Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala / 1419-1420 (1884) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kortikal ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Kokernas frihet, som bildade ön skarp motsats
till det ryska folkets betryckta ställning, och
deras kamp mot Asiens stammar, hvilken fyllde
Ryssland med beundran, gjorde kosakerna till ryska
folkpoesiens hjeltar. De missnöjda element, hvilka,
såsom ofvan nämnts, samlades till kosakhärarna,
dessas obändighet och ryska styrelsens bemödande att
utvidga sin makt öfver dem framkallade flere farliga
uppror, såsom Stenka Razins (1665–71), Bulavins
(1708) och, framför alla andra, Pugatjevs (1773–74),
hvilket var kosakdömets sista stora protest mot den
nya sakernas ordning, som med Peter I oblidkeligt
börjat göra sig gällande i Öst-Europa, och med
hvilken den obehindrade utvandringen till kosaklanden
samt kosakernas plundrings- och eröfringståg ej läto
förena sig. Peter I gjorde slut på de lillryske och
zaporogiske kosakernas sjelfständighet; efter Bulavins
uppror inskränkte han äfven Don-kosakernas. "Härens"
förvaltning sorterade sedan 1721 under ryska
krigsministeriet, och sedan 1738 utnämndes hetmanen
af regeringen. "Härringen" förlorade sin betydelse,
och den högsta administrativa och dömande myndigheten
föll i händerna på en oligarki ("de äldste",
ursprungl. titel på befälhafvarna). Men äfven
"de äldstes" inflytande måste vika för den alltmer
konsoliderade centralmakten. I slutet på 1700-talet
skildes den civila förvaltningen från den militära,
hvilket iakttogs äfven i 1835 års författning,
som i första hand var afsedd för Dons kosaker,
men sedermera blef gällande äfven för de öfriga
kosakhärarna. Denna författning ålade kosakerna en
långvarig krigstjenst – deras enda skyldighet till
staten – och förvandlade dem åter till en sluten kast:
den, som en gång inträdt i kosakhären, måste för
alltid stanna der, och hans efterkommande likaså;
fast egendom inom kosaklanden kunde förvärfvas
endast af kosaker. Men 1865–70 genomförde ryska
styrelsen en fullständig reform af kosakhärarna i
afsigt att åstadkomma en sammansmältning mellan deras
befolkning och det öfriga Rysslands, utan att dock
hindra utvecklingen af kosakernas militära egenskaper.

Utom de ofvan nämnde donske kosakerna och de från
dem utgångna uralska och astrachanska "härarna"
finnas i Ryssland andra kosakhärar, hvilka alltefter
rikets tillväxt uppstått vid gränserna (genom
regeringens åtgärder) för att bilda skyddsmurar
för de nya landvinningarna. Dessa kosakhärar äro:
kubanska, terekska (vid Terek omtalas kosaker redan
under 1500-talet, vid Kuban under 1600-talet; de
sammanslogos 1832 till "kaukasiska liniens här",
hvilken 1860 fördelades i en kubansk och en tereksk),
orenburgska (öster om uralska hären, vid öfre
Ural, hufvudsakligen på dess venstra sida, bildad
1748), sibiriska (österut från den föregående och så
åt s. ö. längs Irtysj-floden till Saisan-sjön, bildad
hufvudsakligen under 1700-talet till skydd mot Kina),
semirjetsjenskiska (i spridda byggen söderut från den
föregående ända ned till sjön Issikkul, bildad 1867
vid upprättandet af turkistanska militärdistriktet),
transbaikalska (långt österut från den föregående,
på andra sidan Baikalsjön, längs kinesiska gränsen och
amurska (öster om den föregående, längs kinesiska
gränsen, utefter Amur och dess biflod Ussuri, bildad
1858). Kosaklanden ligga mellan 42° 57’ och 55° 28’
n. br. samt mellan 36° 50’ (kubanska hären) och 135°
ö. lgd (amurska hären), d. v. s. öfver en sträcka af
nära 100° i öster och vester, samt gruppera sig kring
floderna Don, Kuban, Terek, Volga, Ural, Irtysj, Onon,
Inguda, Amur och Ussuri. De olika härarnas areal och
folkmängd 1880 framgå af följande tabell:

Här.	Areal i qvkm.	Befolkning.
		Kosaker.	Icke-kosacker	Tillsammans.
Donska	158,594	818,487	548,999	1,367,486
Kubanska	66,273	519,007	152,805	671,812
Terekska	21,310	130,244	5,581	135,825
Astrachanska	8,128	22,797	1,434	24,231
Uralska	70,563	90,397	27,561	117,958
Orenburgska	92,781	290,798	16,462	307,260
Sibiriska	55,888	94,462	13,483	107,945
Semirje-tsjenskiska	2,642	19,791	4,606	24,397
Transbaikalska	85,424	143,845	4,409	148,254
Amurska	6,590	21,009	349	21,358
Summa	568,193	2,150,837	775,689	2,926,526

Den icke-kosakiska befolkningen består af andlige
samt af inflyttade personer, som egnat sig åt handel,
handtverk och jordbruk (jordbruk var i äldre tider
kosakerna förbjudet vid lifsstraff). En stor del af
jordarbetareklassen utgjordes förut af lifegna bönder
på de egendomar, som anvisats åt den 1768 införda
ärftliga kosakadeln, och hvilka 1835 gåfvos denna
till arf och eget. Efter lifegenskapens upphäfvande i
Ryssland (1863) blefvo dessa bönder egare till vissa
jordlotter, och sedan 1867 har hvarje rysk undersåte
rätt att besitta fast egendom inom kosaklanden. Den
åt de egentlige kosakerna anvisade jorden är dels
härallmänning och bildar den s. k. reservjorden,
dels öfverlåten åt stanitsorna (förvaltningsområden,
som omfatta flere kosakbyar), dels enskild (adels-)
egendom. Den åt en stanitsa upplåtna jorden står
under hennes förvaltning och utskiftas så, att
hvarje till stanitsan hörande manlig medlem vid 17
års ålder erhåller nyttjanderätt till en lott på 30
desjatiner (32,76 har). Med afseende på härkomsten
äro de egentlige kosakerna till allra största delen
storryssar; endast ett mindretal utgöres af lillryssar
(Kuban), kalmucker (Don), tatarer (Don, Ural m. fl.),
burjäter och tunguser (Transbaikalien), kirgiser,
kaukasiska folk samt (i orenburgska hären) basjkirer,
mordviner och tjuvasjer. De allra flesta bekänna sig
till grekisk-katolska läran (antalet starovertser
är stort); de öfriga äro hedningar (kalmucker,
burjäter och tunguser) och muhammedaner (tatarer och
kirgiser). Landtbruk (mest odlas hvete) är numera
kosakernas förnämsta näringsfång; dernäst komma

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>