Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kritsystemet, geol., är det yngsta af de mesozoiska systemet och har fått sitt namn efter den deri på åtskilliga ställen uppträdande bergarten krita
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spongierna (svamparna) äro mycket talrika, och
deras kiselnålar hafva troligen till stor del lemnat
materialet till flintan. Korallerna äro i allmänhet
af mindre betydelse, ehuru lokalt uppträdande i
stor mängd. Sjöliljorna (krinoiderna) äro sällsynta
i jämförelse med deras förekomst inom äldre system;
dock finnas slägtena Pentacrinus, Bourgucticrinus,
Marsupites, Antedon m. fl. Af mindre
betydelse äro sjöstjernor, hvaremot sjöborrar
(echinodermer) äro mycket talrika, såväl de reguliera
(Cidaris, Salenia m. fl.) som de irreguliera
(Galerites och särskildt familjen Spatangidae med
iMicraster, Ananchytes m. fl.). Af blötdjuren
(molluskerna) äro mossdjuren (bryozoerna)
mycket talrika, och likaså uppträda äfven
armfotingarna (brachiopoderna) ganska allmänt
(såsom Terebratula, Magos, Rhynchonella, Crania).
Äfven musslor (lamellibranchiater eller bivalver)
förekomma i stor mängd (Ostrea med Exogyra och
Gryphaea, Pecten, Inoceramus, Trigonia m. fl., äfven
sötvattensformer, t. ex. Unio). Familjen Rudistae
(Radiolites, Hippurites) är särskildt utmärkande och
förekommer inom vissa områden i utomordentlig mängd.
Snäckorna (gastropoderna) äro mindre talrika
och karakteristiska; de närma sig i allmänhet de
nu lefvande. De aldra flesta äro hafsformer,
och blott några få hafva tillhört sött vatten.
Af hufvudfotingarna (cephalopoderna) fortlefver
slägtet Nautilus med några arter. Belemniterna,
med slägtena Belemnitella och Actinocamax, utdö
med kritsystemet, liksom ock ammoniterna.
Jämte talrika arter af det egentliga slägtet
Ammonites äro äfven ammoniternas s. k. biformer
(t. ex. Baculites, Crioceras, Scaphites,
Turrilites) karakteristiska. Leddjuren spela
ingen framstående rol i kritsystemets fauna;
kräftdjur, såväl långsvansade (Glyphea) som
kortsvansade (Dromia, Callianassa), förekomma,
liksom ock representanter för Entomostraca och
rankfotingar (cirrhipeder). Bland ryggradsdjuren
(vertebraterna) äro fiskar ej sällsynta, men förete
intet särskildt anmärkningsvärdt; de allmännast
förekommande lemningar af dem äro tänder af hajar.
Bland ödlorna (reptilierna) utdogo under
kritperioden enaliosaurierna och dinosaurierna.
Hufvudsakligen i den äldre delen af kritsystemet
äro de dock jämte flere andra former tämligen
allmänna, så Ichtyosaurus och Plesiosaurus bland
enaliosaurierna, Iguanodon bland dinosaurierna,
Pterodactylus bland pterosaurierna, Mosasaurus bland
Lacertilia, m. fl. Äfven förekomma krokodiler och
sköldpaddor. Kritsystemet i Nord-Amerika är rikt på
ödlor. Foglarna hafva visserligen endast några få,
men högst egendomliga representanter, såsom Ichtyornis
m. fl. Däggdjur hafva hittills ej anträffats.
Gränsen mellan kritsystemets och jurasystemets
marina lager är i mellersta Europa i allmänhet skarp,
i synnerhet då en sötvattensbildning (wealden), som
vanligen till större delen räknas till kritsystemet,
skjuter sig emellan bägge. I Medelhafslanden sker
deremot öfvergången mellan dessa bägge system
småningom (genom den s. k. tithoniska etagen; se
Jurasystemet, sp. 1461). Gränsen uppåt mot
tertiärsystemet är i mellersta Europa skarp. Man har
deremot tvistat om hvarest gränsen mellan dessa
system i vestra Nord-Amerika bör dragas, enär
en flora med tertiär prägel förekommer i lager,
som hysa en kritfauna. Konseqvent böra de föras
till kritsystemet, enär den geologiska indelningen
gjorts efter faunan och ej efter floran, i hvilket
senare fall gränserna mellan de olika systemen
ofta skulle blifvit helt andra än de nu äro. – Den
första geologiska klassifikationen af kritsystemet
gjordes efter de i nordvestra Frankrike och sydöstra
England uppträdande bergarterna eller deras lokala
benämningar. Enligt denna indelades kritsystemet
nedifrån uppåt i följande etager, underafdelningar
eller led: Undre grönsand, Gault, Öfre grönsand,
Kritmärgel och Krita. D’Orbigny har sedermera
föreslagit en annan indelning, hvars benämningar äro
valda efter de latinska namnen på de orter, hvarest
ifrågavarande bildningar äro typiskt utvecklade. Denna
indelning har nu blifvit allmänt antagen och stämmer
för öfrigt ganska bra öfverens med den gamla. Dessa
etager äro: 1. Neokom (efter Neuchâtel) = Undre
grönsand, 2. Aptien, 3. Albien (namn efter orter i
södra Frankrike; dessa bägge etager motsvara ungefär
Gault, hvilken benämning ofta nyttjas i deras ställe),
4. Cenoman (efter Le Mans) = Öfre grönsand,
5. Turon (efter Tours) = Kritmärgel,
6. Senon (efter Sens) = Krita, hvarjämte tillagts
ett nytt led: "Étage danien l. maestrichtien"
(efter Danmark och Maestricht), motsvarande
Yngre kritan. – Kritsystemets aflagringar i
Europa äro ingalunda likformigt utbildade. Man kan
urskilja två geografiska områden l. provinser:
1) den sydliga eller mediterrana och 2)
den nordliga eller central-europeiska. Till den
förra räknas de i södra Frankrike, Medelhafslanden,
vid Salzburg m. fl. st. förekommande bildningarna.
Dessa utmärkas hufvudsakligen derigenom att
rudisterna (Hippurites m. fl.) der uppträda i så stor
mängd, att de ofta bilda nästan hela bergmassor.
De uppnå betydlig storlek samt förekomma i många
arter och med en otrolig rikedom på individer.
Till det norra krithafvets aflagringar räknas de
i Storbritannien, norra Frankrike, Belgien, Holland,
nordvestra Tyskland, Sachsen, Böhmen, vid Regensburg
(sydligaste punkten) och kring Östersjön uppträdande
bildningarna. Äfven der finnas visserligen
rudister, men mycket sällsyntare. Arterna äro
betydligt färre samt individerna både mindre och
fåtaligare än i södra området. Endast sällan (Böhmen)
uppträda de i så stor mängd, att de utgöra vigtiga
delar af bergarten. I sydvestra England finnes
på gränsen mellan jura- och kritsystemen en
sötvattensbildning, som motsvarar äldre delen af
neokom-etagen. Den kallas "wealden" och innehåller
jämte sötvattensmollusker äfven landödlor
(Iguanodon) och landväxter af jura-typen, stundom
ännu med rötterna fastsittande i den mylla, hvari
de vuxit. Wealdenbildningar finnas ock i
nordvestra Tyskland och innesluta der äfven mindre
kolflötser. Med undantag af wealden äro öfriga
i norra Europa förekommande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
