Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lacklöpa ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
härden att under arbetet falla ut på golfvet (jfr Härd).
C. A. D.
Lacklöpa, metallurg. Se Lacka.
Lackmus (Lacca musica), ett blått färgämne,
som beredes af samma råmaterial (lafvar af
slägtena Roccella, Usnea, Lecanora, Ramalina
m. fl.) som orseille (se d. o.) och på ungefär
samma sätt. Skilnaden är endast den att man, genom
att tillsätta pottaska och låta jäsningsprocessen
fortskrida längre än vid orseille-beredningen,
åstadkommer det för orseille karakteristiska röda
färgämnets (orcinets) omvandling till ett blått,
qväfvehaltigt ämne, som kallats azolitmin. Den jästa
massan blandas med gips och krita, formas i små
tärningar och kommer på detta sätt i handeln. Ju
större mängd gips o. d., som inblandats, dess
sämre är varan. Detta kan lätt bedömas, om man
kokar den med vatten, då god vara endast bör lemna
ringa olöst återstod. Lackmus förfalskas stundom med
berlin-blått. Den användes numera ej till färgning af
tyger, men väl till att färga papper, vin, likörer
m. m. En särdeles vigtig användning har lackmus
såsom kemiskt reagens (jfr Analys), i det att en
neutral lösning deraf eller ett med dylik lösning
dränkt olimmadt papper (lackmuspapper) af minsta
mängd fri syra (äfvensom af många sura salter)
färgas rödt och af fria eller kolsyrade alkalier
blått. På senare tider har dock lackmus äfven på detta
område delvis undanträngts af andra, för inverkan
af syror och baser ännu känsligare färgämnen,
såsom rosolsyra, fenolftalein, tropeolin m. fl.
S. J-n.
Lackmus-papper. Se Lackmus.
Lackviol. Se Cheiranthus.
Laclos [-klå], Pierre Ainbroise François Choderlos
de, fransk militär och skriftställare, f. 1741,
d. 1803, var artillerikapten och sekreterare
hos hertigen af Orléans, då han skref romanen Les
liaisons dangereuses (äldsta uppl. 1782), hvilken –
förtjenstfull med afseende på intrigens behandling –
lifligt tilltalade tidens smak genom sina slippriga
sedemålningar. Under revolutionens dagar följde
han hertigens politiska hållning, var 1791 redaktör
för jakobinklubbens tidning "Journal des amis de
la constitution", blef 1792 "maréchal de camp",
fängslades 1793 såsom hertigens anhängare, men
återfick friheten efter Robespierres fall (Juli
1794). Vid sin död var han generalinspektör öfver
neapolitanska arméns artilleri.
Lacombe [lakå’ngb], Louis Brouillon-L., fransk
kompositör, f. 1818, erhöll redan 1831 första
pianopriset vid Paris’ konservatorium, gjorde
derefter med sin syster en konstresa, som slutade
i Wien, hvarest han 1834 studerade piano för Czerny
och teori för Sechter och Seyfried. Återkommen till
Paris 1839, egnade han sig alltmer åt komposition.
Efter några verk i kammarmusik följde de dramatiska
chörsymfonierna Manfred (1847) och Arva (1850), flere
bekanta vordna pianosaker, sånger, ett jättelikt
anlagdt "lyriskt epos", operan La Madone (1860),
priskantaten Sappho (1878) m. m. Han dog 1884 och
efterlemnade två operor, Winkelried och
Der Bötcher von Nürnberg. L:s musik är betydande samt
helt och hållet modern i Berlioz’ riktning. Liksom
denne tillgrep L. gerna stora vokala och instrumentala
massor för att ernå särskilda verkningar.
A. L.
La Condamine. Se Condamine.
Lacordaire [-kårdär], Jean Baptiste Henri, fransk
predikant, född 1802, hyllade i ynglingaåren ifrigt
Voltaires åsigter, men blef snart en lika ifrig
målsman för klerikalismen. L. var advokat i Paris
1822–24, ingick derefter vid Saint-Sulpice-seminariet
och prestvigdes 1827. Han tog mäktiga intryck af
Lamennais och grundade i förening med denne och
Montalembert 1830 tidskriften "L’avenir", som sökte
på en gång häfda absolut påfvevälde på det andliga
området och absolut folkvälde på det borgerliga. När
Gregorius XVI:s rundskrifvelse af d. 18 Sept. 1832
ogillade de i "L’avenir" förfäktade lärorna,
underkastade sig L. utan förbehåll och ställde sedan
denna tid sin djerfva, eldiga, romantiskt färglagda
talekonst i den bestående katolicismens tjenst. Lydnad
för den heliga stolen vardt efter detta hans lifs
rättesnöre. Han kallades 1835 till predikant i
Notre-Dame, och det väldiga templet var jämt fyldt
af åhörare, då han höll sina religionstal. Med sin
utomordentliga vältalighet åstadkom han en mängd
omvändelser och väckte den katolska tron till nytt
lif. 1837 begaf sig L. till Rom och inträdde der,
efter ett års noviciat, 1840 i dominikan-orden,
som han sedan lyckades återinföra i Frankrike
(hvarest den upphäfts 1790). Han höll religiösa
föredrag i flere större franska städer och sedan
1843 å nyo i Notre-Dame samt tog 1848, klädd i sin
hvita munkrock, plats i konstituerande församlingen
såsom deputerad for depart. Bouches-du-Rhône. 1850
utnämndes L. till provinsial för dominikan-orden i
Frankrike, grundade 1852 en manlig och en qvinlig
undervisningsorden och öfvertog 1854 ledningen af
friskolan i Sorèze (depart. Tarn). Han invaldes 1860
i Franska akademien. Död 1861. – L. sökte åvägabringa
försoning mellan ultramontanismen och det sansadt
liberala framåtskridandet; för öfrigt visade han
stor afvoghet mot den fria forskningen. Han utgaf
bl. a. Conférences de Notre-Dame de Paris (3 bd,
1835–50), Lettre sur le Saint-Siége (1838), Vie de
Saint Dominique (1840–41; 3:dje uppl. 1844), Éloges
funèbres (1844–49), Oeuvres complétes (6 bd, 1858;
2:dra uppl. 1872).
La Côte [kåt], en del af schweiziska kantonen Pays
de Vaud. Se Côte.
La Crau [krå]. Se Crau.
Lacretelle [lakröte’l]. 1. Pierre Louis L. (kallad
L. l’aîné, "den äldre"), fransk skriftställare,
f. 1751, d. 1824, var under årtiondet före
revolutionen advokat i Paris och gjorde sig bemärkt
bl. a. genom sitt med Monthyonska priset belönta
arbete Discours sur le préjugé des peines infamantes
(1784) samt sitt författareskap i "Grand répertoire
de jurisprudence" och La Harpes "Le Mercure". Han
blef medlem af états généraux 1789 och sedermera af
Lagstiftande församlingen, men lemnade denna efter
konungens fängslande (d. 10 Aug. 1792). År
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
