Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lalang-gräset ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de tredska och oanvändbara. Laman är som skapad
för indianen, hvilken i sitt outtröttliga tålamod
har lärt sig enda sättet att sköta detta egensinniga
djur. Köttet af laman ätes gerna. Det af ettåriga djur
erhållna anses synnerligen läckert; äldre djurs kött
torkas samt betecknas i Peru och Bolivia med namnet
"charqui". Af ullen tillverkas grofva tyger och
rep. Af huden beredes läder. Äfven mjölken användes,
C. R. S.
La Manche [mangsj]. Se Kanalen och Manche.
Lamantin-slägtet, Manatus, zool., hör till
sirendjurens ordning (Sirenia) inom däggdjurens klass. Det
har afrundad stjertfena och bröstfenorna försedda med
1 till 4 små, platta nagelrudiment. Huden bär mycket
glesa, borstformiga hår. Den uppsvällda och framtill
afstympade öfverlappen gör tjenst som känselorgan. Af
tänder finnas 8 till 10 kindtänder, försedda med
två treknöliga tvärupphöjningar, i hvarje käkhalfva
(och dessutom en snart bortfallande mjölktand i
öfverkäken). Kindtänderna bytas icke om, utan träda i
verksamhet i ordningsföljd framifrån bakåt. Dithörande
arter jagas för köttets, hudens och späckets skull. –
Amerikanska lamantinen, M. australis, brasilianernas
"oxfisk" och indianernas apia, blir 3 m. lång och
väger 200 till 300 kg. Färgen är tämligen enformigt
blågråaktig, något mörkare på ryggen och sidorna än
undertill; borsten äro gulaktiga. Kindtänderna äro
vanligen 9 i hvarje käkhalfva. Djuret lefver vid
Syd- och Central-Amerikas östra kuster, går långt
upp i floderna samt intränger vid öfversvämningar
äfven i sjöar och träsk. Lamantinen förekommer
talrikast i Amazon-floden och Orinoco. Köttet är
välsmakande, men anses ohelsosamt. – Afrikanska
lamantinen, M. senegalensis, är svartgrå, har
vanligen 10 kindtänder i hvarje käkhalfva, blir
2,5 m. lång, förekommer vid det tropiska Afrikas
vestra kuster och går upp i flodmynningarna.
C. R. S.
La Marck, de, nederländska och franska utgreningar
af en slägt, som ursprungligen härstammade från tyska
grefliga slägten Berg-Altena, men vid 1200-talets
begynnelse började kalla sig efter sin besittning,
tyska grefskapet Mark. De märkligaste af dessa
utgreningar äro linierna Arenberg, Fleuranges och
Lumain, hvilka räknade flere framstående medlemmar. –
1. Guillaume, grefve de L. M., baron af Lumain,
född omkr. 1446, för sin tygellösa framfart kallad
"Ardennernas vildsvin", blef, till följd af utöfvade
våldsamheter, fördrifven från Liége, hvars styresman
han var, men återvände 1482 med fransk hjelp och tog
en blodig hämd. Han förskaffade derefter sin broder
Robert (d. 1489) styrelsen öfver Bouillon. Sjelf
föll han efter någon tid i ärkehertig Maximilians
händer och afrättades i Maastricht 1485. – 2. Robert
II, grefve de L. M., marskalk af Bouillon, furste
af Sedan, den föregåendes brorson, f. omkr. 1460,
d. 1535, tjenade Ludvig XII och deltog 1513 i slaget
vid Novara (der han räddade sina båda söners lif),
men förde under krigen mellan Frans
I och kejsar Karl V en vacklande politik. Han
förjagades efter slaget vid Pavia (1525) af de
kejserlige med tillhjelp af hans egen broder Evrard
("kardinalen af Bouillon", slutligen biskop af Liége),
men återfick efter freden i Madrid (1526) sina land. –
3. Robert III, grefve de L. M., den föregåendes
son. Se Fleuranges. – 4. Robert IV, grefve de L. M.,
"marskalken af Bouillon", fransk fältherre, den
föregåendes son, född omkr. 1520, återtog Bouillon och
dithörande af Karl V besatta platser, men föll 1553 i
fångenskap och dog i Flandern 1556. – 5. Auguste Marie
Raymond, furste af Arenberg, vanligen kallad grefve
de L. M., ättling på qvinnolinien af en broder till
L. M. 1, grefve Eberhard III af Arenberg. Se Arenberg.
Lamarck, Jean Baptiste Pierre Antoine de Monet
de, fransk naturforskare, född d. 1 Aug. 1744
i Picardie, tjenade någon tid under marskalk de
Broglie, men lemnade den militära banan för att egna
sig åt naturvetenskaperna. Han blef 1779 medlem
af Académie des sciences och 1792 professor vid
Jardin des plantes. Död i Paris d. 18 Dec. 1829. –
L:s förnämsta arbete är hans Philosophie zoologique
(1809), hvilket utgör den utmärktaste framställning
af evolutionsläran, som före Darwins "Origin of
species" (1859) sett dagen. Under många år hade
L. sysselsatt sig med den systematiska botaniken
och zoologien samt inom desamma skurit lagrar,
bl. a. genom sin Flore française (1778). Men han
åtnöjde sig icke med att klassificera och beskrifva
de ännu på jorden lefvande formerna, utan inrymde i
sitt system plats äfven för redan utdöda slägten. Han
uppdagade sålunda de morfologiska egenskaper, som
förena bägge, och drog deraf den slutsatsen att de
nu lefvande växterna och djuren härstamma från de
utdöda. De arter, som vi särskilja från hvarandra,
hafva alltså endast en relativ och begränsad tillvaro;
varieteterna äro arter i sin början. Arterna, likasom
de större grupper, familjer, klasser o. s. v.,
i hvilka vi sammanfatta dem, äro intet annat än
produkter af en konstlad indelning. Ändringar i
vilkoren för tillvaron, vissa organs bruk eller
icke-bruk verka oafbrutet på att förändra de lefvande
varelserna, och dessa förändringar fortplantas i arf
från den ena generationen till den andra. Djur- och
växtrikets system är således intet annat än djurens
och växternas stamträd. – Äfven L:s fysiologiska
uppfattning är i högsta grad anmärkningsvärd. På
en tid, då läran om "lifskraften" var allmänt
rådande, uttalade han sig emot densamma och lärde,
att lifvet endast är en mycket invecklad fysikalisk
företeelse. Hela lifsprocessen beror af mekaniska
förhållanden, hvilka sjelfva i sin tur äro beroende
af de organiserade väfnadernas egenskaper. Icke
ens de rent andliga processerna göra härifrån något
undantag. Ty förnimmelse och hvad dertill hör bero
af rörelser i det centrala nervsystemet. Viljan är
aldrig fri, och förnuftet är ingenting annat än en
högre utvecklingsgrad af omdömet. – Tolf år före sin
död blef L. blind. Han fortsatte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
