Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Laurentiska formationen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detta sorgespel afträdde L. A. från det offentliga
lifvets skådeplats. Efter en nära 17 års trogen och
högst förtjenstfull verksamhet i kyrkans och statens
tjenst drog han sig tillbaka till Strengnäs och
tillbragte der sina sista 12 lefnadsår i stillhet
och undangömdhet. Han dog der d. 29 April 1552. –
Strengnäs stifts presterskap har i stiftsstaden
rest honom en minnesvård, som aftäcktes 1879.
J. H. B.
Laurentius Giustiniani [dsju-]. Se Laurentius,
den helige.
Laurentius Jonae (latinisering af Lars Jonasson),
psalmdiktare, född i Gestrikland (deraf hans
tillnamn Gestricius), var 1572 kyrkoherde i Resele i
Ångermanland och från 1585 förste pastor i Hernösand,
återfinnes såsom en bland undertecknarna af Upsala
mötes beslut (1593) och dog 1597. Sjelf utgaf han 1591
några psalmer, och enligt hans förordnande ombesörjde
sedermera hans son, predikanten i "Gråmunkeklostret"
(Riddarholmskyrkan) i Stockholm Haqvin (Laurentii)
Rhezelius, en fullständig samling af hans sånger,
kallad Någre psalmer, andelige wijsor och lofsonger
(1619). Psalmen n:r 324 i Sv. psalmboken af 1819
är af L. J. (troligen original), ehuru omarbetad
af Svedberg, som äfven inskjutit den 4:de strofen;
och n:r 67 är en af Svedberg gjord bearbetning af en
bland L. J:s från tyskan öfversatta psalmer.
Laurentius Norvegus (L. "den norske") l. Laurentius
Nicolai (Lars Nilsson), vanligen kallad Klosterlasse,
jesuit, föddes i Norge 1538, uppfostrades af
jesuiterna i Louvain och kom derifrån till
Polen. Lärd, vältalig och smidig, fanns han af
katolska kyrkans ledare särdeles lämplig att användas
vid det sedan 1572 fortgående försöket att genomföra
en kyrklig reaktion i Sverige. I April 1576 anlände
han till Stockholm, der han sedan i fyra år verkade
enligt föreskrifter af kardinal Hosius, fördöljande,
så godt sig göra lät, sin egenskap af katolik
och jesuit samt hufvudsakligen nöjande sig med att
understödja konungens liturgiska reformsträfvanden. I
Aug. 1576 öppnades under hans ledning det af konung
Johan tillskapade teologiska kollegiet i det forna
gråmunkeklostret å Riddarholmen (deraf binamnet
"Klosterlasse"), och i Jan. 1577 uppträdde han
offentligt och disputerade med de till Stockholm
kallade Upsala-professorerna. Den 1 Nov. 1577 höll
han i Upsala, under ett besök i konungens följe,
en offentlig predikan om helgonens åkallan och deras
förböner. Denna predikan föranledde en motskrift från
universitetets teologer, hvilken stegrade konungens
förbittring mot universitetet. Men sedan det blifvit
klart för Johan III, att påfven aldrig skulle lemna
sitt medgifvande till hans förmedlingsliturgi, miste
"Klosterlasse" konungens gunst samt blef, efter
ett mot ofvannämnda kollegium riktadt folkupplopp,
våren 1580 förvisad till Drottningholm, hvarefter
han i Aug. s. å. lemnade riket. – Då Gustaf II Adolf
1621 eröfrade Riga, var L. N. en af de jesuiter,
som fördrefvos ur staden. Det berättas, att konungen
utfarit mot honom i häftiga tillmålen, men att den
gamle katoliken
svarat med mycken värdighet. Han dog i Vilna 1622.
Laurentius Paulinus (Gothus). Se Paulinus, L.
Laurentius Petri (latinisering af Lars Petersson),
Sveriges förste lutherske ärkebiskop, föddes 1499 i
Örebro (deraf hans tillnamn Nericius, d. v. s. från
Nerike). Hans fader, Peder Olufsson, var smed
derstädes. Både L. och hans två år äldre broder,
Olaus, erhöllo sannolikt sin första undervisning
vid karmelitklostret i Örebro, och båda träffas
senare bland Luthers och Melanchthons lärjungar i
Wittenberg. Af Gustaf I nämndes L. till "skolmästare"
(ludi magister) i Upsala. Han synes dock ej hafva
varit kanik vid dervarande domkyrka. Der framlefde
han sina dagar i en obemärkt verksamhet, under
det att brodern slog de stora slagen för kyrkans
reformation. Snart måste han emellertid träda
fram ur denna tillbakadragenhet. Sommaren 1531
kallade nämligen konung Gustaf, med förbigående
af Upsala domkapitels valrätt, biskoparna och de
förnämste af presterskapet till Stockholm för att
besätta rikets ärkebiskopsstol, hvilken stått tom
sedan 1526, då Johannes Magni lemnade landet. De
flesta rösterna tillföllo L. P., som ock genast
af konungen bekräftades i sin värdighet. På hösten
s. å. blef han i franciskankyrkan på Gråmunkeholmen
(n. v. Riddarholmskyrkan) invigd i sitt ämbete af
Petrus Magni, inom romerska kyrkan vigd biskop af
Vesterås. Konungen säges vid installationen sjelf
hafva till L. P. öfverräckt kräklan. Gustaf anslog
åt den nye ärkebiskopen tillräckliga inkomster och
berättas äfven hafva gifvit honom en lifvakt af femtio
drabanter, hvilka L. P. likväl snart skall hafva
afskedat, i stället användande deras traktamente
till lika många fattiga studenters underhåll vid
högskolan. Under den följande brytningen mellan
de förste reformatorerna och konungen, hvilken
i Peutinger (Pyhy) och Norman trodde sig hafva
funnit rätte männen för reformationens fullföljande
i caesareo-papistisk riktning, tyckes L. P. hafva
förhållit sig tämligen passiv, upptagen som han var
af vigtiga literära arbeten. År 1541 utkom på hans
föranstaltande hela bibeln i svensk öfversättning
(den s. k. konung Gustafs bibel). L. P. synes
hafva öfverträffat sin broder i lärdom, men var som
talare honom underlägsen. Ej häller egde han Olaus’
glödande nitälskan och djerfva mod, utan var af ett
fridsammare, medlande sinnelag. Sin öfvertygelse
offrade han dock ej för friden; tvärtom ådagalade
han vid flere tillfällen fasthet i karakteren och
sjelfständighet i åsigter. När konung Gustaf efter sin
andra gemåls död (1551) tillkännagaf sin afsigt att
ingå äktenskap med den aflidnas systerdotter, Katarina
Stenbock, uppträdde L. P., som ansåg kontrahenterna
vara för nära beslägtade, med bestämdhet mot
giftermålet och förrättade ej häller vigseln. I
sin tids lärostrider tog L. P. lifligt del. Mot
calvinisten Beurreus försvarade han exorcismen, den
lutherska nattvardsläran, tillåtligheten af bilder
i kyrkorna samt i allmänhet den af Luther förfäktade
friheten i yttre religiösa bruk. Likaså
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
