Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 9. Kristendomen - Lloyd / 157-158 (1885) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krut ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mindre mot den teoretiska beräkningen, enligt hvilken
de gasformiga produkterna skulle utgöra 59,2 proc. af
krutets ursprungliga vigt. Den vid förbränningen
utvecklade temperaturen uppgår till öfver 3,000°
C. Krutets fysiska verkan i ett eldvapen yttrar sig i
gasens sträfvan dels att spränga vapnets väggar, dels
att slunga projektilen framåt samt tvinga eldvapnet
tillbaka (gifva det "rekyl"). Det tryck krutgasen
utvecklar i loppet är ganska olika, beroende på
laddningens storlek m. m., men uppgår i pansarbrytande
pjeser ända till 3,000 atmosferer. Krutkornens
storlek och form vexla ganska betydligt. Till
eldhandvapen nyttjas finkornigt (högst 2,12 mm. korn)
gevärskrut, för fält- och positionspjeser styckekrut
(högst 10 mm. korn) och för gröfre pjeser krut af
ända till 54 mm. korn. I Sverige har det finkorniga
handgevärskrutet 0,7 mm. kornstorlek (fig. 1), samma
sorts styckekrut 1,5 mm. Af det



grofkorniga användes 5 mm. (kornstorlek 4,5–6 mm. Fig. 2)
irreguliert till fält- och positionspjeser

samt kubiskt 15 mm. (kornstorlek 13–16
mm.) till fästningspjeser af medelkaliber och 23
mm. (kornstorlek 20–25 mm. Fig. 3) till pansarbrytande
pjeser. Krutkornens form är dels
oregelbunden, irregulier, dels kubisk eller parallelipipedisk, dels,
i synnerhet för gröfre kanoner, regelbundet prismatiska kakor af



sexsidig form (fig. 4) med en eller flere cylindriska
kanaler. Denna vexling i kornens storlek och form
afser att ej fresta eldvapnet öfver dess förmåga,
utan att utveckla ett jämnt verkande gastryck på
projektilen, ända till dess den lemnar mynningen,
då i ett eldvapen af riktig längd hela laddningen
bör vara förbrunnen.

Bergskrutet, som vid minarbeten i jord ännu användes,
men som vid andra sprängningsarbeten blifvit
utträngdt af starkare spräng medel, tillverkas af
mindre rena beståndsdelar. Det svenska bergskrutet
består af 65 proc. salpeter, 15 proc. kol och 20
proc. svafvel. Bergskrutets olägenheter äro att
det skadar arbetarna genom utveckling af koloxid,
svafvelväte och grufgas, att det vid sprängning under
vatten endast med svårighet skyddas för förstöring
samt att sprängningsarbetet går
långsamt. I dess ställe använder man derför
bl. a. nitroglycerin, dynamit, komprimeradt
bomullskrut, bomullskruts-dynamit samt spräng-
och krigs-spräng-gelatin. – Som krigskrutet har en
mängd olägenheter, hvilka ej ens den omsorgsfullaste
tillverkning förmår häfva, hafva andra ämnen blifvit
föreslagna att användas i dess ställe. Bland
de förnämsta af dessa må nämnas bomullskrut (se
d. o.), nitrificeradt träkrut, pikratkrut och
kolsyradt papperskrut. – Nitrificeradt träkrut är
uppfunnet af en preussisk artillerikapten Schultze
och tillverkas af små träkorn, som behandlas med
soda och klor, hvarefter de läggas i en blandning
af 40 delar salpetersyra och 100 delar svafvelsyra,
urtvättas i rent vatten och genomdränkas med en
lösning af 4 proc. af deras vigt kalisalpeter
och gult blodlutsalt. – Pikratkrut, uppfunnet af
den franske kemisten Designolle, är ingenting
annat än vanligt krut, i hvilket svaflet blifvit
ersatt med pikrinsyradt kali. Gevärskrutet innehåller 78
proc. salpeter, 12 proc. kol och 10 proc. pikrinsyradt
kali, det gröfsta kanonkrutet deremot af samma ämnen,
resp. 72, 9 och 19 proc. Det tillverkas ungefär på
samma sätt som vanligt krut och liknar detta till
det yttre. – Klorsyradt papperskrut, äfven kalladt
Mellands krut, består af papper, som doppas i en
lösning af kol, kalisalpeter och klorsyradt kali,
hvarefter det torkas och förvaras rulladt. Ingen af
dessa krutsorter har dock ännu i krigsbruk besegrat
det vanliga krutet.

Till fyrverkeripjeser nyttjades
antagligen krut i Kina redan före vår tidräkning. Från
år 969 e. Kr. omtalas förekomsten derstädes af
ett slags raketpilar, hvilkas hylsor inneslöto
en drifsats, sannolikt af krutets beståndsdelar,
åtminstone dess vigtigaste (salpetern). När man hör
talas om de kolossala stenblock, som i forna tider
användes till tempelbyggnader och palats, bl. a.
i Baalbek, ligger nära till hands att antaga,
att krut redan då nyttjades som sprängmedel. Från
Asien spred sig säkerligen kännedom om krutet
till Europa genom araberna. Dock först mot slutet
af 1200-talet omnämnes det af några författare,
såsom Marcus Graecus, Albertus Magnus (d. 1280)
och Roger Bacon (d. omkr. 1294). Den förste af
dessa omtalar en raketsats af 67 proc. salpeter,
22 proc. kol och 11 proc. svafvel. Tanken på att
använda krut som drifmedel i eldvapen, eller
"konsten att göra artilleri", tillskrifves först,
dock utan säkra bevis, den tyske franciskanmunken
Berthold Schwarz (omkr. 1330). Något före eldvapnens
uppträdande i Europa, eller i början af 14:de
årh., kan derför kännedomen om krutets användning
till krigsbruk derstädes anses säker. 1340 fanns
en krutfabrik i Augsburg, 1344 en i Spandau och
1348 en i Liegnitz. När krutet först användes
i Norden är lika ovisst. Likväl känner man, att
1360 tillverkades krut i Lybeck, och 1372 fanns en
krutqvarn i Ribe. Stockholms stads äldsta i behåll
varande räkenskaper (från 1431) visa, att der funnos
kanoner och krut, och 1464 omtalas derstädes en
krutmakare: mäster Berend. Inom Frankrike började
man först (på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>