Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lamentabile ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de utanför de två normala framtänderna i öfverkäken
hafva ett par andra sådana, som tidigt falla bort,
och att det uppgifna antalet kindtänder förefinnes i
hvarje käkhalfva. De öfre framtänderna äro tresidigt
prismatiska, böjda och skarpt tillspetsade, de
nedre platta och inskurna i kanten. Nyckelben
saknas. Spenarna äro sex, af hvilka fyra sitta i
ljumsktrakten och två i närheten af axelhålan. Kroppen
är täckt af långa, täta och mjuka hår, som äro
vågiga vid roten. – Dithörande djur, som trampa
på hela den nakna fotsulan, bilda blott en enda
familj, klippdassarna, Hyracidæ, hvilka än blifvit
sammanförda i ett enda slägte, Hyrax, än fördelade
i tvänne. C. R. S.
Lamoignon [lamåanjå’ng]. Se Malesherbes.
Lamont [lamå’ng], Johann von, tysk fysiker och
astronom, f. i Skotland 1805, utbildade sig i
München till astronom samt blef 1835 observatör, 1852
direktor vid nämnda stads observatorium (Bogenhausen)
och professor i astronomi vid universitetet. Död
i München 1879. – L:s vigtigaste arbeten voro de,
som rörde jordmagnetismen. 1845 lyckades han ur det
observationsmaterial, som då förelåg, uppvisa, att
såväl i antalet störingar af deklinationsnålens
dagliga rörelse som i årsmedia af de dagliga
variationerna en bestämd period förefanns. Senare,
1851-52, bestämde han denna periods längd till 10 1/3
år. Denna upptäckt, sammanställd med Schwabes af en
liknande period i solfläckarnas talrikhet, väckte
till lif den intressanta och ännu i dag omtvistade
frågan om det gåtfulla sambandet mellan dessa båda
ögonskenligen så skilda fenomen. Till den indirekta
förtjenst, som L. derigenom inlade om astronomien,
kommo äfven andra, särdeles på vetenskapens praktiska
område. Hans första iakttagelser gällde Saturnus-
och Uranus-satelliterna och voro afsedda för
bestämningen af dessas ännu nästan okända banor såväl
som centralkropparnas massor. Vidare må nämnas hans
iakttagelser af nebulosor och stjerngrupper. Dessutom
ledde han de vid Bogenhausen pågående
zon-observationerna af fixstjernor. Resultaten af
dessa iakttagelser äro nedlagda i tolf stjernkataloger
(1866–1874), omfattande öfver 34,000 stjernor,
de flesta af 8:de och 9:de storleken samt
mellan +27° och -33° deklination. Härvid
var han den förste i Europa, som använde den
elektriska metoden för passageregistrering. Som
populär skriftställare är L. bekant genom
sin Astronomie und erdmagnetismus (1851).
K. B.
Lamoricière [-mårissiär], Christophe Léon Louis
Juchault de, fransk och påflig general, f. 1806,
blef, efter genomgången kurs vid tillämpningsskolan i
Metz, 1828 officer vid ingeniörkåren, utmärkte sig
1830 i Algeriet och utnämndes på grund deraf till
kapten vid den nyupprättade zuavkåren. L. deltog
under de följande åren med synnerlig utmärkelse
i striderna i Algeriet, särskildt i stormningen af
Constantine 1837 och i Abd-el-Kaders tillfångatagande
1847. 1845 hade han blifvit divisionsgeneral. Invald
i deputeradekammaren 1846, återvände L. till Frankrike
1848. Han lemnade
s. å. krigstjensten, ställde sig vid revolutionen
till Cavaignacs förfogande samt var ett halft
år krigsminister och någon tid sändebud i
Petersburg. L. var en afgjord motståndare till
Louis-Napoléon, som d. 2 Dec. 1851 lät arrestera och
sedan landsförvisa honom. Från sin landsförvisning
återvände han till Frankrike 1857. Genom relationer
fick L. 1860 befälet öfver påfliga armén. Han hann
icke samla denna, förrän sardinarna öfverraskande
inföllo i landet och besegrade honom vid Castelfidardo
d. 18 Sept. s. å. Från land- och sjösidan innesluten
i Ancona, dit han dragit sig tillbaka, måste han,
gifva sig d. 29 Sept. Han lefde derefter såsom
enskild person i Frankrike till sin död, 1865.
C. O. N.
Lamorinière [-mårinjär], Jean Pierre François,
belgisk landskapsmålare, f. 1828 i Antwerpen,
studerade vid dervarande akademi. Han målar med
realistisk uppfattning hälst slättmarker och
låglända trakter, såsom Trakten vid Edeghem (i
Bruxelles’ museum). Ibland har han röjt inflytande
från historiemålaren Leys’ arkaistiska manér,
som han sökt tillämpa på landskapet, t. ex. i
Skymningseffekt. L. har äfven utfört en serie
raderingar, utgifna i London.
Lamormaini [-mårmänni], Wilhelm Germain, mindre
riktigt kallad Lamormain [-mä’ng] eller Lämmermann,
tysk jesuit, föddes 1570 i luxemburgska ardennerbyn
La Moire-Mennie, efter hvilken hans fader fick
binamnet L., sedan familjen flyttat till annan
plats. Efter att hafva besökt jesuitgymnasiet i Trier
medtogs L. af en spansk gesant till Prag, fortsatte
derstädes och i Wien sina studier samt blef medlem af
jesuitorden. Han verkade såsom universitetslärare och
jesuitkollegiirektor i Graz, senare i Wien. Från 1624
var han kejsar Ferdinand II:s biktfader och utöfvade
på honom ett utomordentligt inflytande. Död 1648.
La Mothe le Vayer [lamått-lö-vaie], François de,
fransk filosofisk skriftställare, f. 1588, d. 1672,
blef 1625 generalprokuratorssubstitut vid parlamentet,
men egnade sig snart helt och hållet åt literära
sysselsättningar och vardt 1639 medlem af Franska
akademien. 1649 utsågs han till lärare för Ludvig
XIV:s broder, hertigen af Anjou (sedermera hertig af
Orléans), samt fick 1652 i uppdrag att fullborda den
unge konungens studieuppfostran, hvilken befattning
förvärfvade honom värdigheterna af rikshistoriegraf
och statsråd. Genom att fästa sig vid motsatserna i
hvad som för skilda tider och nationer gällt såsom
sanning och moral stannade han i sitt författareskap
vid en fullt utbildad skepticism. Hans sista och mest
kända skrift, Cinq dialogues faits à l’imitation des
andens, egentligen afsedd endast för hans literära
vänner, utgafs 1671 under författarepsevdonymen
Horatius Tubero. Af hans Oeuvres complètes hafva
flere upplagor utkommit (den bästa i Dresden 1756-59,
i 14 bd).
La Motte [-mått], Antoine Houdart de, fransk skald
och kritiker, f. i Paris 1672, d. derst. 1731,
ämnade blifva jurist, men öfvergaf snart denna bana
och blef dramatisk författare samt skref tragedier,
bland dem Inès de Castro,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
