Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lansett ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
s. å. verkställde han, på befallning, med en
armékår af omkr. 2,600 man en landstigning
på finska kusten till den svenska hufvudarméns
undsättning. Men han möttes redan följande dag vid
Lokalaks af en öfverlägsen rysk styrka, mot hvilken
han icke kunde hålla stånd, i synnerhet som den
af honom på förhand, men förgäfves, öfverklagade
bristen på ammunition gjorde sig känbar. L. ledde
emellertid med berömvärd skicklighet återtåget och
inskeppningen; men då Gustaf IV Adolf tillskref
honom företagets olyckliga utgång, nedlade han
befälet och lemnade åter krigstjensten. 1815 blef
L. tillf. öfverhofjägmästare. Död i Stockholm
d. 10 Febr. 1820. – L. var en mångsidigt bildad
man. Han tolkade på prosa E. Youngs "The complaint,
or night-thoughts" (Doctor Edward Youngs Nätter,
1787–90; 3:dje uppl. 1798–99). Redan som ung idkade
han landskapsmålning och blef, vid J. Gillbergs
återkomst, dennes flitigaste och skickligaste elev
som etsare. Han har i denna egenskap lemnat en följd
landskapsraderingar, dels efter egen komposition,
dels efter Schütz m. fl. Han blef, på grund af sin
teckningsskicklighet, hedersledamot af målareakademien
och uppträdde emellanåt vid hennes utställningar. Då
litografien uppfanns, var L. en bland de förste
svenskar, som försökte detta nya förfaringssätt.
Lanuvium, urgammal stad i Latium, 71 km. s. ö. om
Rom, nära Appiska vägen, blef vid slutet af romarnas
krig mot latinerna (338 f. Kr.) ett romerskt
municipium. L. var hufvudsätet för den latinska
kulten och hade ett ryktbart tempel, helgadt åt
Juno sospita.
Lanza, Giovanni, italiensk statsman, född 1815
i Vignale i Piemont, var praktiserande läkare i
sin hembygd och medlem af de liberala klubbarna,
när han 1848 – konungariket Sardinien fick då
en fri författning – valdes till ledamot af
deputeradekammaren, hvars vicepresident och
längre fram president han vardt. L. blef 1855
undervisningsminister i Cavours kabinett och 1858
finansminister. Äfven flere följande kabinett
tillgodogjorde sig Lanzas duglighet dels såsom
finansminister, dels såsom undervisningsminister,
dels såsom inrikesminister. Sistnämnda post beklädde
han i general La Marmoras kabinett, från Sept. 1864
till Aug. 1865, hvarunder han tog en afgörande
andel i hufvudstadens förläggande från Turin till
Florens. Den 14 Dec. 1869 fick han (han var då
åter deputeradekammarens president) i uppdrag att
bilda ett nytt kabinett, i hvilket han sjelf blef
konseljpresident och inrikesminister. Det vardt
L. förbehållet att 1871 förverkliga alla italienska
fosterlandsvänners ideal: Rom det eniga Italiens
hufvudstad. En koalition mellan högern och den
yttersta venstern störtade i Juni 1873 kabinettet
Lanza. Sedan dess var L:s verksamhet inskränkt till
deputeradekammaren. Död 1882. L. var en af dessa
liberalt-konservativa statsmän ur Cavours skola,
hvilka satte Italiens enhet högre än allt annat och
städse underordnade såväl sina egna som sitt partis
intressen under fosterlandets väl. E. W.
Lanzarote, den östligaste bland Kanarieöarna, 806
qvkm. stor, med omkr. 17,000 innev., är bergig och
bär öfverallt spår af sitt vulkaniska ursprung. Högsta
berget, Monte Famara, är 684 m. högt. Flere vulkaniska
utbrott, åtföljda af jordbäfningar, hafva ödelagt ön,
bl. a. åren 1730–36 och 1824. Skog saknas alldeles,
och på källvatten är stor brist. Hufvudorten är
Arrecife, på sydöstra kusten, med omkr. 2,700 innev.
Lanzi, Luigi, italiensk fornforskare, f. 1732,
inträdde i jesuit-orden och började i Rom sina
klassiska studier, hvilka han fortsatte i Florens,
der han 1806 blef president för Accademia della
crusca. Död 1810. – L:s undersökningsmetod gaf
en liflig impuls åt studierna af Italiens forna
konst. Hans förnämsta verk äro Saggio di lingua
etrusca (1789), Storia pittorica d’Italia (4:de
uppl. 1815), Dei vasi antichi dipinti, volgarmente
chiamati etruschi (1806) och Notizie preliminari
circa la scultura degli antichi (2:dra uppl. 1824,
utg. af Inghirami jämte en skildring af författarens
lif). A. B. B.
Lao l. laua kallas åtskilliga till thai- eller
sjanfolken hörande stammar i Bortre Indiens högland,
hufvudsakligen i norra delen af Siam, mellan 15°
och 24° n. br. samt 98° och 106° ö. lgd. De indelas i
hvita lao (lao-pung-kah), omkring floden Mekong, och
svartbukiga lao (lao-pung-dam), hvilka bo v. om de
förre och kallas så med anledning af männens vana att
tatuera magen och låren med en mängd djurfigurer. De
sistnämnda lao bilda sex stater, hvilka äro direkt
skattskyldiga till Siam, hvarjämte finnas flere
mindre, som stå i beroende af dessa större. De
många motsägelserna i de resandes berättelser
om lao bero derpå att tre fjerdedelar af folket
blifvit blandade med de kringboende urstammarna
på halfön. De, som bevarat sitt blod rent, hafva,
i likhet med thaifolken och andra grenar af den
mongoliska familjen, utstående kindknotor, liten,
platt näsa, sneda ögon, stor mun, glest svart
hår, svag skäggväxt och gulbrun hy. De äro ett
halfciviliseradt folk, bosatt i byar och små städer
samt sysselsatt hufvudsakligen med åkerbruk. De äro
fredliga och arbetsamma samt skickliga i tillverkning
af lackerade arbeten samt siden- och bomullsväfnader
(för eget behof). Engifte är vanligt bland alla lao,
hvilka liksom siameserna gifta sig tidigt. Endast
furstar och rika personer hafva konkubiner, hvilka
de sälja eller på annat sätt afyttra, när de ledsnat
på dem. De fleste gossarna erhålla någon kunskap i
läsning och skrifning; men flickorna sakna i allmänhet
hvarje undervisning, och äfven bland prinsessorna
är det ytterst sällsynt att påträffa någon, som kan
läsa och skrifva. De blandade laofolken skilja sig
från de rena genom sina mera regelbundna anletsdrag,
sin långa, smärta växt, ljusare hy, sub-dolikocefala
hufvudskål och i allmänhet lägre sociala ställning. De
flesta af dem, ehuru liksom de oblandade lao
till namnet buddhaister, äro i verkligheten
naturdyrkare. Ehuru bekanta med eldvapnen, begagna
de ännu den karakteristiska bågen. Laos språk är nära
beslägtadt med thais, men står på en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
