Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Laudabilis ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under en resa 1846–49 på franska statens bekostnad
och offentliggjorda 1854–60 dels som enstaka utsigter,
dels i en reseportfölj, som derjämte innehöll bilder
från Frankrike, England och Italien. För öfrigt
började han redan på 1850-talet utöfva verksamhet
såsom litograf, och i denna egenskap har han
efterbildat en mängd moderna mästares arbeten, såsom
af Rosa Bonheur, Cabanel, Diaz, Troyon, Corot m. fl.
Laurens [lårä’ngs], Jean Paul, fransk historiemålare,
f. 1838, lärjunge af Cogniet, hör till nutidens
starkaste realister i uppfattning och val af ämnen,
hvilka nästan utan undantag falla inom det gräsligas
område. Men hans arbeten äro enkelt och kraftfullt
utförda. Och ehuru de ofta nästan med beräkning
synas gå öfver på den hårda prosans område, genom
afsigtligt undvikande af all försköning och allt slags
patetisk deklamation, verka de dock på ett stort, om
ock kallt sätt och stegra genom denna kyla effekten
af det ohyggliga stoffet. Härmed sammanhänger, att
L:s kolorit är torr, grå och tung. Hans första tafla
var Catos död (1863). Derpå följde Tiberius’ död,
och efter några religiösa bilder, såsom Kristus och
dödens ängel, Hesekiels syn m. fl., kommo Hertigens
af Enghien afrättning (1872), Dammen i Bethesda, ett
florilegium af sjukhusfigurer (1873; nu i museum i
Toulouse), Robert den frommes exkommunikation (1875;
nu i Luxembourg), Österrikiska generalstaben vid
general Marceaus lik, en tafla, som blifvit mycket
populär genom efterbildningar, Påfven Stephan
VII ställer påfven Formosus’ lik till rätta inför
konciliet, Francesco Borgia vid Isabellas af Portugal
lik, Kejsar Max’ af Mejico sista stunder o. s. v. Af
allt detta synes det, att L. gerna ej allenast målar
gräsliga ämnen, utan allra hälst framställer lik.
C. R. N.
Laurens Axelsson (Tott). Se Axelssönerna.
Laurent [låra’ng], Paul Mathieu, fransk historiker,
f. 1793, gjorde sig 1829–32 till en ifrig förkunnare
af saint-simonismens läror, blef 1840 domare i
Privas, 1848 republikens kommissarie i depart. Ardèche
och valdes s. å. derstädes till deputerad. Han
kallade sig sedan denna tid Laurent de l’Ardèche. I
konstituerande och lagstiftande församlingarna
sällade han sig till yttersta venstern. Han vardt
1853 konservator vid Arsenal-biblioteket, hvars
föreståndare han sedermera blef. Död 1877. L:s
vigtigaste arbete är Histoire de Napoléon (1828;
3:dje uppl. 1849), med illustrationer af Horace Vernet
och Hipp. Bellangé. Äfven skriften Une réfutation
de l’abbé de Montgaillard (1828; 3:dje uppl. 1843)
är märklig såsom ett af de första försöken att
rättfärdiga Robespierre.
Laurent [låra’ng], Auguste, fransk kemist, f. 1807,
blef 1838 kemie professor i Bordeaux och 1845
korresponderande medlem af Vetenskapsakademien i
Paris. Han bosatte sig 1846 i Paris och blef 1848
anställd vid franska myntverket, men hade der intet
laboratorium för vetenskapliga undersökningar,
utan nödgades
att i en fuktig källare utföra sina arbeten. Derigenom
ådrog han sig en lunginflammation, som vållade hans
död, 1853. Genom L:s och Gerhardts undersökningar
gafs ett fullkomligt nytt uppslag åt kemien. Från
1833 innehålla "Annales de chimie et de physique"
mer än 100 särskilda afhandlingar af L. Under slutet
af sin lefhad skref han sin berömda Méthode de chimie,
som efter hans död utgafs af Biot. Den innehåller en
skarp kritik af då gällande teorier, och på hvarje
sida finnas nya tankar framlagda, som skulle bilda
grundvalen för en ny teoretisk kemi. Både L. och
hans medarbetare Gerhardt lefde i nöd och voro
under sin lefnad misskända. Men då de gått bort,
och den stora Jeckerska belöningen skulle utdelas
åt den, som inlagt de största förtjensterna om
den organiska kemien, fann Paris-akademien ingen
värdigare härtill än L:s och Gerhardts enkor.
R. T-dt.
Laurent [låra’ng], François, belgisk historiker och
rättslärd, f. i Luxemburg 1810, blef 1832 juris doktor
i Liége, 1834 chef för lagstiftningsafdelningen i
justitieministeriet i Bruxelles och var 1835–80
professor i civilrätt vid Gents universitet. L:s
storartade verk med dubbeltiteln Histoire du droit
des gens et des relations internationales: Études
sur l’histoire de l’humanité (18 bd, 1850–70) är af
öfvervägande kulturhistorisk art. Det är sammansatt
af en följd sins emellan sjelfständiga, men logiskt
förbundna arbeten, af hvilka det öfvervägande
antalet är egnadt åt det europeiska vesterlandets
historia, med särskild vigt lagd på internationella
och religiösa förhållanden. Det afslutande bandet
har till ämne historiens filosofi. Det hela utmärker
sig högeligen för grundlig forskning samt lif och
idérikedom i utförandet. På rättsvetenskapens fält
har L. uppträdt bl. a. med Les principes de droit
civil français (33 bd, 1869–78) och Le droit civil
international (8 bd, 1880–82). I sin publicistiska
verksamhet har L. förfäktat de liberala idéerna, ifrat
för kyrkans fullständiga skiljande från staten och
framstått som en bland de slagfärdigaste motståndarna
till de klerikale, bl. a. i skrifterna De la passion
des catholiques pour la liberte (1850), Van Espen,
étude historique sur l’église et l’état en Belgique
(3 bd, 1860–63) och Lettres sur les jésuites
(1865). L. har äfven inlagt stor förtjenst om
skolsparkassors införande i Belgien.
Laurentie [lårangti], Pierre Sebastian, fransk
publicist och historieskrifvare, f. 1793, d. 1876, var
1823–26 inspektör vid den offentliga undervisningen
samt grundade 1831 "Le courrier de l’Europe"
och senare "L’union monarchique" (efter 1848
"L’union"). L:s tidningsmannaverksamhet utgick
från en utprägladt legitimistisk och påfvevänlig
ståndpunkt, likasom ock hans öfriga skriftställeri,
bland hvars många alster märkas broschyrer till
försvar för påfvens verldsliga makt och mot Renan
samt de större historiska arbetena Histoire des ducs
d’Orléans (4 bd. 1832–34), Histoire de France (8 bd,
1841–43: 4:de uppl. 1873) och Histoire de l’empire
romain (4 bd. 1861–62).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
