Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Latinska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dock alltid föremål för högsta erkännande
och aktning. Uppfostran skulle nu ej utbilda
den romerske medborgaren till att förrätta sin
vakt för fosterlandet, utan dana den fint bildade
verldsmedborgaren. Grekiska lärare verkade öfverallt,
i de italienska hemmen liksom i de skolor för
filosofi och vältalighet, hvilka en ung romare af
god ton borde besöka. Vitterhet och konst omhuldades
med nitälskan och kärlek, särskildt af Augustus och
inflytelserika vänner till honom, såsom Maecenas och
Agrippa, äfvensom af de mera fristående C. Asinius
Pollio och M. Valerius Messala Corvinus. Dessa
män drogo till sig och uppmuntrade talangerna. I
de lägre kretsarna i samhället ville dock den
grekiska kulturen ej slå rötter. Literaturens
språk blef ett annat än det dagliga samtalets,
åtminstone hvad den stora allmänheten angick. Och
huru mycket än de tongifvande männen i den literära
verlden bemödade sig att genom öfversättningar och
bearbetningar göra grekernas skrifter tillgängliga
och fattliga för folket, kom dock det grekiska
åskådningssättet aldrig rätt till heders utanför
de högre samhällsklasserna. Men dessa uppblandades
småningom ej endast med italer, utan ock med
provinsbor. Äfven till provinserna trängde nämligen
den nya riktningen, hufvudsakligen förmedelst de
romare, som å ämbetets vägnar der uppehöllo sig. Att
under sådana förhållanden bokhandelsspekulationen
skulle sörja för tillhandahållande af omtyckta
skrifter på marknaden inses lätt. Afskrifter
mångdubblades – Ciceros vän Atticus hade ett slags
byrå derför –, och boksamlingar upprättades ej blott
offentligen – särskildt bör erinras om Augustus’
bibliotek i Apollotemplet på Palatium och Marcellus’
teater – utan ock enskildt. – Inom perioden kan
man urskilja två delar: Ciceros tid och Augustus’
tidehvarf. Under den förra blomstrade företrädesvis
prosan, under det senare skaldekonsten. Dock är
gränslinien icke så skarp, att ej det hela kan i
skildringen sammanhållas. – Historien fann framstående
bearbetare. M. Terentius Varro, måhända den tidens
lärdaste man, behandlade med förkärlek nationella
ämnen från föregående tider, men uppträdde för
öfrigt som skriftställare i nästan alla vetandets
grenar. C. Julius Caesar var en på samma gång
historisk och politisk författare. Cornelius Nepos,
C. Sallustius Crispus och T. Livius från Patavium
företrädde olika historiska riktningar och skilde sig
väsentligt i framställningssätt. Pompejus Trogus är
egentligen känd genom sin bearbetare Justinus, som
tillhör kejsaretiden. Från Augustus’ tid finnas för
öfrigt vigtiga historiska urkunder, nämligen Fasti
capitolini (se Fasti) och Monumentum ancyranum,
en inskrift på sidoväggarna af ett tempel i Ancyra,
innehållande afskrift af Augustus’ öfversigt öfver
hans verksamhet och inrättningar. – Vältaligheten
började alltmera studeras som konst, och i samma
mån dess politiska betydelse aftog, uppblomstrade
retorernas skolor och verkade deras lärdomar. Den
firade dock mer än en seger i det offentliga under
republikens sista tider. Särskildt framstod M. Tullius Cicero
(f. 106, d. 43 f. Kr.), som betecknar dess höjdpunkt
i Rom. Af hans föregångare Hortensius finnes intet
i skrift efterlemnadt. Cicero behandlade äfven
vältalighetens teori. Sjelf närmade han sig den mera
breda och yppiga framställningen inom den asiatiska
vältalighetsskolan, hvaremot M. Junius Brutus,
Caesars mördare, och statsmannen C. Asinius Pollio
under Augustus tillhörde den sammanträngda och
kärnfulla attiska skolan. Bland lärare i retorik
förtjena ihågkommas först och främst författaren
af den vigtiga skriften Rhetorica ad Herennium,
troligen Cornificius, Ciceros samtida, äfvensom
M. Porcius Latro m. fl. Cicero spelade dessutom
en vigtig rol genom sina bref, i hvilka tidens
inre historia kan läsas. För uppfattningen af det
mindre högtidliga språket äro brefven från och till
honom af stor vigt. – Ofvan är antydt, att man sökte
popularisera grekisk vetenskap och bildning. Sådant
var särskildt fallet inom filosofien, på hvars område
Cicero bemödade sig att göra sina landsmän bekanta
med resultaten af grekernas forskningar. Sjelf
utan egentlig hållpunkt, sammanplockade han det,
som syntes mest användbart, i synnerhet inom sede-
och samhällsläran. Bekantskapen med Platon och med
stoikernas moralfilosofi spreds genom honom. Denna
senare filosofi vann hos de för strängare grundsatser
nitälskande, såsom Cato d. y. och Brutus, icke
ringa erkännande, medan Epikuros’, af Cicero något
vanställda, läror tilltalade dem, som älskade
att i behaglig ro njuta af lifvet. De tolkades
poetiskt af Lucretius, prosaiskt af en viss
Catius. Nigidius Figulus sökte verka för pythagoreism
och mystik, men jordmånen var ännu icke beredd
för sådant utsäde. – Juridiken blef allt flitigare
bearbetad. S. Sulpicius Rufus, konsul år 51 f. Kr.,
medelbar lärjunge af Mucius Scaevola, bragte rätten
i system. Utom honom kunna nämnas bl. a. Alfenus
Varus och C. Trebatius Testa. Under Augustus
lades grunden till två särskilda juridiska skolor
genom de berömde rättslärde M. Antistius Labeo och
C. Atejus Capito, den förre mera frisinnad i
politiken, den senare anhängare af monarkien, som
klokt nog sökte med sig förbinda rättsvetenskapens
förnämste målsmän. I öfriga vetenskaper märkas
mångforskaren C. Julius Hyginus samt
filologerna M. Verrius Flaccus och Varro, för att
ej nämna Julius Caesar, hvars grammatiska arbete (om
analogien) gått förloradt. – I poesien skilde sig
denna period från den arkaistiska både till innehåll
och form. Den dramatiska skaldekonsten likasom
stannade i växten. Tragedier skrefvos visserligen
(t. ex. af Horatius’ samtida Lucius Varius), men
de voro mest studier. Skådespelarekonsten, för hvilken
Aesopus och Roscius voro berömda representanter,
egnade sig mest åt de äldre styckena. En ny konstart
gjorde sig dock nu gällande, nämligen mimen. Från
början ett slags fortsättning af de atellanska
farserna och i sedligt hänseende illa anskrifven,
blef mimen af större intresse,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
