Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - La Grande-Chancel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af honom behandlade ämnen torde i främsta rummet
böra nämnas perturbationsteorien, hvars utveckling
han i väsentlig mån främjat genom att införa
variationen af de elliptiska elementen i stället för
af koordinaterna. I nära samband härmed står hans
lösning af den vigtiga frågan om planetsystemets
stabilitet, hvarvid han ådagalade medelrörelsernas
invariabilitet, under förutsättning att hänsyn
tages blott till första och andra potensen
af massorna. Bland öfriga af honom behandlade
astronomiska problem må nämnas månens libration,
beräknande af Venuspassager och förmörkelser
samt elliptiska sferoiders attraktion. Inom
fysiken utförde han bl. a. undersökningar om
vibrerande strängar och om ljudets rörelse, hvilka
båda företeelser af honom återfördes till samma
analytiska formulering, samt angående fluiders
rörelse. – Det återstår ännu att omnämna ett af L:s
storverk, åt hvilket han egnade flere års arbete,
och som kanske i högre grad än något annat af hans
verk visar hans öfverlägsna förmåga att intränga
i djupet af ett ämne, utan att dervid åsidosätta
klarhet och elegans i framställningssättet. Detta
storverk är hans Mécanique analytique (1787),
hvari han, efter en oöfverträfflig historisk
inledning, lemnar en framställning af den analytiska
mekaniken, konseqvent härledd ur en enda princip,
den s. k. principen för de virtuella hastigheterna,
hvars värde först genom detta klassiska arbete blef
till fullo ådagalagdt. – Utom en ansenlig mängd
afhandlingar, införda i åtskilliga lärda samfunds
handlingar, utgaf L. följande arbeten, hvilka till en
del utgöra sammanfattningen af de förra: Mécanique
analytique (1788; 3:dje uppl. 1855), Théorie des
fonctions analytiques (1797; 4:de uppl. 1881), Traité
de la résolution des équations numériques (1798; 3:dje
uppl. 1826), och Leçons sur ie calcul des fonctions
(1806). En fullständig upplaga af hans Oeuvres har
blifvit ombesörjd af Serret (1867 o. följ.) och skall
innefattas i 14 band. af hvilka hittills (Mars 1885)
11 utkommit. G. E.
La Grange-Chancel [gra’nsgj-sjansge’ll], François
Joseph de, fransk dramatiker, f. 1677, skref vid 14
års ålder tragedien Jugurtha (som några år senare med
framgång uppfördes), blef page hos prinsessan af Conti
och anförtroddes åt Racine till vägledning. Man såg
i L. t. o. m. en blifvande Racine, men han uppfyllde
icke slika förhoppningar. Anställd vid hertiginnans
af Orléans hof, skref han ett antal tragedier, som
endast bjuda på en klen, poesilös efterklang af
det fransk-klassiska etikett-dramat. Bäst äro Amasis
(1701) och Ino et Mélicerte (1713). Mera känd blef han
genom sina hätska, satiriska, mot "regenten" (Filip af
Orléans) riktade oden, kallade Philippiques (senaste
uppl. 1858), hvilka 1720 ådrogo honom fängelsestraff
på S:te Marguerite. Efter tvänne år rymde han derifrån
och fick några år senare återkomma till Frankrike,
der han dog 1758.
La Granja l. San Ildefonso, spanskt lustslott. Se
Granja.
Lagrettesmänd [lag-rättesmän], personer, som äro
skyldiga att närvara vid de norska
underdomstolarnas förhandlingar för att tillse, att hvad vid
dem förekommer ordentligt tages till protokollet
samt att parters och vittnens förklaringar rätt
uppfattas. Om de så finna för godt, kunna de låta
sina anmärkningar inflyta i protokollet. Hvarje
man, som fyllt 25 år och som i årlig skatt betalar
i städerna minst 8, på landet minst 4 kr., är (med
undantag för vissa ämbets- och tjenstemän) pligtig
att utan godtgörelse fungera som lagrettesmand. Första
gången en person tjenstgör i denna egenskap, skall han
aflägga föreskrifven ed. Bland lagrettesmändene utses
meddomsmänd (se d. o.) samt skjöns- oy taxationsmänd
(syne- och värderingsmän).
Lagrimoso (Ital.; Lat. lacrimosus, af lacrima, tår),
musikt., "tårfull", klagande.
Lagring, geol., egenskapen hos en bergart att vara
lagrad eller liksom sammanfogad af på hvarandra
liggande hvarf eller skikt eller lager. Denna
egenskap framträder hos olika bergarter och inom
olika områden af samma bergart mer eller mindre
tydligt, hvarvid bergarten säges ega väl utpräglad
lagring eller otydlig sådan. Det förra är händelsen
med vissa kalkstenar och sandstenar, det senare ofta
med gneis och andra kristalliniska bergarter. I samma
bemärkelse som lagring nyttjas benämningen skiktning,
med hvilken icke må förblandas "skiffring" eller
"skiffrighet". – Med lagring betecknas stundom också
sjelfva sättet, på hvilket en bergmassa är lagrad.
E. E.
Lagringsförhållande, geol., det förhållande,
i hvilket lagrade bergarter stå till hvarandra
eller till andra bergartsmassor i afseende på
läge, begränsning och utsträckning. Ett likformigt
(konkordant) lagringsförhållande säges ega rum,
då flere lager ligga parallelt och jämnt på eller
bredvid hvarandra, ett olikformigt (diskordant),
då somliga lager intaga en sned ställning emot andra
öfver- eller underliggande. Lagringsförhållandenas
noggranna iakttagande och tydande äro af stor vigt
för bedömande af bergarternas relativa ålder,
bildningssätt m. m. Böjningar, förkastningar,
förekomst af brottstycken af en bergart i en annan,
gångars uppträdande m. m. äro förhållanden, som dervid
böra beaktas. Se Diskordans och Konkordans.
E. E.
Lag-rättan (Isl. lögretta), den lagstiftande
afdelningen af Islands forna allting (se d. o.).
Lagsaga (Fornsv. laghsagha),jur., betecknade
ursprungligen lagarnas uppläsande af lagmannen för
menigheten samt någon gång lagarna sjelfva, men blef
sedermera uteslutande beteckning för lagmannens
verksamhetsområde, för det område, som lydde
under hans domsrätt. Detta område kallades också
lagmansdöme (i Norge lagdömme). Under medeltiden
funnos i sjelfva Sverige nio lagsagor, nämligen
Vestergötlands, Värmlands (åtminstone från slutet af
1100-talet), Östergötlands, Värends eller Tiohärads,
Ölands (egen lagman åtminstone från 1280-talet),
Uplands (utgjorde före 1296 åtminstone två lagsagor,
Tiundalands och Attundalands), Vestmanlands och Dals,
Södermanlands samt Nerikes. Gotland hade ej någon
lagman, och Helsingland jämte det öfriga Norrland
räknades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
