Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lamartine ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
titeln Méditations poétiques. Samlingen mottogs med
en hänförelse, som ytterligare stegrades, när skalden
1823, och då under angifvet författarenamn, utgaf en
ny följd dikter med benämningen Nouvelles méditations
poétiques. I företalet till 1849 års upplaga af
"Méditations" förklarar L. sjelf orsaken till det
oerhörda uppseende, som hans första skaldeverk
framkallat. "Jag är den förste", säger han,
"som tvingat poesien att nedstiga från Parnassen
och som åt hvad man kallar sånggudinnan, i stället
för lyran med de sju konventionella strängarna,
gifvit menniskohjertats egna fibrer, satta i rörelse
af de mångfaldiga rysningar, som genomila själen
och naturen". Under kejsaredömet hade nämligen
skaldekonsten icke förmått höja sig öfver en slafvisk
efterapning af det 18:de årh:s psevdo-klassiska
bildverk. I ett för poesien förut okändt språk
besjöng L. menniskohjertats djupaste känslor och
den allsmäktige Gudens underbara skapelser. Bägge
diktsamlingarna återgifva de intryck, som skalden
sjelf erfarit under sina första mannaår (1813–22),
t. ex. le Souvenir, l’Isolement, Dieu, le Lac, Ischia,
les Étoiles, la Mer, le Crucifix. De innehålla
äfven en hyllningsgärd åt det gamla konungahuset i la
Naissance du Duc de Bordeaux (1820) och le Chant du
sacre, ou la veille des armes (1825). Samma år första
bandet af "Meditations" utkom hade L. blifvit utnämnd
till legationssekreterare i Neapel (1820); sedermera
förflyttades han till Florens (1826), och, såsom
minister, till Athen (1830). Vid Julirevolutionens
utbrott (s. å.) utträdde han ur statens tjenst. Under
sin diplomatiska anställning uti Italien (och någon
tid i England) skref L. nya skaldeverk, af hvilka
han 1830 utgaf en del med titeln Harmonies poétiques
et religieuses, "afsedda att återgifva en mångfald
intryck, som naturen och lifvet göra på menniskans
själ". Ehuru tecknade med samma glänsande färgrikedom
som de föregående dikterna, falla dagrar och skuggor
skarpare öfver dessa skildringar och belysa med ett
egendomligt sken de svårlösta metafysiska frågorna om
menniskans ursprung och bestämmelse, om smärtan och
döden m. m. Denna diktsamling innehåller visserligen
sådana sånger som Jéhovah ou l’idée de Dieu, l’Hymne
de l’enfant à son réveil, Novissima verba o. a., men
mångenstädes framskymtar en misströstan, som småningom
öfvergår till tvifvel och upplöses i en panteistisk
verldsåskådning. Det skarpaste uttrycket af denna
tankeriktning återfinnes i hans senare poetiska
skapelser: La chute d’un ange (1838), hvilket, jämte
Jocelyn (1836), utgör en del af ett ofullbordadt epos,
som skulle omfatta hela mensklighetens historia,
samt i hans sista lyriska diktsamling: Recueitlements
poétiques (1839), i hvilken han för menskligheten
förkunnar fredens och frihetens aera. Emellertid
stod L. på höjden af anseende. Han hade besegrat den
psevdo-klassiska literaturens sista anhängare och af
dem blifvit invald till ledamot af Franska akademien
(1830). Ett par år senare förvånade han Orienten
genom den furstliga prakt, med hvilken han slösade
under sina resor i Österlanden. Souvenirs, impressions, pensées
et paysages pendant un voyage en Orient 1832–1833,
ou notes d’un voyageur (1835; "Minnen från en resa i
Orienten", 1837) är titeln på de dagboksanteckningar,
som han hade fört under denna färd. – Den ryktbarhet,
som han sålunda skänkt sitt namn, tillfredsställde
dock icke hans ärelystnad. Han drömde om politisk
storhet och makt. Julirevolutionen hade frigjort honom
från de band, som fäst honom vid konungadömet. Han
hade redan offentligen förordat liberala reformer
(Contre la peine de mort, ode au peuple, 1830, och Sur
la politique rationnelle, 1831), då han invaldes i
deputeradekammaren (1833). Med en glödande vältalighet
uppträdde han bl. a. for dödsstraffets afskaffande,
till försvar för den högre undervisningen, för
den orientaliska frågans lösning genom Turkiets
styckning m. m. och i främsta rummet för alla förslag,
som afsågo att förbättra de obemedlades sociala
ställning. Den öfvertygelse och den värme, med hvilka
han gjorde sig till förkämpe för dylika reformer,
framtvingade ofta kammarens bifallsyttringar; men
hans sväfvande filantropiska teorier inverkade icke
på dess beslut. Så mycket djupare intryck gjorde
dessa tal på landets befolkning, hvilken alltmer
syntes tröttna vid en regering, "som icke förstod
tidens kraf". En politisk omstörtning var nära, då han
utgaf sin historiska skildring Histoire des Girondins
(1847; "Girondisternas historia", 1848–49), i hvilken
han tyvärr alltför ofta uppoffrat sanningen för att
nå sitt mål i revolutionens förhärligande. (Några
af de gröfsta misstagen rättade han sedermera i en
s. k. Critique de l’histoire des Girondins.) L. var
nu revolutionens man, och när 1848 års händelser
inträffade, voro folkets förhoppningar fästa vid
honom. Under kammarens oroliga förhandlingar d. 24
Febr. bekämpade han skoningslöst hvarje försök att
tillsätta ett regentskap till förmån för grefven
af Paris. Han blef den provisoriska regeringens
utrikesminister och förste ledare. De oerhörda
ansträngningar han gjorde för att skydda sitt land
mot yttre och inre förvecklingar förtjena odelad
beundran. Efter de blodiga Junidagarna aftog hastigt
det inflytande han utöfvat inom regeringen och den
konstituerande församlingen. Vid presidentvalet
erhöll han endast ett obetydligt antal röster
(7,900 mot 5,000,000, som tillföllo prins Napoléon
Bonaparte), och senare lyckades han med knapp nöd
blifva invald i den lagstiftande församlingen. Sin
politiska bana har han sjelf velat belysa med ett par
arbeten: Trois mois au pouvoir (1848; "Tre månader vid
statsrodret", s. å.) och Histoire de la révolution
de 1848 (1849; "Franska revolutionen 1848", s. å.),
det förra en samling tal, rundskrifvelser m. m.,
det senare en försvarsskrift för den regering,
hvars ledare han varit. I de af honom, grundade
veckotidningarna "le Conseiller du peuple" (1849
o. följ.) och "le Civilisateur" (1851) försvarade han
sitt ideal, den moderata republiken, till dess att
han genom statskuppen d. 2 Dec. 1851 helt och hållet
skildes från det politiska lifvet. – Från denna tid
och intill sin död utvecklade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
