Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkostaten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
suspension, 3) afsättning. Förseelserna äro: 1) fel
i lära, 2) förseelser i lefvernet, 3) särskilda
ämbetsförseelser. Om den allmänna kyrkotukten talas
hufvudsakligen i den svenska kyrkolagens 9:de och
10:de kap. samt i presterskapets privilegier d. 16
Okt. 1723 § 23, om den särskilda i k. cirk. d. 21
Aug. 1786 § 1 samt k. förordn. d. 11 Febr. 1687 §
15. För öfrigt hänvisas till E. G. Bring: "Kyrkotukten
enligt Svenska Kyrkans gällande ordning (1865). Om
kyrkotukten inom den kristna kyrkan i allmänhet
och dess historik se Andlig domsrätt och Bann.
J. P.
Kyrkovaktare, de af kyrkobetjeningen, som
bl. a. hafva att tillse, att ordningen under den
allmänna gudstjensten ej störes. Vid tillsättandet
af kyrkovaktare böra, enligt äldre stadganden,
företrädesvis gamla afskedade, redliga och välfrejdade
krigsmän komma i åtanka. Fordom – måhända sker
så ännu i en och annan aflägsen landsort – gick
kyrkovaktaren omkring i kyrkan under predikan och
väckte inslumrade åhörare antingen genom att med en
lång staf, som var försedd med skramlande ringar
m. m., stöta i golfvet (hvaraf han fått namnet
kyrkstöt) eller med densamma gifva de sofvande lätta
slag (hvaraf den skämtsamma benämningen spögubbe).
J. J.
Kyrkovallen, vanligen platsen utanför kyrkodörren,
oftast kallad kyrkobacken och stundom
utgörande en del af kyrkogården, var den ursprungliga
och regelmässiga samlingsplatsen för socknemännen,
då de i forna dagar skulle öfverlägga och besluta
om sina gemensamma angelägenheter. Den, som
dervid hade något att föredraga, torde hafva tagit
plats i kyrkodörren, utanför hvilken socknemännen
antagligen bildade krets. Vid dåligt väder söktes
tak inuti kyrkan. Dylika sammankomster kallas i
landslagarna, äfvensom i handskrifter från 1300-talet,
sockenting, kyrko-ting, stämma, sockenstämma eller
kyrkostämma. Sockenstugor kommo först senare i
allmänt bruk. Genom en Gustaf I:s stadga af år 1554
förnyades redan förut gifna förbud mot tings hållande
på kyrkogården, hvilket förbud samtidigt utsträcktes
äfven till andra slags sammankomster derstädes,
såsom mellan allmogen och fogdar eller konungens
utskickade för allmänna ärendens förhandling. Dylika
sammankomster upphörde dock ej så hastigt, hvarför
presterskapet vid Upsala möte 1593 yrkade, att
länsmän och fogdar vid sammankomsterna å kyrkovallen
om söndagarna icke måtte "göra några eder eller stort
munbruk". De under 1600-talet gifna föreskrifter om
publikationers afkunnande för socknemännen förlägga
dem än till kyrkovallen, än till sockenstugan,
än till predikstolen. Småningom upphörde dock
bruket att på kyrkovallen hålla sammankomster
för offentligt ändamål; men kyrkovallen är dock
fortfarande den vanliga samlingsplatsen, då de
kyrkobesökande om söndagarna afhandla sina enskilda
angelägenheter. Ännu qvarstår i 1734 års lag den
gamla rättigheten att å kyrkovall delgifva stämning.
J. J.
Kyrkovisitation. Se Visitation.
Kyrkovälde. Se Hierarki.
Kyrkovärd, i Sverige titel för vissa
kyrkoförsamlingarnas förtroendemän. Redan tidigt
lära de kristna församlingarna fått sjelfva utse
ämbetsmän för ombesörjande af sina ekonomiska
angelägenheter, ehuruväl i allmänhet presterskapet
eller biskoparna förbehöllo sig större eller mindre
inflytande på valet. I Norge, der biskopsväldet
fordom var synnerligen starkt, synas församlingarna
icke fått sådan makt, utan "kyrkoombudet" eller
"kyrkoombudsmannen" torde utsetts af biskopen ensam. I
Sverige och Danmark åter utsago församlingarna sådana
förtroendemän, utan att ens bifall af biskopen
omtalas. De kallades i Sverige kirkiudrotnar,
kirkiu gömari (= de som förvara "kirkiufae",
d. v. s. kyrkogods) eller oftare kirkiuvaeriandi,
kirkiuvaargi l. kirkiuvaerge, d. v. s. kyrkans
försvarare eller målsman (Lat. tutor ecclesiae,
Eng. churchwarden). I Sverige voro desse förtroendemän
fordom öfverallt tvänne i hvarje socken, hvarjämte
sockenpresten, med hänsyn till den kyrkliga ekonomien,
äfvenledes var att anse såsom kyrkovärd, enligt
Vestgötalagens uttryckliga förklaring. Presten och
kyrkovärdarna hade förvaltningen af kyrkans medel om
händer, men voro i vigtigare frågor bundna af å ena
sidan sockenstämmans och å den andra biskopens bifall
samt underkastade årlig redovisningsskyldighet inför
båda. Kyrkovärdarna egde äfven, såsom af åtskilliga
spår framgår, en viss befattning med kyrkotukten. Då
längre fram en mera omfattande sockeninstitution
utvecklades, nämligen kyrkorådet, hvilket öfvertog
bl. a. åtskilligt, som hörde till kyrkovärdarnas
befogenhet, ingingo desse såsom själfskrifna
ledamöter i kyrkorådet och hafva allt fortfarande
varit det. Kyrkovärdarna väljas af kyrkostämman,
som också bestämmer deras antal. (Den delaktighet
i deras tillsättning, som i städerna, enl. 1723
års prestprivilegier, synes tillkommit magistraten,
har upphört.) Förtroendet må ingen utan laga förfall
undandraga sig. Såsom af ålder, skola de hafva en
nyckel till kyrkokistan. I öfrigt åligger dem att
vid ny kyrkoherdes tillträde med denne och sexmännen
hålla inventering öfver kyrkans inventarium, skrud och
annan egendom, samt, i kronobetjents närvaro, öfver
prestgårdens. Det tillhör vidare kyrkovärden (eller
klockaren) att, då nattvard skall hållas, frambära
oblater och vin på altaret samt att, på landet,
hafva tillsyn öfver sjukstugorna. Fordom åtnjöto de
viss qvotdel af kyrkotionden (damspann); numera beror
deras aflöning, hvarom ingenting finnes stadgadt, af
församlingens goda vilja. I Danmark öfvergick rätten
att tillsätta kyrkovärdar kort efter reformationen
till de myndigheter, som blefvo kyrkornas
s. k. försvarare, och dervid har det forblifvit. I
Norge blef deras tillsättning stiftsdirektionens
sak; vid de kyrkor, som egas af menigheterna, utses
kyrkovärdarna dock af sognestyrelsen, om än med vilkor
af stiftsdirektioriens stadfästelse. Danmarks och
Norges kirkeværger äro administrativa tjenstemän,
icke förtroendemän. C. O. M-n.
Kyrkoår, den tidrymd af ett år, räknadt
fr. o. m. 1:sta söndagen i advent till nästa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
