Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lappar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett tält, bygdt af koniskt ställda stänger,
kring hvilka bredas två af snören sammanhållna
stycken tältduk eller vadmal, fordom sammansydda
skinn. Den smala och låga dörren är af samma ämne
som tältet, utspändt af träribbor, och nedhänger
på ett snöre framför den ena, något öppna fogen
mellan tältstyckena. I båda slagen af bostad finnes
i midten den af några stenar bildade eldstaden;
öfver denna hänger, från en slå i takdelen eller
på särskild ställning, en kittel, som vintertiden
innehåller smältande snö. Är lappen icke alltför
fattig, puttrar på elden som oftast kaffepannan,
vid slagttiden matgrytan hela dagen. Rundt om
eldstaden är golfvet i de timrade och i de längre
tid stående kåtorna belagdt med fina, aflöfvade
björkkvistar, så konstrikt ordnade, att de bilda
en sammanhängande, tjock och elastisk matta. Under
vandringarna göres denna risbädd (tuorg) mera
konstlös, ofta af granqvistar med påsittande barr. På
"tuorgen" bredas oberedda renhudar. På dessa sitter
lappen på huk eller på korslagda ben under dagen;
på dem ligger han under natten, ofta till största
delen i sina kläder. Skorna aftagas dock alltid, och
skohöet upphänges till torkning. – De fasta kåtorna
äro tämligen täta och varma, då rökfånget (repen)
äfven vanligen kan tillstängas. Men tälten äro kalla
och dragiga; och ehuru stenar läggas å den till marken
nedgående underkanten af tältduken, blåser och yr det
in derstädes, i synnerhet då hvarje punkt, der en flik
kan lyftas, är en ofta begagnad in- och utgångsväg
för tältets många hundar. Vid den kåtsidan, som finnes
midt emot ingången, förvaras familjens klenoder och
småsaker; der håller husbondfolket till, och detta
ställe (påssio) var fordom ett heligt rum.
Lapparna hafva samma snitt på sina kläder vinter
och sommar; endast material och mängd äro delvis
olika och afpassade efter årstidernas olika
temperatur. Sommartiden bär lappen en kring halsen
öppen och vid samt äfven i öfrigt ganska rymlig rock,
kolt (kapte), nedom bröstet hopsydd, hvarför den
pådrages öfver hufvudet. "Kapten" är än af sämsk,
än af vadmal, än utgöres den af en vinterpels med
afnött hår. Mannens räcker till knäna, qvinnans
ned på smalbenet; den senares är äfven vidare och
mera dekorerad. Den sammanhålles af ett bälte, hvari
hänga pungar med olikartadt innehåll. Innanför rocken
och fast om halsen hänger ett fyrkantigt barmkläde
af vadmal, stundom med ficka på insidan. Rockar
och öfriga plagg sakna fickor; men man bildar en
kolossal sådan (puogna) på det sätt, att rocken
något uppdrages ofvan bältet, hvarigenom ofvan detta
uppstår ett säckformadt rum kring hela bröstkorgen
utanpå skjortan, om sådan finnes. Deri slänges allt
möjligt huller om buller: tobakspipan, köttbitar,
strykstickor, ost, kam, t. o. m. hundvalpar. Båda
könen bruka byxor, vanligen af sämsk hela året,
qvinnorna dock kanske oftare sådana af vadmal. Byxorna
räcka från fotknölarna uppåt just jämnt öfver
höfterna, der de tämligen starkt åtdragas utan
hängslen och svältrem. På hufvudet bäres sommartiden
en mössa af vadmal, af olika form, färg och prydning inom
hvarje större stam eller trakt. Högst åt norden
förekomma dock i högtidsbruk hufvudbonader af vida
konstigare form. Skorna hafva egendomlig form och
fogning. Det mest utmärkande för dem är att sulorna
(af läder, liksom bakkappan) intaga största delen
af dem, i det de äfven sträcka sig upp på fotens
öfre yta, att klackar saknas, att de hafva laskade
sömmar, sydda med sentråd, så att de äro fullkomligt
vattentäta, att de äro mycket rymliga samt att
öfverlädret inom den uppvikna sulan och hela det
några tum höga skaftet äro af sämsk. De smörjas med
fett, rätt ofta med ett norskt preparat af tran,
kalladt "norsk smorning", hvilket har en stark och
elak lukt. Denna smörja jämte mat och smuts på den
oslitliga sämsken i kläderna samt svettens indränkning
i och verkan på dem äro anledningarna till lapparnas
egendomliga luktatmosfer, hvilken man oriktigt uppgifvit
bero på egendomlig hudutdunstning. Strumpor brukas
mycket sällan i skorna, utan i deras ställe hö af
bultade starrstrån, hvaruti foten och fotknölarna
nakna insvepas med synnerlig omsorg och äro utmärkt
väl skyddade mot köld. Ett tjockt, fast lager af hö på
bottnen ökar sulans tjocklek. Vid skon är fastsydt
ett 1–1,3 m. långt, ett par cm. bredt ylleband. När
nu foten är införd i skon, jämkas höet väl kring
fotknölarna, byxorna neddragas inom skaftet, detta
lägges i ett jämnt veck framtill så tillsamman,
att det tätt omgifver byxens kant på smalbenet,
hvarefter bandet fast omlindas uppåt, med hvarje slag
liggande något öfver det närmast nedre. Derigenom
varder äfven denna skarf tät, och lappen kan derför
vada genom vatten så högt upp, som byxorna räcka,
utan att väta skinnet eller samla vatten inom
plaggen. Bälgvantar (vantar med särskildt rum endast
för tummen) brukas ständigt, dels stickade, dels
af sämsk, dels af skinn med afnött hår. Vintertiden
brukas samma slags kläder och af samma snitt, men de
äro gjorda af renhud med påsittande hår; vid resor
och vid starkare köld användas de dubbla, det inre
plagget med håren inåt. Utanpå sämskbyxorna dragas
sådana af vadmal. Får en sålunda klädd lapp den 2
m. långa stafven (såbbe) i hand, ett stycke torkadt
renkött eller en bit renost jämte tobak, pipa och
strykstickor i barmfickan, en tofs skohö, knifven
och yxan i bältet, är han (eller hon) färdig till
den längsta resa. – Plaggen, i synnerhet qvinnornas,
äro stundom broderade med silke, tenn eller silfver,
kantade och sömmade med klädesremsor i mer eller
mindre bjerta färger samt der och hvar behängda med
glänsande, skramlande eller fladdrande prydnader.
I allmänhet måste naturligtvis nomadlapparna
tillbringa största delen af sitt lif i det fria. Redan
som dibarn föras de i ett båtformigt fodral (kätkem)
af spån och sämsk på mödrarnas ryggar vid utarbete
och färder. Lapparna lefva hela sommaren i fjällen,
isolerade i familjer. Endast vintertiden, då de äro
nere i skogarna och då "fred" råder, d. v. s. då inga
järfvar eller vargar oroa hjordarna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
