisk konst, der teckningen, från hvilket aftryck skola tagas, äer på ett eller annat sätt framställd fördjupad i en planslipad kopparplåt - Koppartionde. Se Kopparafrad - Koppartryck, tryckning af kopparstick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ställen till någon ringa del lemnas qvar och ger då i
aftryck en s. k. ton, en halfskugga, som ej ingår
i det egentliga gravyrarbetet, men ger kraft och
omvexling deråt. Alla dessa omständigheter äro att
taga i betraktande vid bedömandet af ett kopparsticks
värde. Härtill kommer det mer eller mindre goda
yttre skick, i hvilket ett blad befinner sig. Till
ett fullständigt exemplar hör att märket af plåtens
kant, den s. k. plåtranden, skall synas nedpressadt
i papperet och ej vara bortklippt. Plåtranden är
för öfrigt det yttre kännetecken, hvarigenom ett
kopparstick lättast skiljes från träsnitt och
litografi, der sådan rand saknas.
De olika arterna af kopparsticket i vidsträckt
bemärkelse äro det egentliga kopparsticket eller
grafstickelgravyren (se nedan), gravyren med kall nål
(se Kall nål), punkteringsmanéret (se d. o.), svarta
maneret l. mezzo-tintogravyren (se d. o., etsningen
l. raderingen (se Etsning), aqvatinta-gravyren (se
Aqvatinta) och krittecknings-manéret (se d. o.). –
Det egentliga kopparsticket skiljes från sina samarter
derigenom att det är utfördt ensamt eller så godt
som ensamt med grafstickeln. Det kallas derför
äfven grafstickelblad, gravure au burin, gr. à la
taille douce. Konturen angifves å den blankslipade
plåten medelst kall nål eller radering, hvarefter
teckningen utföres med olika slag af grafsticklar,
hvilka så att säga skjutas fram öfver plåten i
riktning från den arbetande. Såsom hjelpredskap
begagnas skaf-jern och polérstål. Modellering
och skuggning uttryckas genom endast jämnlöpande
linier (det äldre manéret) eller genom linier, som
korsa hvarandra i regelbundna strecklag under olika
vinklar. Härtill komma olika slag af småstreck och
prickar för öfvergången till de högsta dagrarna,
för fyllning af de uppkommande rutorna, men äfven
för att karakterisera olika stoffer, tyger o. d. De
grafstickelblad, hvilka återgifva, jämte konturen,
blott de hufvudsakliga inre linierna och skuggorna,
sägas vara hållna i handtecknings- eller liniemanér
och kallas äfven kartongstick, till skilnad från de
s. k. färg- eller ton-sticken, som med mera omvexlande
och invecklade medel söka återgifva effekten af
en målning, de olika färgernas resp. ljusstyrka,
karakteren af förekommande stoffer o. s. v.
Historik. Konsten att gravera i koppar- eller
bronsplåtar är urgammal, och aftryck skulle
säkerligen hafva kunnat tagas af t. ex. de
med graverade figurframställningar prydda
antika spegelbaksidorna. Det dröjde emellertid
årtusenden, innan ett förslaget hufvud kom på
den tanken att taga ut detta steg. Detta skedde
först på 1400-talet. Uppfinningen har länge
tillskrifvits den florentinske guldsmeden
Tommaso Finiguerra och förlagts till året 1450 eller
1452. Kopparstickskabinettet i Berlin eger emellertid
ett stick, "Kristi gissling", som bär årtalet 1446
och som torde vara af tyskt ursprung. Säkerligen
har konsten dock framgått ur guldsmedsverkstaden
och antagligen just på det sätt, som berättas om
Finiguerra (se
d. o.), näml. för att pröfva renheten af en
niellogravyr och såsom aftryck af den ännu ej med
niello fyllda teckningen. Många sådana niello-aftryck,
igenkänliga bl. a. på de bakvända årtalen och
inskrifterna, finnas ännu i behåll. Såsom sjelfständig
konstart var kopparsticket tämligen allmänt kändt mot
slutet af 1400-talet. Under 1500-talets förra hälft
upplefde det en blomstringstid, som har att uppvisa
många berömda namn: Albrecht Dürer i Tyskland,
Lucas van Leyden i Holland, Marcantonio Raimondi
uti Italien. Tekniken utbildades mot slutet af
århundradet genom holländaren Hendrik Goltzius
och hans efterföljare på ett lysande sätt samt
nådde en ännu högre utveckling inom den flandriska
skolan bland de framstående konstnärer (Bolswert,
Pontius, Jode, Vorsterman m. fl.), som under förra
hälften af 1600-talet utvecklade sig omkring och
under ledning af Rubens. Under påverkan af dem
uppstod sedan en fransk kopparstickareskola,
och ungefär från 1600-talets midt intog Frankrike
den ledande ställningen på detta liksom på andra
konstens områden. Såsom framstående utöfvare kunna
bl. a. nämnas G. Edelinck (född nederländare),
A. Masson, E. Nanteuil, G. Audran, P. och
P. I. Drevet. Dittills hade jämte grafstickelgravyren
blott öfvats etsning och i någon mån gravyr med kall
nål. Nu följde efter hand de öfriga ofvan anförda
gravyrarterna. Grafstickelgravyren sjönk under
1700-talet, men höjde sig åter mot århundradets
slut genom italienarna Volpato, Longhi, Rafaello
Morghen, de i Frankrike utbildade tyskarna Wille
och G. F. Schmidt samt senare åtskilliga fransmän,
Boucher-Desnoyers, Richomme, Henriquel-Dupont
m. fl. Äfven i våra dagar räknar konsten både
i Frankrike, Tyskland och England framstående
utöfvare. – I Sverige öfvades till en början
kopparsticket af inkallade utländingar. Den
talangfullaste af dessa var polacken Jeremias Falck,
som under åren 1649–55 utförde omkr. ett tjugotal
utmärkta svenska porträtt. Närmare århundradets
slut arbetade holländarna Swidde och v. Aveelen för
det stora och bekanta verket "Suecia antiqua et
hodierna". Det följande århundradet har att uppvisa
några goda inhemska kopparstickare i liniemanér:
Floding, Gillberg och F. Akrel samt J. F. Martin,
hvilken dock äfven arbetade i andra maner. Efter dem
kommer Kr. Forssell samt närmast vår egen tid den
mycket framstående, men föga produktive L. Ruben.
Upk.
Koppartionde. Se Kopparafrad.
Koppartryck, tryckning af kopparstick (se d. o.). Den
graverade plåten, vanligen lindrigt uppvärmd,
ingnides med den fina koppartrycksvärtan, hvarefter
den aftorkas med en lapp eller, ännu bättre, med
handens insida, så att svärtan ligger qvar endast
i fördjupningarna eller, om man vill trycka med
s. k. ton, sparsamt på vissa i proftrycket angifna
blanka ställen. Derefter pålägges det fuktade
papperet, som för koppartryck bör vara af fast och
god beskaffenhet, hvarefter plåt och papper gå mellan
tvänne flanellsklädd a valsar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
