Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Laddningsförhållande ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Laddskyffel. Se Laddning.
Laddstock l. laddstake kallas en smal (cylindrisk
eller konisk) stång af trä, jern eller fjäderstål,
hvarmed skottet nedföres i pipan på ett eldhandvapen
för framladdning. Den af laddstockens ändar,
"hufvudet", som nedföres i pipan, är tjockare än den
andra och, på träladdstockar, af jern eller beslagen
med jern, koppar eller mässing. Den smalare änden
är vanligen gängad, för att kratsen (se d. o.) skall
kunna fastskrufvas. Till eldhandvapen för bakladdning
användes icke laddstock, utan en "läskstång"
l. "plunderstång", för pipans rengöring. De äldsta
laddstockarna voro af trä. Jernladdstocken
inventerades 1698 af fältmarskalken Leopold af
Anhalt-Dessau samt infördes 1730 vid preussiska
infanteriet. I svenska armén behölls träladdstocken
till straxt före utbrottet af 1741 års ryska krig.
H. W. W.
Laddstocksbajonett, en af österrikarna och
danskarna i slutet af 18:de årh. använd laddstock,
hvars öfre del utgjordes af en trekantig pik,
hvilken, när laddstocken satt i sin ränna, kunde
medelst en fjäder fästas midt för mynningen.
H. W. W.
Laddtrumma, artill., kallas vid gatlingskanonen
det vridbara magasin, hvarur patronerna falla i
patrontillföraren (se Kulspruta). Äfven revolverns
"cylinder" har stundom erhållit detta namn.
H. W. W.
Laddtyg kallas de instrument, som äro behöfliga
för en skjutpjes’ eldgifning, d. v. s. för laddning,
affyrning och rengöring. H. W. W.
Lade, liten forngrekisk ö vid kusten af landskapet
Karien i Mindre Asien, belägen midt emot Miletos
och till en del bildande dess hamn, men numera
genom uppslamning från floden Maiandros förbunden
med fastlandet. Vid L. stod 494 f. Kr. ett stort
sjöslag, i hvilket de joniske grekernas flotta
besegrades af perserna. Omedelbara följden
deraf var Miletos’ intagande och förstöring.
A. M. A.
Lade (Fornn. Hlaðir), norsk gård, belägen 3 km. ö. om
staden Trondhjem. I forntiden hade de mäktige
ladejarlarna der sitt säte. Der fanns ett stort
tempel, som ofta nämnes i sagorna och som förstördes
af konung Olof Tryggvesson. Efter ladejarlarnas fall
blef L. de norske konungarnas residens och tillföll
under medeltiden, ovisst när, Bakke kloster. På gården
står nu Strindens församlings moderkyrka. O. A. Ö.
Ladegårdsöen. Se Kristiania.
Ladenbergia. Se Cinchonaceae och Kinabark.
Ladesteder ("lastageplatser") kallas i Norge små,
vid hafvet liggande, stadslika samhällen (köpingar),
hvilka sakna stadsprivilegier. De uppkommo i 16:de
årh. till följd af den betydande trävaruexport,
som då egde rum från norska hamnar till England och
Holland. Borgare, hvilka egde näringsrättigheter
i någon af de större privilegierade städerna,
slogo sig med anledning af denna export ned vid
uthamnarna. De små samhällen, som der uppstodo, hade
rätt endast att utföra varor till utländska hamnar,
medan städerna deremot hade rätt både att lasta och
att lossa. Åtskilliga försök, som från
städernas sida gjordes att undertrycka ladestederne,
misslyckades. Efter 1814 och i synnerhet sedan
den nya handelslagstiftningen (1842) och den nya
tullagstiftningen (1880) trädt i kraft, är skilnaden
mellan städer ("kjöbstäder") och ladesteder mycket
obetydlig. Den visar sig hufvudsakligen endast i
vissa judiciella och administrativa förhållanden. Då
t. ex. städerna hvar för sig eller flere tillsammans
välja stortingsmän, utse ladestederne representanter
gemensamt med kringliggande landsbygd. O. A. Ö.
Ladgerd, Nord. mytol., en hos Saxo Grammaticus
omtalad sköldmö, som Ragnar Lodbrok äktade på ett af
sina härnadståg. Th. W.
Ladgunn, med tillnamnet Svanhvit, Nord. mytol.,
en valkyrja, som omtalas i Valundssången. Hon
var gift med Valunds broder Slagfinn.
Th. W.
Ladikije. Se Latakia.
Ladinska språket (G. I. Ascoli: favella ladina)
kallar man i vidsträckt mening, efter nämnde berömde
språkforskares föredöme, en mängd i alptrakterna n. om
Lombardiet och Venetien inhemska samt med hvarandra
såväl fonetiskt som morfologiskt nära förenade
romanska munarter, hvilka genom mellankommande
tyska och norditalienska dialekter helt naturligt
fördela sig i följande tre grupper: den vestra, från
S:t Gotthard till Ortleralperna; den mellersta, från
Adige till Piave; den östra, från Tagliamentos källor
till Isonzo. En annan och måhända lämpligare gemensam
benämning för dessa mål är rätoromanska (i vidsträckt
mening), stundom förkortadt till rätiska. Den
språkligt vigtigaste af ofvannämnda grupper och den
enda, som vunnit någon nämnvärd literär utbildning,
är den vestra, som omfattar de i schweiziska kantonen
Grisons inhemska dialekter, hvilka der kallas romanska
och i språkliga arbeten rätoromanska (i inskränkt
mening). Den mellersta gruppen omfattar ett litet
område i södra Tyrolen mellan floderna Adige i v.,
Eisack och Rienz i n. v. och n., Piave i ö. och
Avisio i s. Den östra gruppen omfattar alla i Friuli
inhemska munarter af romanskt ursprung, härvid med
inbegrepp af de österrikiska grefskapen Görz och
Gradisca, men med uteslutande af provinsen Udine, der
venezianskan råder. Blott de bägge sista grupperna
innefattas i den vanligare (och inskränktare)
meningen af uttrycket ladinska munarter (stundom
kallade "räto-ladinska"). Dessa räknas då ofta som
en särskild grupp af italienska språkets dialekter,
men mindre riktigt, då äfven i det till Italien
hörande Friuli språket långt närmare ansluter
sig till rätoromanskan i Grisons än till någon
italiensk dialekt. Rent folkligt och inhemskt nyttjas
slutligen ordet "ladinsk" (i inskränktaste betydelse)
dels som gemensam benämning på Engadindalens bägge
dialekter i motsats till den oberländska (rhenska),
dels ock som inhemskt namn på munarten i Gaderdalen
(i Tyrolen), hvilkas innevånare uteslutande kalla
sig sjelfva ladiner. Hela antalet af dem, som tala
någon ladinsk munart såsom sitt modersmål, uppgår
till omkr. 1/2 mill, hvaraf i Grisons 40,000, i Tyrolen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
