Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristallografi, miner., kem., är vetenskapen om kristallerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en sfer; från medelpunkten fällas vinkelräta linier
mot hvarje kristallyta, och dessa förlängas, till
dess de träffa sferens yta i punkter, af hvilka hvar
och en angifver läget af en yta.
Efter uppställandet af kristallsystemen genom Weiss
och Mohs hafva inom den geometriska kristallografien
inga vigtigare upptäckter skett. Genom Naumann
(i Leipzig) och Miller (i Cambridge) hafva de
analytiska metoderna ytterligare utvecklats och
den kristallografiska vetenskapen genom enklare och
på samma gång mera fulländadt framställningssätt
vunnit allmännare utbredning. Naumann följde
dervid den analytisk-geometriska metoden,
medan deremot Miller genom införandet af sferisk
trigonometri gaf sin framställning en hög grad af
elegans. Dessa båda sistnämnda kristallografer hafva
äfvenledes infört hvar sitt nya beteckningssätt
af kristallformerna, hvilka båda äro i allmänt
bruk. Båda kunna lätt härledas ur det förut
angifna weiss’ska beteckningssättet. Enligt Naumanns
beteckningssätt skrifvas äfven axel-koefficienterna,
men i förening med en enda bokstaf, O eller P, som
utmärker grundformen. Så är t. ex. (a : a : [oändlig] a)
(Weiss) = [oändlig] O (Naumann) samt (a : b : 3 c) (W.) =
3 P (N.). Det s. k. millerska beteckningssättet är
först angifvet af Grassmann och Whewell. Enligt
detsamma ingår icke axelsystemet i symbolen, och
i st. f. koefficienterna angifvas deras reciproka
värden, hvilka kallas indices. Tecknen för de
nyss anförda formerna blifva således (110) och
(331). De millerska tecknen hafva sin största
användbarhet vid kristallografiska beräkningar,
emedan man då icke använder koefficienterna,
utan indices. Vidare äro de öfverlägsna de andra
tecknen genom sin korthet och enkelhet och särskildt
egnade för framställningen af sammanhanget mellan
kristallformen och de fysiska egenskaperna. – Bland
den geometriska kristallografiens framsteg i senare
tider må särskildt nämnas v. Langs formulering
af symmetrilagarna ("Krystallographie", 1860),
genom hvilken betraktelsen af kristallformerna
återinförts på en naturligare väg. Särskildt har
detta betraktelsesätt varit af vigt för den riktiga
uppfattningen af de hemiedriska formerna, i det
att dessa numera icke betraktas såsom undantagsfall
eller bihang till de motsvarande holoedriska,
utan såsom sjelfständiga afdelningar med från de
holoedriska skilda symmetri-egenskaper. Beträffande
kristallernas fysiska byggnad hafva åsigterna, sedan
Haüy uppställde sin lära om "molécules intégrantes",
undergått en fullständig omgestaltning. Fysikens
läror tillåta icke, att man antager kristallerna
uppbyggda af partiklar med en bestämd form, hvilka
beröra hvarandra såsom tegelstenarna i en mur. Många
fysikaliska fenomen fordra för hvarje molekyl, som
sammansätter en kropp, ett visst rum, inom hvilket
de svängningar försiggå, hvilka uppfattas som
ljus, värme o. s. v. Absorptionen af gaser i fasta
kroppar förutsätter äfven mellanrum likasåväl som
elasticitetsfenomenen. Derför betraktar man hvarje
kristall såsom uppbyggd af molekyler, hvilka icke
beröra hvarandra, utan sväfva fritt, men för öfrigt
hafva samma anordning som
Haüy’s "molécules intégrantes". Det kan synas
öfverraskande, att man har att föreställa sig
elementardelarna i en fast kropp sväfvande, enär
man då skulle kunna se genom det fria rummet mellan
molekylerna, under det att dock många kristalliserade
kroppar äro ogenomskinliga. Men det eger härvid
samma förhållande rum som vid anblicken af en skog
på stort afstånd: den synes som en kompakt massa,
ehuru hvarje träd är fristående. Kristallmolekylerna
tillskrifver man ingen bestämd gestalt, ty deras form
är utan betydelse. Genom detta betraktelsesätt, enligt
hvilket kristallerna äro uppbyggda af nätformigt
fördelade molekyler, kan man förklara 1) lagen om
de rationella indices, 2) kristallernas klyfbarhet,
3) deras symmetri-egenskaper. Det kan nämligen
matematiskt bevisas, att symmetri-egenskaperna
hos de möjliga slagen af punktnät (molekularnät)
fullkomligt sammanfalla med kristallsystemens
symmetri-egenskaper. Föreställningen om kristallernas
uppbyggnad af molekyler har hufvudsakligen utbildats
af Bravais (1850), Frankenheim (1856) och Sohncke
(1879).
Samtidigt med att den geometriska kristallografien
på detta sätt utvecklades, uppstod äfven den
fysikaliska kristallografien. Dess historia
sammanfaller i det hela med fysikens, enär alla
tiders fysici med intresse egnat sig åt kristallernas
undersökning. Erasmus Bartholin upptäckte 1670 ljusets
dubbelbrytning (på kalkspat, samma mineral, på hvilket
så många andra mineralogiska upptäckter blifvit
gjorda, att det blifvit sagdt: "kalkspatens historia
är mineralogiens historia"). Huyghens uppställde
kort derefter (1690) sin på undulationsteorien
byggda förklaring öfver dubbelbrytningen i kalkspat
och upptäckte kristallernas förmåga att polarisera
ljuset. Först ett århundrade senare, då striden
mellan undulationsteorien och Newtons emissionsteori
åter upptogs, erhöll Huyghens’ dubbelbrytningslag
sin experimentella bekräftelse genom en mängd
undersökningar af Haüy, Wollaston och Malus. Biot
visade, genom att utsträcka undersökningen till flere
mineral, att kristaller med samma slags dubbelbrytning
som kalkspat (en-axiga kristaller) måste delas i
två slag, positiva och negativa. De af honom samt af
Brewster och Arago företagna undersökningarna ledde
snart till upptäckten af de tvåaxiga kristallernas
dubbelbrytning. Då ett större antal mineral blifvit
optiskt undersökt, kunde Brewster slutligen uppställa
den lag, som bestämmer sambandet mellan kristallernas
optiska och geometriska egenskaper. Enligt denna lag
äro kristaller tillhörande det reguliera systemet
enkelbrytande i likhet med glas och andra amorfa
kroppar. De hexagonala och tetragonala kristallerna
äro optiskt enaxiga, medan de rombiska, monoklina och
triklina kristallerna äro optiskt tvåaxiga. Detta
förhållande förklaras enligt undulationsteorien på
följande sätt. Hos de reguliera kristallerna äro de
tre kristallaxlarna likvärdiga. I öfverensstämmelse
dermed är ljuseterns elasticitet densamma i alla
riktningar, och ljuset fortplantar sig derför i alla
riktningar med samma hastighet. Följaktligen kommer
ljus, hvilket tänkes utg[å]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
