Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Latinska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Marcus Aurelius i hans sjelfbetraktelser,
som dock egentligen äro ett slags
dagboksanteckningar. Äfven Appulejus författade
filosofiska skrifter i ett slags nyplatonsk
anda. För öfrigt var stoicismen mest utbredd. –
Om historieskrifningen under denna tid är redan
antydt. Här må endast nämnas, att författaren
Granius Licinianus sannolikt tillhör perioden, om
hvilken han erinrar dels genom sitt frontonianska
manér, dels ock genom sin förkärlek för anekdoten. –
Det kristliga skriftställeriet hade sin förste
målsman i apologeten Minucius Felix (troligen
under M. Aurelius), som både i innehåll och form
var rätt lycklig. Något yngre är den kraftige och
svärmiske, men i formelt hänseende mindre starke
Q. S. Fl. Tertullianus. Den senare tillhör, likasom
den mera korrekte och jämne Thascius Caecilius
Cyprianus, egentligen det 3:dje årh. Under detta
börjar skriftspråket att alltmer förfalla. Intresset
för literär verksamhet och bildning, i någon mån
uppehållet under Alexander Severus, minskas i samma
mån tronstrider och yttre fejder taga nationens
uppmärksamhet och krafter i anspråk. Sedan
under Caracalla romersk medborgarerätt gifvits
åt hela rikets fria innebyggare, sammansmälta
provinserna med moderlandet, och det redan förut
starka provinselementet gör sig oemotståndligt
gällande. Äfven "barbarerna" börja nu uppträda och
inverka ofördelaktigt på literatur och språk. Poesien
ligger så godt som nere. Nemesianus, en didaktisk
skald, visar en viss ledighet i formen, men är
i det hela föga märklig. Versen börjar nu bildas
äfven efter accentens lagar, en ny riktning, som
småningom leder till medeltidens versbildning. Den
gamla metrikens former uppehöllos dock ännu, och
mot slutet af seklet behandlades de t. o. m. på
vers af Terentianus Maurus. Juridiken håller
sig deremot bättre uppe. Äfven grammatik och
encyklopedi finna bearbetare, såsom Censorinus,
Julius Solinus m. fl. – Tiden omkr. Diocletianus’
regering (284–305) var föga gynsam för bildning
och författareskap. Rom och Italien hade då ej
längre samma betydelse som förr. Österlanden träda
i förgrunden. Hofhållningen blir österländsk, och
förvaltningen ändras. Nu börjar vältaligheten att
göra hoftjenst, och historieskrifningen framträder i
anekdotform och såsom biografi. Talarna höllo loftal
till och med öfver kejsarna. Det var i Gallien,
som den nya arten af vältalighet utbildades,
och der uppväxte i och genom de läroanstalter, som
upprättades, en ny literär skola, den "gallikanska". I
literaturen representeras denna riktning af de
tolf s. k. panegyrici, bland hvilka Eumenius
är den äldste kände. Kejsarnas lif och verksamhet
beskrefvos af författarna till Historia Augusta. Den
kristliga filosofisk-teologiska författareverksamheten
sköttes af Arnobius och den för sitt rena och ädla
språk bekante Lactantius Firmianus, stundom benämnd
"den kristne Cicero". – Snart nog blef den kristna
religionen den herskande. Derigenom och tillika
genom residensets förläggande till Konstantinopel
var den romerska staten så godt som upphäfd. Literaturen
blef icke oberörd deraf. De riktningar, som redan
börjat följas i fråga om vältalighet och historia,
fullföljdes ytterligare. Men tilllika uppstod från
de kristne författarnas sida en viss motvilja
mot den hedniska bildningen, hvilken deremot
Julianus på allt sätt sökte främja. De väldige
kämparna för den kristna kyrkan, Ambrosius, biskop
i Milano (äfven hymnförfattare), och Hieronymus,
samt den värme och på samma gång i formen starke
Aurelius Prudentius Clemens, representera värdigt
det kristliga författareskapet. Mot kristendomen
fientlig var Firmicus Maternus, författare till ett
astrologiskt verk, medan en namne till honom skref för
densamma. Mest betydande af de kristne skriftställarna
blef Augustinus (d. 430). – Historieskrifningen
hade att framvisa, utom fortsättarna af "Historia
Augusta", kompilatorerna Aurelius Victor och Eutropius
(under Valens) samt den för kejsaretidens historia
vigtige Ammianus Marcellinus (omkr. 390) äfvensom
historieförfattaren i kristligt apologetiskt
syfte Paulus Orosius. I vältaligheten herskade
panegyrikerna. En mera framstående sådan var
Q. Aurelius Symmachus, i senare hälften af 4:de
och början af 5:te årh., hvilken äfven efterlemnat
privatbref och ämbetsskrifvelser. Till talarna
hör äfven D. Magnus Ausonius från Burdigala;
men dennes betydelse ligger nästan helt och hållet
inom skaldekonstens område, der han rörde sig
med ledighet och i en efter de gamles tämligen
lyckligt bildad framställning gaf skildringar af
sin tids kulturlif. Särskildt är han känd såsom
författare till en cento, d. v. s. ett af verser
och fraser från Virgilius hopflickadt qväde, en
typ för dylika plockdikter, som ända från början
af 3:dje årh. hade varit i bruk och nu öfvades
rätt mycket, äfven af kristna författare. Tidens
mest betydande skald är Claudius Claudianus från
Alexandria. Högt begåfvad, fantasirik och mästare
i formen, glänser han som en stjerna bland sina
samtida; men de ämnen han behandlar äro alltför
små och torftiga, för att han skulle kunna ställas
i jämnbredd med de store, som han så skickligt
efterbildar. – Den grammatisk-encyklopediska
literaturen var naturligtvis tämligen rik i en tid,
som egentligen lefde på det gamla. Nonius Marcellus,
Aurelius Macrobius Ambrosius Theodosius (i senare
hälften af 4:de årh.), författare till Saturnalia,
Marius Victorinus, Aelius Doriatus, Charisius,
Diomedes och Servius äro alla bekanta namn. –
Såsom författare i praktiska vetenskaper äro att
nämna Vegetius (i krigsvetenskap) och
Palladius (i landthushållningslära). – Geografien fick
sin bearbetning hufvudsakligen genom reseböcker
(itineraria), kartor (tabulae) och förteckningar öfver
staden Roms distrikt (regiones), hvartill sluta sig
ett slags statistisk-historisk kalender för Rom (354)
och Notitia dignitatum (från slutet af 4:de årh.),
en statskalender för det romerska riket. En geografisk
lärodiktare var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
