Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lacklöpa ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Clément Marot, Rabelais, La Fontaine m. fl. samt en
massa tidskriftsuppsatser.
La Crosse [kråss], stad i nord-amerikanska staten
Wisconsin, vid östra stranden af Mississippi,
14,505 innev. (1880). Skeppsbyggen, jerngjuterier,
maskinverkstäder samt liflig handel, i synnerhet med
trävaror. L. blef stad 1856.
La Cruz Cano y Olmedilla [-di’lja], Ramon Francisco
de, spansk dramatiker, f. 1731, d. 1795, skref
omkr. 300 teaterstycken. Han vann mycket bifall för
sina Sainetes (Mellanspel), hvilka äro något lösligt
hopkomna, men fulla af lif, glädtighet och satir samt
diktade på lättflytande vers. Hälst valde han ämnen
ur medelklassens och allmogens lif, och folkligheten i
dessa smådramer innebar en opposition mot den rådande
härmningen af franska klassiciteten. Han utgaf sjelf
Teatro, ó coleccion de los saynetes y demas obras
dramáticas (7 bd, 1786).
Lac sulphuris, Lat., "svafvelmjölk", kallas
sedan gammalt den af utfäldt, fint fördeladt
svafvel grumlade mjölklika vätska, som erhålles
derigenom att vid vanlig temperatur en utspädd
lösning af svafvellefver (eller motsvarande
svafvelkalcium-förening) sönderdelas med ättik- eller
saltsyra. Jfr Svafvel.
Lactantius, Firmianus, lärjunge af Arnobius, var
först retor och språklärare i Bitynien, sedan lärare
åt Konstantin den stores son Crispus. Han författade
åtskilliga skrifter, Institutiones divinae (i 7
böcker) m. fl., med ändamål att utlägga och befästa
den kristna läran. L. utmärker sig mindre genom
dogmatisk-filosofisk grundlighet än genom en klar och
redig framställning samt ett nästan fornklassiskt
språk, som starkt påminner om Ciceros. Han anses
hafva dött omkr. 330.
Lactuca. Se Lactucarium och Laktuk.
Lactucarium (Lactucarium anglicum Ph. Su. Ed. VI),
farmak., med., kallas intorkad mjölksaft af
Lactuca virosa L. och L. sativa samt, i senare tid,
af den i Frankrike odlade L. altissima Bieb. från
Kaukasien. Den förstnämnda arten växer vild i busksnår
å bergiga ställen i södra och vestra delen af Europas
kontinent samt i England. I sistnämnda land samt i
vissa delar af Tyskland och Österrike odlas den för
beredande af ofvannämnda drog. L. sativa L., sannolikt
en odlingsform af L. scariola L., odlas allmänt såsom
sallat och på några orter jämte L. virosa L. för samma
ändamål som denna, men L. sativa lemnar endast en
tredjedel så mycket lactucarium som L. virosa. I dessa
arters gröna växtdelar finnes en hvit, gräddlik,
opiumluktande mjölksaft, ymnigast under blomningen,
då mjölksaften företrädesvis uppsamlas. Dervid
tillgår så, att inristningar göras i stjelken,
hvarefter den utflytande saften i beröring med luften
snart blir öfverdragen med en rostfärgad hinna. Den
halftorkade mjölksaften afskrapas från stjelken,
samlas i glas- eller lerkärl samt undergår i dem
en vidare torkning. Sålunda erhållet lactucarium
förekommer i form af bruna, rödbruna eller på ytan
askgråa bitar eller smärre, korniga klumpar, hvilka
i färskt tillstånd lukta snarlikt opium och hafva en
bitter, rifvande smak. Den i sådan form i handeln förekommande drogen är farmakopéns
Lactucarium och erhålles hufvudsakligen från
England (deraf namnet anglicum). Från Tyskland fås
drogen i form af mera kompakta, mindre klot eller
segment af sådana. – Med det rätta lactucarium må
icke förvexlas L. gallicum (Thridax), som erhålles
genom afdunstning af stjelkarnas utpressade saft och
vanligen utgöres af en svart extraktlik massa. – I
lactucarium finnas många olika ämnen. Den verksamma
beståndsdelen kallas laktucin. Lactucarium var
redan i forntiden kändt (af Dioscorides) såsom
sömngifvande, men dess verkan är ganska osäker,
hvarför det numera föga begagnas.
Lacy [la’ssi], von (mindre riktigt Lascy).
– 1. Peter von L., grefve, rysk fältherre, f. 1678 uti irländska
grefskapet Limerick, härstammade från en normandisk
slägt. Han följde 1691 den afsatte konung Jakob II
till Frankrike, började der sin militära bana under
Catinat samt trädde efter hvartannat i österrikisk,
polsk och slutligen rysk krigstjenst. Han sårades
vid Poltava 1709, fick 1719 öfverbefälet på ryssarnas
härjningsfärd till de svenska kusterna, var i början
af polska tronföljdskriget (1733–35) general en
chef för den ryska armén samt kämpade under 1736–39
års turkiska krig framgångsrikt på Krim. Under
de ryska fälttågen i Finland 1741–42 var han den
ryska arméns öfverbefälhafvare, vann d. 23 Aug. 1741
slaget vid Villmanstrand och mottog d. 24 Aug. 1742
den föga underlägsna svenska härens kapitulation i
Helsingfors. I Juni 1743 lyckades han med 48 ryska
galèrer smyga sig förbi den svenska örlogsflottan
ut ur Finska viken samt hade förenat sig med Keiths
förut utlupna galèrer, då preliminärfreden i Åbo
gjorde slut på kriget. L. blef derefter guvernör
öfver Livland och dog i Riga 1751. – 2. Franz
Moritz von L., grefve, österrikisk fältmarskalk,
den föregåendes son, f. 1725 i Petersburg, blef
1750 öfverste i österrikisk tjenst. Under sjuåriga
kriget utmärkte han sig bl. a. 1757 i slagen vid
Prag och Breslau och samlade efter bataljen vid
Leuthen den österrikiska härens spillror. Utnämnd
till fältmarskalklöjtnant, reorganiserade han 1758
armén, i egenskap af fältmarskalk Dauns generalqvartermästare,
tjenstgjorde såsom sådan vid Olmütz’
undsättning och öfverrumplingen vid Hochkirch
s. å. samt vid Maxen 1759. Sistn. år befordrades
L. till "feldzeugmeister". Under fälttåget 1760
blef L., jämte Daun, genom en skicklig marsch från
Schlesien till Sachsen, Dresdens räddare (i Juli),
och i början af Okt. s. å. framträngde han med en
sjelfständig kår till Berlin, samtidigt med det att
ryssarna från ett annat håll besatte staden. Likasom
dessa uppgaf han dock redan efter ett par dagar tanken
på att hålla sig qvar der och aftågade samma dag som
den svenske befälhafvaren i Pommern, Lantingshausen,
mottog hans förslag att äfven svenska hären skulle
marschera dit (d. 13 Okt.). Han förenade sig åter
med Daun och blef jämte denne slagen vid Torgau (d. 3
Nov.). Med Daun led han senare äfven nederlagen vid
Burkersdorf och Reichenbach (1762). Efter Dauns död,
1766, blef L. fältmarskalk och president i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
