Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristusbilder - Kristusmonogram, förkortningar af namnen Jesus och Kristus (Christus) - Kristussymboler - Kristvalla, socken i Kalmar län - Krisusvik, vik på södra kusten af halfön Reykjanes på Island - Krita. 1. Geol., en mjuk, hvit och affärgande kalksten med jordartad struktur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
när Michelangelo i sin "Yttersta domen" framställer
Kristus skägglös och ungdomlig som en antik
Apollogestalt. Antiken har för öfrigt inverkat
på många andra sätt på 1500- och 1600-talets
Kristusbilder. Sålunda kan man spåra inflytelser
af Zevshufvudet, af den skäggige Dionysos, af
Laokoon, till och med af Niobe (Guido Reni). –
Till dessa konstperioder få vi äfven hänföra de
många framställningarna af Kristusbarnet, som
verldsherskare eller försonare, med korset och äpplet
eller andra attribut, men ensamt, ej såsom bifigur
till madonnan.
Det religiösa måleriet spelar i den moderna konsten
ingen framstående rol. De Kristusbilder, som i vårt
årh. blifvit utförda, sluta sig derför antingen till
den äldre, häfdvunna typen, i allmänhet i sådant fall
med en idealiserande hållning, eller framställer
man med stöd af arkeologiska och etnografiska
studier Kristus som en österländing i österländsk
(arabisk beduin-)drägt och med österländska drag,
i hvilka den gamla typen dock svagt återklingar. Af
sådan art äro, för att nämna ett par bekanta exempel,
ryssen Antokolskis berömda Kristus-stod och ungraren
Munkacsys lika firade "Kristus inför Pilatus". Jfr
bl. a. L. Dietrichson: "Christusbilledet" (1880).
Upk.
Kristusmonogram, förkortningar af namnen Jesus
och Kristus (Christus), under kristendomens
äldre tider använda som symboliska tecken i
st. f. figurframställningar af Kristi person eller
som prydnader, sedermera äfven som förklarande
bihang till bilderna. Den enklaste formen är
begynnelsebokstaven i det grekiska ordet [CHRISTOS]
(Christos). Med detta förbindes sedermera bokstafven
[Jota] (begynnelsebokstafven i Grek. [IESOYS] = Jesus)
eller den andra bokstafven i [CHRISTOS], det grekiska
[Rho] (= R), hvarvid stafven i denna senare äfven kan
läsas som [Jota]. Härigenom uppkomma monogrammen [tecken]
(= ICh = Jesus Christus), [tecken] ( = ChR), [tecken] (=
ChR eller IChR), af hvilka det sista är det
vanligaste, äfven förekommande under formen [tecken],
der passionskorset tydligare framträder. Någon
gång förbindes med Kristusmonogrammet ett N,
begynnelsebokstaven i Lat. noster (vår) eller
Grek. nika (han segrar), eller INRI = I(esus)
N(azarenus) R(ex) I(udaeorum), d. v. s. Jesus af
Nasaret, judarnas konung. Senare (från 1100-talet)
användas de mera tydliga bokstafssammanställningarna
XPC (af Grek. [CHR[isto]S]) samt ICXC (af [I[esoy]S
CH[risto]S]), äfvensom förkortningarna IHS eller
IHC, de tre första bokstäfverna i [IESOYS]. Det
senare monogrammet har fått en mycket vidsträckt
användning såsom inskrift på kyrkliga föremål och
såsom jesuiternas ordenstecken. Det ingår, som
bekant, äfven i den svenska Serafimerordens tecken
samt förekommer i Sverige jämväl som prydnadsmotiv å
allmogesmycken i silfver och å väfnader (Skåne). Den
vidsträckta användningen har gifvit upphof till
många olika tolkningar, t. ex. I(esus) H(ominum)
S(alvator): Jesus menniskornas frälsare, I(esus)
H(ortator) S(anctorum): J.
helgonens förmanare, I(esum) H(abemus) S(ocium): vi
hafva Jesus till följeslagare, I(n) H(oc) S(alus): här
är frälsningen, och I(n) H(oc) S(igno) (näml. vinces):
i detta tecken (skall du segra), d. v. s. en latinsk
öfversättning af den inskrift, som – enl. Eusebius’
berättelse – jämte korsets bild visade sig på himmelen
ofvanför den nedgående solen för kejsar Konstantin,
då han (312) drog ut mot Maxentius (se Konstantin,
sp. 1229). Härtill kan läggas den svenska, ganska
enkla och sinnrika allmogetolkningen I(esus) H(errans)
S(on). – Såsom beslägtade med Kristusmonogrammen få
vi anse äfven bokstäfverna Α och Ω, A och O (se A,
sp. 2), hvilka bokstäfver ofta äro förbundna med de
egentliga monogrammen, det grek. ΟΩΝ, "den varande",
"den som är", samt vidare ordet ΙΧΘΥΣ (ICHTHYS), som
innehåller begynnelsebokstäfverna till de grekiska
orden [Iesoys Christos Theou Yios Soter] (= Iesus
Christos Theu Hyios Soter = Jesus Kristus Guds Son
Frälsare) och, läst som ett ord, betyder "fisk" samt
ofta finnes användt under den äldsta kristna tiden.
Upk.
Kristussymboler. Såsom en symbol för att
beteckna Kristus användes redan under 2:dra
årh. bilden af en fisk, med hänsyftning på den i
art. Kristusmonogram omtalade bokstafsleken I,
ch, th, y, s. – Något senare förekommer äfven
lammet, med hänsyftning på Johannes Döparens utrop:
"Se Guds lam", samt framställningarna om lammet i
uppenbarelseboken. Lammet framställes ofta med ett
Kristusmonogram öfver sig, med kors eller korsfana,
och blod rinner från dess hals ned i en kalk. Flere
fiskar på samma framställning beteckna deremot
de genom dopets bad frälsta menniskosjälarna,
flere lam medlemmarna af Kristi hjord. Utom dessa
symboler förekommer under den äldre kristna tiden
och den egentliga medeltiden en mängd andra med mer
eller mindre tydlig hänsyftning på Kristus och kända
bibelställen, sålunda lejonet af Juda, den upphöjda
ormen, vidare enhörningen, hjorten, hönan, pelikanen,
klippan, vinstocken, den sjuarmade ljusastaken m. fl.
Upk.
Kristvalla, socken i Kalmar län, Norra
Möre härad. Arealen 11,968 har. 1,932
innev. (1883). K. utgör ett konsistorielt pastorat af
3:dje kl., Kalmar stift, Norra Möre kontrakt. Inom
socknen, 32 km. från Kalmar, ligga Kristvalla
helsobrunn (jernvatten) och badinrättning.
Krisuvik, vik på södra kusten af halfön Reykjanes
på Island, märklig genom i närheten liggande
svafvelgrufvor, hvilkas bearbetande dock är förbundet
med så stora svårigheter, att brytning endast tidtals
egt rum. C. R.
Krita (Lat. creta). 1. Geol., en mjuk, hvit och
affärgande kalksten med jordartad struktur. Den
utgöres till stor del af kalkskalen af foraminiferer
(Globigerina m. fl.) och innehåller äfven
andra organiska lemningar i stor mängd. I dess
sammansättning ingå jämväl amorfa kalkpartiklar. Denna
bergart tillhör företrädesvis kritsystemet
(se d. o.), som efter densamma har fått sitt namn;
den finnes dock endast i de yngsta lagren och
företrädesvis i nordvestra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
