Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Læsö ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på egen bekostnad (han hade efter föräldrarna ärft
en furstlig förmögenhet) ett fartyg och stod just
i begrepp att lemna Frankrike, då han på engelska
ambassadörens föreställningar arresterades af
regeringen. Han lyckades rymma ur arresten och,
ehuru förföljd af två engelska kryssare, komma öfver
till Amerika. Der erbjöd han sig att tjena utan sold
och såsom frivillig, och kongressen gaf honom "till
följd af hans nit, lysande börd och förbindelser"
generalmajors rang (d. 31 Juli 1777). I slaget vid
Brandywine (d. 11 Sept. s. å.) fick L. sitt elddop
och en blessyr. Hans der ådagalagda bravur förmådde
Washington att åt honom utverka befälet öfver en
division, och han kämpade oförskräckt vid återtåget
från Barren Hill (d. 19 Maj 1778) samt vid anfallet
på engelsmännens ställning vid Monmouth. Sedan
äfven Frankrike (1778) förklarat England krig,
gjorde L. (Jan. 1779) ett sex månaders besök i
sitt fädernesland, der han arbetade för Amerikas
sak. Efter återkomsten till Förenta staterna och
ända till hösten 1781 hade han till uppgift att
leda försvaret af Virginien och sparade dervid ej
på egna medel för ändamålets vinnande. Efter det för
hela kriget afgörande slaget vid Yorktown (1781), der
L. med heder deltog, återvände han till Frankrike, ett
mål för två folks beundran och af Ludvig XVI belönt
med samma militära grad vid franska armén som den han
haft vid den amerikanska. 1789 var L. ett af adelns
ombud i les états généraux (riksständerna) och slöt
sig i den ödesdigra konflikten mellan tredje ståndet
och konungamakten genast till det förra. Populär för
sina amerikanska hjeltedater, svärmande för friheten,
utan egennytta, men också utan att klart fatta sitt
mål i sigte samt ej litet lysten efter folkgunst,
kom han att intaga en framskjuten plats i början af
den franska revolutionen. Efter mönstret af Jeffersons
sjelfständighetsförklaring uppsatte L. och framlade
i Konstituerande församlingen d. 11 Juli 1789 den
ryktbara "förklaringen öfver menniskans rättigheter"
(se Déclaration des droits de l’homme). Dagen efter
Bastiljens stormning (d. 14 Juli s. å.) utropades
han till öfverbefälhafvare för det nybildade
nationalgardet i Paris, inlade stor förtjenst om
dess organisation och blef för en tid genom sin
ställning såsom högste chef för Frankrikes samtliga
nationalgarden en mäktig man. Ehuru han vid det
beryktade qvinnotåget till Versailles d. 5–6 Okt. 1789
räddade den kungl. familjen ur pöbelns händer, var
han genom sin reformifver ett mål för rojalisternas
misstro. Och äfven hos radikalerna (jakobinerna),
hvilkas öfverdrifter han ogillade, förlorade han snart
fotfäste. Hans program: ett inskränkt konstitutionelt
konungadöme med folkrepresentation, jury, press-
och religionsfrihet samt utan adel och privilegierade
klasser, tycktes dem vara ett för litet steg framåt
från absolutismen. Hans kredit hos ytterlighetsmännen
ökades ej deraf att den kungl. familjen – trots
hans verkligen utomordentliga vaksamhet och trägna
inspektering i slottet – lyckades fly från Paris
(d. 20 Juni 1791), ej häller deraf att han med
vapenmakt undertryckte de af Brissot ledde republikanernas
upprorsförsök (d. 17 Juli 1791). Efter konstitutionens
antagande (Sept. s. å.) drog L. sig tillbaka till
sina gods, men kallades vid utbrottet af kriget
mot Österrike (våren 1792) att taga befälet öfver
Ardennerarmén. Hans uppmärksamhet upptogs dock
mindre af kriget än af jakobinernas allt djerfvare
operationer i Paris. Han såg den fara, som från
deras sida hotade den dåvarande samfundsordningen i
Frankrike, och han uppmanade Lagstiftande församlingen
att undertrycka jakobinklubben. Fyra dagar derefter
(d. 20 Juni 1792) stormade massorna in i Tuilerierna
och insulterade konungen. L. skyndade till Paris,
men utan trupper, för att upptaga striden mot
omstörtningsmännen. Förgäfves yrkade han i
Nationalförsamlingen, der han fått företräde,
på deras bestraffning, förgäfves erbjöd han sig
att föra den kungl. familjen i säkerhet till
Compiègne. Svaghet mötte på det ena, misstro på
det andra hållet. Endast jakobinerna gingo med kraft
och tillförsigt mot sitt mål. Visserligen lyckades
de icke att i Nationalförsamlingen genomdrifva,
att L., "den franska frihetens förstfödde",
skulle förklaras för fäderneslandets fiende,
men två dagar derefter (d. 10 Aug.) störtade de
det konstitutionella konungadömet. Ett ögonblick
tänkte L. marschera mot Paris med sina trupper,
men den republikanska smittan var för mycket
utbredd bland dem, och i Aug. 1792 flydde han från
Frankrike. I Liége försäkrade österrikarna sig
om hans person och höllo honom i strängt fängelse
till 1797, då Bonaparte vid fredspreliminärerna
i Leoben utverkade hans befrielse. Först efter
Bonapartes statskupp (1799) fick L. tillåtelse
att återvända till Frankrike, der han icke spelade
någon politisk rol förrän under de "hundra dagarna"
(1815). Napoleon erbjöd honom då pärsvärdigheten,
men han föredrog en plats i representantkammaren,
såsom hvars vicepresident han efter katastrofen vid
Waterloo yrkade på Napoleons afsättning. Han var
ock en af de kommissarier, hvilka underhandlade med
Blücher och Wellington. Under restaurationen ådagalade
han såsom medlem af deputeradekammaren sin gamla
frihetskärlek och bekämpade bourbonernas sträfvande
efter envälde. Vid underrättelsen om Julirevolutionens
utbrott (1830) skyndade han till Paris, fick befälet
öfver denna stads, sedermera öfver alla Frankrikes
nationalgarden och medverkade till att Ludvig Filip
öfvertog regeringen. Den nya författningen motsvarade
dock ej hans frisinnade förväntningar, och han slöt
sig redan 1831 åter till oppositionen. Han afled d. 20
Maj 1834. – I Amerika var L:s popularitet varaktigare
än i Europa. Det visade sig bl. a., då han 1824–25
såsom "nationens gäst" aflade ett besök i Förenta
staterna. Hans mottagande vid ankomsten och resan
genom landet påminde om ett triumftåg. Ej färre än 24
städer i Nord-Amerika äro uppkallade efter honom. –
L:s Mémoires et manuscrits utgåfvos 1837–40.
Lafbränvin. Se Bränvin.
La Fère, städer i Frankrike. Se Fère.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
