Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kräftan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skal. Det gamla skalet afkastas, vanligast en gång
om året (hos högre kräftdjur), hvarefter kroppen
tilltager i storlek, tills det nybildade skalet
hämmar tillväxandet (se vidare nedan). Nästan alla
kräftdjur lefva af djuriska ämnen; många suga, såsom
parasiter, safter ur lefvande djur. Man kan urskilja
följande ordningar bland kräftdjuren: 1. Thoracostraca
(Podophthalmata, "skaftögda"; underordn. Stomatopada,
Decapoda m. fl.), 2. Arthrostraca l. Edriophthalmata
(ledkräftor; Amphipoda, Isopoda), 3. Phyllopoda
(bladfotingar), 4. Ostracoda (musselkräftor),
5. Copepoda (loppkräftor) och 6. Cirrhipedia
l. Cirrhopoda. De två första ordningarna kallas
sedan gammalt med ett gemensamt namn Malacostraca, i
motsats till Entomostraca, som omfatta ordningarna 3,
4 och 5. – De större kräftdjuren, såsom den vanliga
flodkräftan samt de i hafvet lefvande hummerarterna
och räkorna, hafva välsmakande kött och räknas bland
bordets läckerheter. Kräftfångst drifves derför,
såväl i Sverige som i öfriga delar af Europa,
ganska ifrigt. Värdet af fångsten är icke närmare
kändt, men stiger antagligen till rätt betydligt
belopp. Från Tyskland exporteras ganska mycket
kräftor till Frankrike, hufvudsakligen till Paris,
hvarest mellan 200–300 tusen tjog kräftor förtäras
årligen. Fångsten sker på flerehanda sätt: med spön,
håfvar och burar. Den har drifvits alla årstider,
men på senare tider har man i Sverige såsom i andra
land på lagstiftningsväg sökt motarbeta kräftornas
minskning. Så finnas nu (1885) redan utfärdade eller
under handläggning stadgar för kräftfångsten uti
samtliga södra och mellersta Sveriges län, i hvilka
kräftor förekomma. I landskapen vid vestkusten, Bohus
län och Halland, förekommer icke kräftan i nämnvärdt
antal, liksom hon saknas i vissa trakter äfven
inom andra delar af hennes utbredningsområde. Till
hvad som redan i art. Flodkräftslägtet anförts må
läggas ett par upplysningar rörande fortplantningen
och skalfällningen, hvilka äro af vigt att känna
för kräftfångstens rationella bedrifvande. Honor
och hannar bland kräftorna skiljas från hvarandra
genom ett par på första och andra stjertringarna
hos hannen befintliga bihang, hvilka, utsträckta,
räcka till sädeskanalernas öppningar på femte
benparets höftleder, hvarifrån genom dessa bihang
säden öfverföres dels till äggstockarnas mynningar
på femte benparets höftleder hos honan, dels till
stjertfenans undersida. Sädesvätskan, som stelnar i
vattnet, bildar här s. k. spermatoforer, och äggen
komma i beröring med säden vid utträdet ur äggledarna
samt på undersidan af stjerten, der de fästas,
medelst en slemmig afsöndring, vid stjertsegmentens
bihang. Kräftornas parning eger rum på senhösten
(i Okt. och Nov.), hvarefter de drägtiga honorna
hålla sig gömda uti i strandbrädden gräfda hålor,
ur hvilka de på våren framkrypa. Ungarna utkläckas
i slutet af Juni eller i Juli och sitta första
tiden fortfarande fästa vid moderkräftan, tills
de mist gallblåsan. Äggens antal är ringa, vanligen
ej öfverstigande ett par hundra. Kräfthonan synes ej
fortplanta sig oftare än
hvartannat år. För kräftornas skyddande är det af
stor vigt, att de skonas under fortplantningen,
synnerligast på våren, då de drägtiga honorna
framkomma ur sina kryphål. Man har derför i
stadgarna för kräftfångsten städse föreskritvit deras
fridlysning under våren och sommaren, under hvilken
sistnämnda tid en annan för kräftan ytterst vigtig
process försiggår, nämligen skalfällningen. Denna
sker hos de äldre en gång, hos ungarna flere
gånger om året. Någon tid före skalfällningen,
som inträffar från slutet af Juli till början af
Aug., börjar skalet, synnerligast på ryggen, att
förtunnas genom kalkbeståndsdelarnas resorption,
af hvilka de s. k. kräftstenarna bildas, och långs
gripklorna uppstå en eller flere remnor. Kräftan
kryper vid skalömsningen ryckvis ur det gamla
skalet, och det nya erhåller på omkr. en vecka
normal fasthet. Vid bildningen af det nya skalet
förbrukas kräftstenarna, och kräftan äter upp det
gamla skalet. Efter skalömsningen är kräftfångst,
enligt under senare åren utfärdade stadgar, tillåten
under Aug., Sept. och Okt. månader. I några stadgar
äro fångst af kräftor under tre decimaltums längd
samt försäljning af kräftor under fridlysningstiden
förbjudna. Kräftan anses växa tämligen långsamt, och
först vid tre års ålder, då hon vanligen har en längd
af omkr. 9 cm., är hon fortplantningsduglig. Hon når
en längd af ända till 19 cm. och väger då omkr. 125
gr., men anses vid denna störlek vara ganska
gammal. Kräftan hålles på vissa ställen i dammar
eller bassänger och är föremål för ett slags odling.
O. T. S. R. L.
Kräfva, anat., kallas en på somliga foglars matstrupe,
i närheten af bröstet befintlig utvidgning, som är
försedd med en mängd körtlar, hvilkas afsöndringar
tjena till att uppmjuka födoämnena, innan dessa gå
in i magen. Endast roffoglar och sådana växtätande
foglar, som svälja frön och sädeskorn hela och
oskalade, äro försedda med detta organ. C. R. S.
Kräkla (af Isl. krækla, krökt qvist, af krókr, krok),
biskopsstaf. Se Biskopsskrud.
Kräklingbo, socken i Gotlands läns norra
härad. Arealen 4,584 har. 474 innev. (1883). K. bildar
med Anga och Ala ett konsistorielt pastorat af 3:dje
kl., Visby stift, Medelkontraktet.
Kräklinge, socken i Örebro län, Hardemo härad. Arealen
3,914 har. 1,183 innev. (1883). K. utgör ett
konsistorielt pastorat af 2:dra kl., Strengnäs stift,
Edsbergs kontrakt.
Kräkmedel. Se Emetica.
Kräkning, uppkastning (Lat. vomitus), är en akt,
hvarigenom innehållet i magsäcken (stundom äfven
i tarmarna) utdrifves genom munnen. Denna akt är
vanligen en s. k. reflexrörelse, d. v. s. att genom
en retning på sensitiva nerver, vare sig i magsäcken
(qväljning, äckel) eller i något annat organ,
såsom lifmodern, bukhinnan, njurarna, framkallas en
motorisk impuls, som bringar bukpressen (diafragmat
och bukmusklerna), sannolikt äfven magsäckens
muskelhinna, i en merendels våldsam, oemotståndlig,
krampaktig sammandragning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
