Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - La Rochefoucauld. 2. Louis Alexandre de L.-Larocheguyon - La Rochefoucauld. 3. François Alexandre Frédéric de L.-Liancourt - La Rochefoucauld. 4. Ambroise Polycarpe de L.-Doudeauville - La Rochefoucauld. 5. Marie Charles Gabriel Sosthènes, grefve de L. - La Rochejaquelein. 1. Henri du Verger de L. - La Rochejaquelein. 2. Louis du Verger de L. - La Rochejaquelein. 3. Auguste du Verger de L. - La Rochelle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omstörtningssträfvandena. 1792 lemnade han Paris, men
fängslades och dog i Gisors d. 14 Sept. s. å. till
följd af en skada, som vållats honom, då pöbeln
öfverföll hans vagn med stenkastning. – 3. François
Alexandre Frédéric de L.-Liancourt, hertig, den
föregåendes kusin, f. 1747, d. 1827, i yngre
år militär, upprättade å sitt gods Liancourt
vid Clermont-en-Beauvaisis en mönsterfarm och
en slöjdskola, valdes 1789 till medlem af états
généraux och var senare president i konstituerande
nationalförsamlingen. Han tillhörde Feuillants-klubben
och fick, sedan församlingen upplöst sig, kommandot
i Rouen. Efter händelserna d. 10 Aug. 1792 begaf
L. sig till England, gjorde derifrån en resa till
Nord-Amerika samt en till norra Tyskland och Danmark,
återvände 1799 till Frankrike och blef 1814 pär. Han
utöfvade en mångsidig verksamhet för filantropiska och
nationalekonomiska idéer samt nitälskade särskildt
för ko-koppympningens, vexelundervisningens och
sparkassors införande äfvensom för afskaffande af
slafhandeln och af lotterier. För sin frisinnade
hållning i politiken föll han 1823 i fullständig
onåd vid hofvet. 1821 blef han medlem af franska
vetenskapsakademien. Död 1827. Han skref Voyage
dans les Etats-unis d’Amérique fait en 1795–97
(1800) m. m. En af hans söner, Frédéric Gaétan,
markis de L. (f. 1779, d. 1863), utgaf 1825 hans
Oeuvres complètes och beskref 1827 hans lif. –
4. Ambroise Polycarpe de L.-Doudeauville, hertig,
f. 1765, d. 1841, emigrerade under revolutionen,
men återkom till Frankrike 1800. Han blef 1822
generalpostdirektör och var 1824–27 minister för det
kungliga huset. – 5. Marie Charles Gabriel Sosthènes,
grefve de L., hertig de Bisaccia, f. 1825, den
föregåendes yngre sonson, har deltagit i det politiska
lifvet sedan 1871, då han såsom legitimistisk och
klerikal kandidat valdes till en af depart. Sarthes
representanter i nationalförsamlingen och der slöt sig
till yttersta högern. Efter Thiers’ fall utnämndes
L. i Dec. 1873 till Frankrikes ambassadör i London,
men behöll tillika sin plats såsom folkombud och
tog verksam del i konstitutionsarbetet. Den 15
Juni 1874 väckte han, utan att röna framgång,
förslag om monarkiens återställande, hvarefter
han snart fann sig föranlåten att träda tillbaka
från sin ministerpost. Sedan 1876 har han suttit i
deputeradekammaren. Såsom sändebud i England gjorde
L. sig bemärkt genom den utomordentliga lyx han
utvecklade.
La Rochejaquelein [råsj-sjakölä’ng], fransk adlig
slägt från Poitou. – 1. Henri du Verger de L.,
grefve, anförare i Vendée-kriget, f. 1772, officer vid
konungens konstitutionella garde 1791, slöt sig 1793
till den antirepublikanska resningen i Vendée och
visade många prof på lysande tapperhet. Den 19 Okt.,
två dagar efter vendéernas nederlag vid Cholet,
vardt han, trots sin ungdom, utsedd till deras
öfverbefälhafvare. Med den på högra Loire-stranden
åter ordnade hufvudarmén segrade han d. 26–27
Okt. öfver konventets trupper vid Laval, förmåddes
derefter genom utsigten till förening med väntade engelska
landstigningstrupper att tåga åt nordvest ända till
kusten, men misslyckades i ett anfall på Granville
d. 14 Nov. och vände om. Under återmarschen slog han
d. 18–22 Nov. åter ett par gånger republikanerna vid
Pontorson, Dol och Antrain, men hejdades vid Angers
(d. 4–5 Dec.) och drog sig då till Le Mans. Der led
han ett fullständigt nederlag d. 12 Dec. Då han,
med sin återstående styrka sökte öfvergå Loire,
blef han skild från de sina och uppnådde endast
under stora faror Charettes högqvarter i närheten af
Cholet. Han ledde derefter i början af år 1794 det
lilla kriget i dessa trakter, men nedsköts af en
fientlig soldat i det ögonblick denne skulle gifva
sig fången. – 2. Louis du Verger de L., markis, den
föregåendes broder, f. 1777, medföljde sin fader,
då denne efter revolutionens utbrott emigrerade,
återkom 1801 till Frankrike, var en af de förste,
som erkände bourbonerna, 1814, och utnämndes samma
år till maréchal de camp. Under de "hundra dagarna"
sökte han anordna en rojalistisk resning i Vendée
och landsteg med engelsk hjelp vid S:t Gilles, men
stupade under en träffning d. 4 Juni 1815. I sitt
äktenskap med Marie Louise Victoire de Donnissan
(f. 1772, d. 1857), hvilken förut varit gift med en
af rojalisternas anförare i Vendéekriget, markis
de Lescure, och som i sina Mémoires (1815; äfven
i senare tid utgifna) skildrat sitt deltagande i
detta krigs faror, egde han två söner. Den äldre,
Henri Auguste George du Verger de L., markis, f. 1805,
d. 1867, deltog 1830 i oroligheterna i Vendée samt var
en af cheferna för den demokratiska legitimistgruppen
under Ludvig Filip och under republiken af år 1848,
men blef efter d. 2 Dec. 1851 imperialist och senator;
den yngre, Henri Louis Lescure du Verger de L.,
grefve, f. 1809, understödde 1832 insurrektionen i
Vendée och stupade 1833 i Portugal för dom Miguels
sak. – 3. Auguste du Verger de L., grefve, broder till
L. 1 och L. 2, f. 1784, d. 1868, blef 1809 officer i
Napoleons armé, kämpade 1815 i Vendée vid sin broder
Louis’ sida och utnämndes 1818 till maréchal de camp,
men förlorade 1832 sin ställning i det offentliga
lifvet genom att understödja hertiginnans af Berry
upprorsförsök i Vendée.
La Rochelle [råsjä’l], starkt befäst hufvudstad i
franska depart. Charente-inférieure, vid en liten
vik af Atlantiska hafvet, midt emot ön Ré, och
vid jernvägen mellan Nantes och Bordeaux. Oaktadt
försköningar och nybyggnader har staden ännu till
stor del qvar flydda århundradens fysionomi. Gatorna
äro breda och många af dem försedda med arkader. I
Place d’armes eger staden en af de vackraste öppna
platser i Frankrike. På denna står katedralen, ett
något tungt byggnadsverk i grekisk stil (påbörjadt
1742 och fullbordadt 1862, med undantag af de båda
tornen). Andra anmärkningsvärda byggnader äro det
fästningslika rådhuset (1486–1607), justitiepalatset
(1683–1709), börsen och arsenalen. Förnämsta
promenadplatsen är Le Mail, i närheten af hvilken
befinner sig den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
