Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kurdiska språket ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förnämsta af dessa följer Dünas venstra strand
och bildar vattenskilnaden mellan denna flod och
Aa. En annan, som skiljes från den förra genom
Mitau-slätten, följer Windau och går mot n. ända
till K:s nordspets, Domesnäs. Den 340 km. långa,
merendels flacka kusten bildar knappt någon enda
vik; de enda punkter, der fartyg kunna landa, äro
Windau, Libau och Polangen. Parallelt med kusten
löpa långa sandbankar, hvilka ofta sträcka sig
10–15 km. ut i hafvet och äro mycket hinderliga för
sjöfarten. Kusterna hemsökas af flygsand, mot hvars
allt svårare härjningar sedan 1835 åtskilliga arbeten
utförts. Jorden är i allmänhet bördig och består
mest af lera. I geognostiskt hänseende tillhör K. det
devoniska systemet. De nedre lagren bestå af sandsten,
de öfre af mergel och kalksten. Jurasystemet uppträder
vid Aas och Windaus nedre lopp. Erratiska block finnas
spridda öfverallt. De största vattendragen äro Düna,
gränsflod mot Vitebsk och Livland, Aa, som uppstår
genom förening af Muhs och Memel och genom en arm,
Bulderaa, är förenad med Düna, samt Windau, som
vid staden Windau mynnar ut i Östersjön. Sjöarna,
öfver 300 i antal, betäcka 261 qvkm. De största äro
Usmaiten (41 qvkm.) samt strandsjöarna Papen (17,4
qvkm.) och Libau-sjön (43 qvkm.) på Östersjökusten
samt Angern (50 qvkm.) vid Rigaviken. Klimatet är
mildare än i Livland, dock äro vintrarna vanligen
mycket kalla. Medeltemperaturen för året är i
Mitau 6° C., för den kallaste månaden (Jan.) -
5,5°, för den varmaste (Juli) 17,6° C. Åkerbruket
är jämte boskapsskötsel hufvudnäring och skötes
på ett mera rationelt sätt än i de angränsande
guvernementen. Råg, hafre, hvete, korn, foderväxter,
lin och hampa odlas mest. Industrien är med undantag
af bränvinsbränning ej betydlig; icke häller
handeln. Utförseln består mest af bränvin, spanmål,
lin, hudar och trävaror, införseln af manufaktur- och
kolonialvaror. Jernvägslinien Petersburg–Varsjav
genomskär sydöstra hörnet af K. En kort bana går från
Riga till Tuckum och en från Riga öfver Mitau genom
södra K. till Libau. K:s befolkning, som 1880 uppgick
till 688,440 pers., består hufvudsakligen af letter,
hvilka bilda bondeståndet. Med afseende på bekännelsen
voro (1870) 508,200 lutheraner, 58,600 rom. och
14,400 grek. katoliker, 3,200 raskolniker och 35,000
judar. 81,7 proc. tillhörde den litaviska folkstammen
(deraf 2 proc. egentliga litaver, 0,5 proc. schmuder
och 97,5 proc. letter), 4,3 proc. voro slaver (deraf
hälften ryssar), 7,8 proc. tyskar, 5,8 proc. judar och
0,4 proc. liver (längst i n.). Tyskarna bilda adeln
och större delen af stadsbefolkningen. Lutherska
kyrkan har ett provinskonsistorium i Mitau. I
spetsen för förvaltningen står en guvernör. I
militäriskt hänseende tillhör K. militärdistriktet
Vilna. Guvernementet indelas i fem kretsar:
Goldingen, Hasenpot, Mitau, Selburg och Tuckum. Ännu
har K. liksom de öfriga Östersjöprovinserna qvar
sin juridiska organisation, sina landtdagar och
kretsständer. – K., som sedan äldsta tid var bebodt
af kurer (se d. o.) och vender (af lettisk-litavisk stam), var
sedan 1245 förenadt med den livländska ordensstaten
(se Livland) till dennes upplösning 1561. Då
erhöll härmästaren Gotthard Kettler K. jämte
Semgallen såsom län af Polen. Om K:s öden under
Kettler och hans närmaste efterträdare se Jakob,
hertig af Kurland, och Kettler. Sedan Ferdinand,
den siste hertigen af Kettlers ätt, dött (1737),
genomdref hertiginnan Anna (hvilken 1730 hade valts
till Rysslands kejsarinna), att hennes gunstling
E. J. Biron af K:s ständer valdes till hertig. 1769
öfverlemnade han styrelsen åt sin äldste son, Peter
Biron, hvilkens regering oroades af oupphörliga
stridigheter med ständerna. Den kurländska landtdagen,
som författningsenligt utgjordes endast af adeln,
beslöt att lägga K. under Rysslands spira och förmådde
d. 28 Mars 1795 hertigen att mot en pension för sig
och sina döttrar afsäga sig regeringen. K. blef
sålunda en rysk provins. Kejsarinnan Katarina II
lofvade, att ständerna skulle få behålla tyska
språket och sin gamla författning. Den senare
gäller fortfarande i hufvudsak, ehuru regeringens
russificerande böjelser äfven i K. framträdt i flere
afseenden. Bondeståndets ställning förbättrades genom
lifegenskapens upphäfvande 1817. Den ryska lagboken
(svod) infördes 1835. En kejserlig ukaz påbjöd 1850
det ryska språkets användning (i st. f. det tyska)
i alla officiella skrifvelser, men genomfördes strängt
först 1867.
Kurmark, fordom hufvuddelen af Mark Brandenburg
(den mindre delen kallades Neumark), omfattade Altmark
(med hufvudorten Stendal), Vormark l. Priegnitz (med
hufvudorten Perleburg), Mittelmark (med hufvudorten
Brandenburg), Ukermark (med hufvudorten Prenzlau)
samt herrskapen Beeskow och Storkow, tillsammans
25,000 qvkm. l. 5/8 af nuv. prov. Brandenburg. Namnet
uppstod, då kurfurstevärdigheten 1356 förlänades
markgrefvarna af Brandenburg, och qvarlefde till
Tyska rikets upplösning, 1806.
Kurolslägtet, Leptosoma, zool., har räknats till
gökfoglarnas familj inom de partåiga foglarnas
ordning (Zygodactyli), men uppställes numera som
typ för en särskild, efter kurolen uppkallad
familj. Näbben är kortare än hufvudet, stark,
åtskilligt bredare bakåt, hoptryckt framåt samt vid
roten försedd med breda, yfviga, mjuka, uppåt och
mot hvarandra riktade fjädrar, som bilda en hvälfd
upphöjning bakom hvardera näsborren.
Vingtäckfjädrarna äro stora och många; stjerten har 12 pennor
samt är kort och tvär. – Kurolen, L. discolor, blir
45 cm. lång, är på framhufvudet, halsen och bröstet
blåaktigt grå, på ryggen metallgrön med kopparglans,
samt har ving- och stjertpennorna svarta. Honan är
försedd med brunaktiga fläckar och streck. Kurolen
förekommer på Madagaskar och Mayotte, lefver i smärre
flockar i skogsbrynen, har icke något begrepp om
att vara rädd, skriker nästan ständigt, då han sitter
stilla, och plägar, när han kastar sig ned ur luften,
härma örnen på ett förvillande likt sätt. Fogeln lär
spela en betydande rol i infödingarnas heliga sånger
och böner. C. R. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
