Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkostaten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sällskap, blef icke minst liflig i K. Under
den klenmodige Gregorius XVI:s pontifikat
(1831–46) utbröt i Febr. 1831 ett farligt uppror i
Romagna. Detta kufvades väl med de af påfliga
kurian inkallade österrikarnas hjelp, men de olidliga
förhållandena i K. föranledde stormakterna att i ett
till kurian afgifvet memorandum af d. 21 Maj 1831 göra
hemställan om reformer syftande åt lekmannaförvaltning
och kommunal sjelfstyrelse. Löften derom afgåfvos, men
höllos icke i tillfredsställande grad. 1832 utbröt ett
nytt uppror. Österrikarna återställde å nyo lugnet,
men qvarstannade denna gång i Bologna till 1838,
under det att fransmännen, oroade af Österrikes
växande inflytande på detta håll, samtidigt höllo
en besättning i Ancona. Oroligheter, som 1843 och
1845 utbröto i samma trakter, behandlades af den
påfliga regeringen med oklok stränghet. Med Pius
IX (1846–78) kom en ny anda i styrelsen. Han var
känd såsom en välvillig man, den der hvarken var
främmande för verldslig bildning eller otillgänglig
för patriotiska känslor och idéer, samt väckte derför
stora förhoppningar hos K:s befolkning. Reformarbetet
började. Politisk amnesti lemnades åt 6,000 fångar
samt 18,000 flyktingar och förvista, censuren
mildrades, ett borgaregarde upprättades och
kommunalstyrelsen ordnades på ett bättre sätt. En
rådgifvande församling ("statskonsulta"), sammansatt
af män från skilda provinser, började sin verksamhet
d. 15 Nov. 1847, och i Dec. s. å. inrättades särskilda
ministerier för de olika grenarna af förvaltningen. I
Febr. 1848 fann dock Pius sig hafva nått gränsen
för liberala eftergifter, och han förklarade sig
hvarken vilja veta af en konstitution eller ett
allmänt nationelt befrielsekrig mot Österrike. Men
den samtidigt inträffande Februarirevolutionen
i Paris, med hennes efterdyningar i Europa, gaf
reformsträfvandena ökad styrka. Den 10 Mars tillsattes
en af lekmän bestående ministèr, dock med en kardinal,
Antonelli, i spetsen; och d. 14:de s. m. utfärdades
en konstitutionel författning, som föreskref en
representation på två kamrar (en af regeringen
utnämnd senat och en efter census och folkmängd vald
deputeradekammare), dock med förbehållen rätt för
kardinalkollegiet att i hemlig session bifalla eller
förkasta alla af representationen antagna lagar. Det
demokratiska partiet i Rom framtvang emellertid snart
en ny ministèr under Mamiani (d. 4 Maj); och sedan
Pius IX såsom kyrkans öfverhufvud offentligen fördömt
det i norra Italien pågående kriget mot det katolska
Österrike, ehuru äfven K:s trupper deltogo deri,
blef klyftan mellan påfven och hans undersåtar allt
uppenbarare. Förgäfves ställde sig Pellegrino Rossi
i spetsen för en konstitutionel regering (Sept.); han
föll d. 15 Nov. för mördarehand, och påfven belägrades
i Qvirinalen af pöbeln samt flydde d. 24 Nov. till
Gaëta. Ett provisoriskt tremannaregentskap bildades
i Rom, en konstituerande församling (constituente
italiana) proklamerade d. 9 Febr. 1849 Romerska
republiken, och man trodde sig hafva lagt grunden
till ett fritt och enigt Italien.
Entusiaster från alla delar af halfön strömmade
till. Mazzini blef d. 30 Mars medlem af republikens
regeringstriumvirat och ledaren inom detsamma. Men
reaktionen var redan segrare i Europa, och de katolska
makterna ville icke finna sig i att påfvens verldsliga
herravälde tillintetgjordes. Spanien, Österrike och
Neapel förenade sig med den franska republiken om en
gemensam intervention. Den 25 April 1849 landsteg
en fransk kår under general Oudinot vid Cività
Vecchia och tågade d. 29 mot Rom. Men den rönte ett
kraftigt motstånd, och Garibaldi, som biträdde vid
stadens försvar, lyckades alldeles tillbakadrifva
de söder ifrån hotande neapolitanerna, hvaremot
en spansk styrka icke långt derefter besatte den
sydligaste delen af K. och österrikarna provinserna
vid Adriatiska hafvet. Slutligen, i början af Juli,
intogs Rom af fransmännen, hvarefter det d. 15
Juli förklarades hafva återvändt under påfvens
lydnad. Den 12 April 1850 höll denne sitt återintåg
i Vatikanen. Personligen sysselsatte sig Pius IX
derefter mest med åtgärder till befästande af sin
kyrkliga myndighet, hvaremot statssekreteraren,
kardinal Antonelli, under K:s återstående tillvaro
var den egentlige innehafvåren af den verldsliga
makten, hvilken han utöfvade i en hämdlysten och
strängt reaktionär anda. Om ett återställande af
1848 års konstitution blef icke fråga, men efter
påtryckning från franska regeringen vidtogs dock i
statsstyrelsen en del nya anordningar (1850–51). Så
ställdes statssekreteraren i spetsen för en konselj af
5 af honom valda fackministrar, erhöll myndighet att
å påfvens vägnar underteckna alla statshandlingar samt
blef ordförande i ett af påfven utnämndt statsråd. För
finansärendenas behandling infördes en särskild
"finanskonsulta", och municipallagar utfärdades,
enligt hvilka K. indelades i fem hufvuddelar: Rom med
område (comarca di Roma) och de fyra legationerna
Romagna, Markerna, Umbrien och Campagna-Maritima,
dessa åter i tillsammans 20 delegationer o. s. v. På
det rent materiella området vidtogs under de följande
åren en och annan god åtgärd. Så t. ex. infördes
nutidens kommunikationsväsende, och den sedan Pius
VI:s tid pågående torrläggningen af Pontinska träsken
kunde 1858 förklaras afslutad. Men i det hela förblef
K:s förvaltning öfver all beskrifning usel;
röfvareväsendet blomstrade invid Roms murar, fängelserna
fylldes med misstänkta, utan att rättslig undersökning
med dem anställdes, och tusentals familjer nödgades
begifva sig i landsflykt. Under allt detta qvarlågo
i K. sedan 1849 utländska trupper, fransmän i Rom och
Cività Vecchia, österrikare i Bologna och Ancona,
och sammanrafsade främlingar bildade det påfliga
"schweizaregardet". Det sardinsk-fransk-österrikiska
kriget 1859, vid hvars utbrott påfven förklarade
sig neutral, vardt för K. början till slutet. Sedan
österrikarna efter nederlaget vid Magenta dragit till
sig sina i K. förlagda ockupationstrupper (Juli 1859),
slet sig hela legationen Romagna lös från påfven,
förklarade sig för anslutning till konungariket
Sardinien och bildade från d. 1 Jan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
